Familjen på väg att splittras pga ena barnet

Ok, så för att sammanfatta är ditt barn en ängel, hennes ettåring Satan i reinkarnation som gör allt i jävelskap och det onda draget kommer från exmannens sida så klart. Du låter som en väldigt sund plastpappa Ta ett snack med valfri förskollärare, en del barn är bitare. Det gör dem inte onda och de bör inte utsättas för barnaga eller psykningar på grund av det. Däremot hade jag absolut inte låtit någon annan unge bli utsatt för detta. Se till att din treåring inte går i närheten av henne och spendera mer tid någon annanstans när du har barnet. En ettåring blir inte avundsjuk om du och treåringen gör roliga saker någon annanstans tex.

För övrigt kanske det vore bättre för alla om ni gick isär och du skaffade en ny tjej utan barn, för jag tror på allvar inte att du borde ha plastbarn. Om ditt barn varit bitaren, vad hade du gjort?

För övrigt skriver du att familjen håller på att splittras. Det är väl överdrivet dramatiskt, ni kan väl rimligen inte ens varit ihop i ett år? Var du med när hennes barn föddes? Varför har du då inte knutit an till babyn? Det är tråkigt att du och din tjej har problem, men ser du verkligen båda barnen som del av din familj? Det framstår verkligen inte så när du skriver. Jag är ledsen att jag är tuff mot dig, med om du har problem med HENNES barn när ungen är ett år, hur tror du framtiden blir för er? Det är nu det är enkelt och ni ryker ihop och håller varsitt barn under armen och skyller på varandra. Det finns mer kvinnor i världen, många har inte egna barn och skulle säkert kunna älska och knyta an till din unge. Jag tror det slutar illa för era barn, båda två, om ni inte gör slut. På grund av er dynamik och inställning till barnen, inte på grund av att det är något fel på ungarna. Det är ditt jävla ansvar att vara pappa först och älskare i andra hand.

Kan det kanske vara en idé att ettåringen sätts i familjehem tills hon mognar lite? Ibland är det allt som behövs, de sociala myndigheterna kan Hjälpa till.

Och trivs hon bra i den nya familjen men fortfarande inte hos er, då kan en permanent omplacering värderas. Så Kan ni kanske skaffa ett nytt barn och få en mer homogen familjestruktur.

Snarare är det du säger något som någon som har en "diagnos " skulle kunna säga. Säger inte att du har det, men du verkar i alla fall inte kunna mentalisera hur en ettåring psykologiskt fungerar. De flesta vuxna kan väl något sånär sätta sig in i hur en bebis fungerar och reagerar, även om man själv inte har barn.

Beteendet säger faktiskt inte ett skit om hur hennes framtida person kommer bli. Däremot kan man lugnt säga att din inställning potentiellt dock skulle kunna skapa ett skadat barn, "hårt behandla " en bebis?

Hård behandling är väl ungefär det sista en bebis behöver för att mogna och utvecklas till en tänkande och kännande individ. Snarare får det totalt motsatt effekt, eftersom bebisen aldrig kommer förstå varför den blir kärlekslöst behandlad en tid efter att den nypt någon. Deras kortidsminne och långtidsminne fungerar inte så. De mesta reaktioner är känslomässig och detta är alltså bara en fas i utvecklingen som de växer ifrån. Man kan också förändra något i omgivande miljö som fått bebisen att reagera såhär. Men ditt förslag är väl att vara stäng mot en hungrig bebis som skriker. Jobbigt att den skriker "trakasserier ".

Ditt förslag skulle snarare hämma utveckling.

Alla ettåringar är egoistiska

Beteendet är fullt normalt för en ettåring, på den mognadsnivå de är.

Ettåring kan inte medvetet trakassera någon eftersom de inte har en uppfattning om vad det är, utan är fortfarande mest instinkt och vid frustration uttrycker de sig ibland med att slå eller nypa etc.
Bebisen kan ha reagerar på en plötslig förändring, tillexempel en flytt eller en skiljsmässa och är i behov av omsorg. Bara den som har problem med empati eller mentalisering skulle skuldbelägga en bebis. Det är ungefär som att skuldbelägga en hundvalp som enbart reagerar och tillexempel kan nafsa lite hårt.

Din ilska över att en ettårig bebis gör så här och kallar en bebis för "ungdjävel " låter däremot som ett varningstecken, precis som TS också verkar projicera saker på en ettåring.

