Cancer, anhörig

Jag har ingen aning om jag skriver i rätt forum men ni som har erfarenhet av detta får gärna skriva.
Hur är cancer i sista stegen? En nära anhörig har kämpat emot cancer är ett bra tag nu men tiden verkar vara inne. Läkarna har sagt att det är den sista månaden, veckorna eller möjligtvis dagar tills den individen försvinner.

Jag trodde i början att det var skitsnack men det verkar vara sant eftersom hon varken kan gå/stå själv mer. Hon vägrar dessutom äta. Jag har varit emot att hon får morfin för morfin får man väl i sista stegen. Hon vill dessutom själv inte ha någon morfin.
Ligger sömnlös och undrar om det finns ett mirakel?
Någon som har erfarenhet?

Jag har jobbat på sjukhem med döende cancerpatienter. Vet inte hur din anhörigs situation ser ut, ligger hon på sjukhus eller hemma? Min erfarenhet är morfin och en satans massa lugnande, allt för att patienten inte ska känna smärta eller oro. Om man nu ska somna in en gång för alla så bör man ju göra det så lugnt och fridfullt som möjligt? Morfin är långt ifrån sista stadiet av cancer, men jag kan förstå om hon vill vara klar i huvudet. Alla droger gör ju att folk somnar bort det sista av livet, men bättre det än otrolig smärta och ångest. Naturligtvis får alla medvetna patienter bestämma själva över sina mediciner och vad som ska tas och inte tas.
Tyvärr har jag aldrig varit med om att någon tillfrisknat från att ha fått en månad kvar att leva... Men vissa kan ju kämpa på lite längre än räknat med.
Är du nära din "anhörig"?

Väldigt nära anhörig till individen.
Hon säger att hon inte har någon smärta vilket är varför vi har vägrat morfin. Har man ingen smärta så är morfin onödig i mitt tycke. Den har mer konsekvenser är något bra.
Hon ligger på sjukhus men kommer ut imorgon. Det har varit ständigt att hon åkt in och ut ur sjukhuset med vätska som ansamlas i magen.

Jag har ingen aning om det handlar om självmord eller om hon inte känner för att äta men hon vägrar mat samt vatten.
Sjukhuset vill ju bara att hon ska äta så man kan påbörja medicinering men det vägrar hon att göra.
Mat är det värsta hon vet.
Hon har bukspottkörtelcancer. En av mest farliga typer av cancer då den reglerar hormonerna.
Jag förstod att det var kört vilket gjorde att jag efterfrågade att hon inte ska dö på sjukhus utan i sitt hem.
Tack för ditt svar!

Var glad över att hon inte har ont Och naturligtvis ska man inte trycka i någon smärtmediciner när det inte finns någon smärta. Din anhörige har rätt att bestämma sin egen behandling! Cancer, sjukdomen och dess behandling (vet inte i ditt fall) innebär ofta illamående, aptitlöshet, maten smakar inte, hemsk metallsmak i munnen och risken att kräkas upp allt du stoppar i magen. Så det är inte så konstigt att hon inte vill äta eller dricka.

Min far dog av samma cancer för ett mindre antal år sedan. Han dog mindre än en vecka efter att han blivit sängliggande.

När min pappa var i slutet av sin kamp (jag fattade det inte själv då) så märktes det på att han plötsligt blev totalt ointresserad av mat och dryck, allt sånt han med god aptit han ätit ditintills, hans favoritgodis, favoritmat, favoritläsk ville han inte ha längre.

Han blev också väldigt, väldigt trött, ville mest sova hela tiden. Det var alltså de sista dagarna/veckan...

Tack för svar!
Människor som dig förtjänar guld. Ni står med patienten till slutet.

Jag beklagar sorgen så innerligt!
Jag förstår hur ont du gör. Anledningen till att jag frågar är för att veta hur jag ska göra slutet så fint som möjligt

Beklagar sorgen av hela mitt hjärta.
Cancer är det värsta som finns. En sjukdom som får den starka att gråta till och med.

Jag måste nog vara beredd på slutet. Jag förstod det trots att man förtränger det.

Hur gjorde ni slutet så fint som möjligt?
Ska man ta henne och resa till ett varmt ställe?
Hinner jag?

Tack för dom orden, ja jag håller med fullständigt.

Vi hade visioner om allt vi skulle göra, men det man glömmer bort är att den sjuke oftast mår väldigt dåligt och inte orkar med allt det där man själv kanske vill göra för honom/henne.
Min pappa orkade knappt vara uppe i rullstolen i mer än 15 minuter på slutet.

Han var pga sin cancer förlamad i delar av kroppen och dessutom fick vi beskedet om att han inte skulle klara sig ca 4 dagar innan hann gick bort så vi hann liksom inte göra något speciellt så mer än att vara där så mycket det bara gick. Jag satt bredvid sängen och höll honom i handen hela natten och samtidigt som han gick bort.

Så vi gjorde det fint på det sättet att vi fanns där hela tiden, vi pysslade om honom och fick honom att känna sig trygg både innan och efter han fallit in i medvetslöshet.

I allmänhet brukar det gå rätt snabbt när de cancersjuka kommit till den punkten att de längre inte vill äta eller dricka.

En resa är en fin tanke, men i det här skedet är det nog troligen någonting som inte längre är genomförbart, tyvärr.

Cancer är skit.