Tror jag förstår varför jag har enklare att bli irriterad på min mor

Jag har alltid frågat mig själv varför jag har enklare att bli irriterad på min mor. Vissa tillfällen orkar jag inte ens lyssna på henne, utan att veta riktigt varför. Givetvis för att jag känner en irritation, men exakt varför?!

Tja, för det första. Hon kan inte erkänna att hon har fel. Hon kan inte be om ursäkt, och det är nästintill aldrig hennes fel.

Varje gång en argument uppstår, så skall hon försvara sig på så korkade sätt. Drar lögner, stora som små. Om exakt vad som helst. Försvarar sig för exakt allt sorts ting! Kan inte heller ta kritik, för då lan antingen bråk uppstå, eller återigen. Så försvarar hon sig på något otroligt fånigt sätt. Som man egentligen inte ens behöver försvara sig på, eller starta bråk.

Som ungefär nu. Så gick jag helt enkelt fram till henne, och bad om att inte tjata mer om bidrag eller något sätt gratis pengar. Jag menade att jag skulle gå och fixa aktivitetsstöd. Så jag bad henne vänligen att aldrig mer tjata om sådant igen. Och menade att jag orkar inte med mer sådant. Eller mer skrikade ifrån min sida. Jag känner extra tjock i halsen ifrån igår. Och jag slall på ett "möte" kan man säga på Fredag. Så jag orkar inte sabotera min hals.

Istället för att hon skall på något sätt vissa förståelse eller liknade. Skall hon alltid säga något i stil med "Herregud..." Och/eller något annat/mer sådana komentarer. Det är drygt, och det skall alltid klassas ifrån hennes sida som om man själv startar bråket.

Jag blev förbannad, och sade. "Kan du inte bara ta emot det jag säger. Och bara säga okej. Starta inte bråk nu!!"

Varav hennes respons blir att det är jag som startar bråket. Det är ju förfan hon som började med att irritera mig!

Det är svårt att få med bilden i huvudet via text. Jag vet, det låter som om jag är svinet i spelet efter bara läst denna inlägg. Men jag orkar inte gå in på detaljer och dra ing en massa historier. Jag kan bara säga att jag har blivit extra känsligare efter sådan många, många år med henne.

Jag får dessutom ångest över att jag har skrikit sådant. Nu känner jag ångest för att jag känner mig tjock i halsen.

Är det vanligt med konflikter i hemmet med sin mor?

Eller är det bara jag?

Det kanske är något fel med mig. Eller fel på båda kanske?

Det kanske är så att jag bara ha blivit känsligare med alla dessa år?

Ja det är vanligt att det uppstår konflikter, särskilt när vuxna barn fortfarande bor hemma.
Det är föräldrarnas hem och de som bestämmer reglerna under sitt tak, samtidigt har du förmodligen ett behov av att utvecklas och vara din egen person, då blir det svårt när olika viljor krockar.
Försök att inte skrika på din mamma, det är inte så snällt och även om hon är lite konstig ibland så är det faktiskt hon som försörjer dig, pengar hon kunde lagt i sin pensionsfond om de vuxna barnen flyttade ut nån gång.
Även om det är tufft nu, tänk framåt, mycket blir faktiskt så mycket lättare när man flyttat hemifrån.

Och tänk på att du inte får aktivitetsersättning direkt när du ansöker, tror du ska vara inskriven på arbetsförmedlingen i tre månader först, dags att kolla upp det där. Bättre att hitta ett jobb, vården behöver alltid folk så där är det lätt att få jobb om man bara är snäll och omtänksam av sig, resten lär man sig!

Ja, alltså jag är tjugotvå år. Och jag känner att jag absolut vill och MÅSTE flytta hemifrån. För att helt enkelt må bra.

Jag vill mer än gärna ha jobb!

Vården vet jag inte riktigt om det är ett jobb jag skulle trivas i. Blir ju svårt att patienter trivs med någon personal som vantrivs på jobbet. Däremot är jag intresserad inom försäljning. Och jag har hört att telefonförsäljning är också simpelt att få. Personalomsättning är ganska hög, vad jag har förstått. Vilket måste betyda att det är likadant där. Att det måste vara enkelt att få jobbet.

Dessutom älskar jag jobb med både garantilön och provision, hehe. .

Men ja! Man får väl hoppas att inom två månader har jag ett egen lägenhet.

Tror du att min hals blir sig själv igen, till på Fredag? Jag behöver verkligen den

Brukade hamna i argument/konflikter med mamma, ofta innan 20. En stor del av det berodde på att man ville "bli hörd".

Men jag insåg att den förväntningen var inte så realistisk och på många sätt orättvis, att det mesta man vill ha eller ska vara måste börja i och med en själv. Man kan inte styra och ställa över andra förutom sig själv, andra kan inte tillgodose alla ens behov.

Du är inte den enda, TS. Både jag och min fästman blev irriterade när vi bodde hemma, vi blir fortfarande irriterade på våra mödrar. Vi försöker faktiskt ha så lite kontakt med dem som möjligt.

Båda två är tjatiga, hans mamma har dessutom kontrollbehov och vill styra ALLT i min fästmans liv. Hon vill dessutom styra vilka jobb vi båda ska ha... så mycket pengar som möjligt, är hennes motto. Hon har sagt "Det här skulle passa dig perfekt!" till både mig och min fästman. Sen lägger hon fram folders till utbildningar som vi inte alla skulle trivas att jobba inom.

Båda mammorna är väldigt negativa, min har nån enstaka gång bett om ursäkt i sitt liv. Men båda har noll respekt för när man vill äta, båda pratar och pratar och pratar. Vill man vara social tar båda över konversationen och pratar och pratar och pratar... ja, och alla kommentarer. Men Gud NÅDE om man säger något tillbaka som ligger på samma nivå. Då blir det tyst och de springer till sina respektive och gråter, sen skvallras det om hur svinig man är till respektive släkt.