Faktiskt det enda som är oroväckande i historien. Hoppas mamman ser detta

Ja, detta är väl killens drömsvar på tråden Att den ovälkomna ungen försvinner eller dör så bara tjejen och det goda barnet, som han är biofar till blir kvar... Man undrar vad han tror sig vinna på att demonisera ett-åringen... Om barnet skulle vara psyksjukt, som han verkar tro, blir situationen verkligen inte bättre med tiden, så det är inget jäkla drömscenario och skulle knappast få mamman att överge sin unge som i hans våta drömmar.

alltså vad är ditt problem ts? ta ungen därifrån.
Sen om erat förhållande tar slut så får det väl göra det då?

Antingen har du psykiska besvär eller överdriver nåt enormt. Ettåringar är mycket sällan såpass aggressiva eller påfundiga att de medvetet trakasserar äldre barn. De har liksom inte de koncepten. Om det inte är avlat av satan då...

Var var du själv under ditt barns uppväxt iom att du inte verkar förstå nåt av barnens utveckling?

Det är vanligt att barn som inte lärt sig tala än blir frustrerade och på grund av det aggressiva. De har helt enkelt svårt att göra sig förstådda. När man är ett år har man precis börjat upptäcka världen och försöker testa dess gränser. Vad händer om jag slår till? Hur får jag den där bollen? Eller bara helt enkelt ser en docka och sträcker ut handen och tar den. Trots att nån annan håller i den. De ser bara dockan och är precis i startgroparna för att förstå mitt, ditt och dela med sig. Och ofta lär sig barn den hårda (enda) vägen vad som händer om man tar den andras saker...

Du kanske bör fundera varför din dotter inte gör motstånd? Gör hon det inte med andra barn heller? Då bör du nog försöka ta reda på varför. Är det ett företagsamt barn eller tar hon sällan initiativ till lek osv?

Att hon inte gör motstånd mot den lilla beror främst på att hon får mer positiv uppmärksamhet av att gnälla inför dig och sambon än att säga emot den lilla. Dessutom är hon förmodligen lärd från förskola eller i umgänge med andra barn att man ska vara snäll med mindre barn. Helt enkelt för de inte förstår bättre ännu. Kanske en lärdom du och din sambo borde ta till er?

Kan gott tänka mig att andra föräldrar stör sig på ett bitande småbarn, men tror knappast de eller andra barn är rädda för ettåringen. (Som jag misstänker är lite äldre än vad du beskriver...)

Försök vara noga med att treåringen får säga ifrån själv inte komma springande till er.

När ettåringen gjort illa den andra. Ta den till en annan del av rummet. Håll t ex försiktigt men fast om armarna och säg kort och gott vad som blev fel. Börjar barnet ilska sig, som barn gör, sätt det bara upp och upprepa. Gå därefter därifrån.

Att ilska sig ska inte löna sig. Inte heller ska det löna sig för det äldre barnet att utnyttja situationen för egna sympatier. Man slåss inte, man tar inte varandras saker och så var det inget mer med det. Desto mer ni haussar upp er desto större grej gör barnen av det hela. Var konsekventa och utvärdera hur det gick om några månader.

Ettåringar gör ofta väldigt dumma saker, och de lär sig inte ett skvatt genom att folk är dumma tillbaka så att säga. Eller jo, de lär sig att det är så man gör.

Din sambo ska visserligen krama sin ettåring, men hon ska även krama din treåring. Mycket och ofta. Visa att treåringen är det finaste som finns. Det skapar inte svartsjuka, det är så ettåringen lär sig begripa att det är så man gör när man umgås med andra.

Det är kul att se att så många tror att en ETTÅRING har förmågan att på ett kalkylerat och medvetet sätt terrorisera någon...De har INTE tankeförmågan som krävs för detta. Punkt slut. Det här med att hålla på och bita andra barn utan synbar anledning är hur vanligt som helst och det är något som barnen växer ifrån utan att slängas in i garderober, själva bli bitna, placerade på familjehem och alla andra jävla dumheter som skrivs i tråden...Lyft bort ungen, försök avleda henne så gott det går och vänta ut den här fasen.

Måste bara kommentera: Ni försökte alltså uppfostra en 6-månaders bebis, som redan då bet och slogs?

Vid sex månader har bebisar fullt upp med att sitta, krypa, flippa sig runt från oönskat ryggläge till på magen. Möjligtvis ta sig upp stående vid ett soffbord ge och ta några månader och vuxenhjälp. Smaka på banan och titta storögt på gosedjur. De är inte intresserade av att leka med andra barn. Än mindre möjligt för dem att förstå "klappa fint". Eller få till det motoriskt...

Förstår inte varför du låter detta pågå. Ni borde låsa in 1 åring på sitt rum så att hon inte kan anfalla din dotter. Ni kan ju släppa ut henne när hon lär sig bete sig som ett normalt barn igen.