Teorier om Gud

Hur skulle religionernas gudar kunna vara utomjordingar? Jahve et consortes är skapargudar och har isf även skapat aliens i det fallet de ,aliens, existerar.

Om du anser att gud är det enda medvetandet blir det bara begreppsförvirring eftersom det enda medvetandet inte har några krav eller önskemål eller preferenser.

Men människors "visshet" är väl inte ett dugg intressant om det som hålls för troligt bara kan baseras på någons visshet som inte har någon form av belägg förutom att personen "säger så"?

En sån visshet lutar mer åt att det faktiskt inte är rimligt att tro det personen håller för sant stämmer. Vi talar alltså om trams och tidsslöseri.

Gud kan vara existensen, livet, döden. Vår tillvaro och allts energi.
Ingen fysisk varelse utan mer medvetandet som du skriver men Gud kan även vara skapad av människor i ett styrande, skrämmande eller hotande syfte och just för att människor betedde sig som svin och man tog till detta för att få någon slags ordning på dem.
Samtidigt när jag läst Bibeln och tänkt detta om påhitt för att stävja människan kan jag tycka att det står alldeles för mycket i Bibeln för att vara påhittat och för mycket som inte har med hot eller styrning att göra.
Jag personligen tror att det på något sätt är meningen att människan ej skall kunna på något sätt känna sig helt säkra vem eller vad Gud är?
Kan vara så mycket närmre än man anar.
Eller inte alls något utan ett påhitt.
För mig är det helt osannolikt att det inte finns någon sanning i detta.
Fenomenet är för stort för att vara ett påhitt.

Inget annat hypotetiskt universum än det som ger upphov till den person som skapat grunden för det, kan få priset för sin egen existens betald. Inget annat än just ett sådant universum kan därför bli till.

Den personen är givetvis en människa.

Jag anser att man i ärlighetens namn, som filosof, bör kalla sig själv agnostiker, annars har man en personlig, subjektiv input i frågan. Kort och enkelt eftersom att vi ej vet.

Men det kan ju appliceras på spaghettimonster och dylikt också förstås, så det måste mer till.

Ursprunget till existensen. Gud kan mycket väl ses som ett enda sen början missuppfattat begrepp. Buddhismen och Taoismen har sina egna varianter av vad religionen kallar för "gud", ur ett mer filosofiskt, öppensinnat perspektiv. Nirvana och Tao. Jag är inte så fruktansvärt insatt i Buddhismen (ska ta och läsa på vid lämpligt tillfälle), utan känner endast till dess filosofier ytligt, särskilt gällande Nirvanas natur. Taoismen är jag dock väl bekant med, och Tao (vägen) beskrivs här som "det absoluta", "det som inte går att beskriva" och dylikt. Du kan aldrig förstå Tao fullt ut, men du kan uppleva Tao, och det gör du genom att bli ett med nuet, din sanna natur, och acceptera tingen som de är.

Hur som helst, det som gäller alla dessa filosofier och religioner är att de beskriver "det absoluta". "Gud", "Nirvana" och "Tao" är alla samma sak, från olika perspektiv. Kort och gott så bygger konceptet överlag på någonting sånt här;

"De existerar nånting utöver vår förståndsförmåga, som är källan till, alternativt/och är alltet".
Universums essesens. "All is one, and one is all". Vi är en del av alltet, och alltet är en del av oss. Mikrokosmos och makrokosmos ter sig och för sig på samma vis, Det stora universum och atomerna och molekylerna vi är uppbyggda av tycks alltså bete sig på samma vis, följa samma mönster.

Gud skulle kunna ses som existensen själv. För bryter man ner det hela så handlar allt till slut om "ursprunget till alltet". Stephen Hawking har kommit fram med en teori som sägs påvisa att en gud är överflödig. Einstein däremot, såg sig själv som en extremt starkt troende ateist. Han såg "gud" ungefär som livet självt, essensen i allt, del fantastiska balansen vi lever i.

Och nu jäklar ska vi balla ur lite.

Förkastar man en övernaturlig kraft i universum, så förkastar man automatiskt fri vilja. Utan någon "utomfysisk" input så är det enda som gäller och existerar i universum de lagar och regler som universum fysiskt sett styrs efter, eller kanske snarare de fysiska lagar som gäller i vårt universum. Allt är en enda lång följd av orsak och verkan, hela existensen är en enda stor formel, en ekvation. Som sagt, förkastar man något övernaturligt, så är detta den enda möjliga slutsatsen att komma fram till om man är konsekvent i sin filosofi. Detta är min bestämda åsikt.

Att det enda som existerar är siffror är dock på vissa sätt ett löjligt påstående, för även om allt är uppbyggt endast av matematiska formler (i princip), så har detta på något sätt givit upphov till mitt medvetande. Alltså är effekten av alla dessa formler på något sätt mer än endast siffror. Vad detta betyder vet jag inte riktigt, och vi har ju inte knäckt gåtan om medvetandet heller.

Detta betyder, kort och gott, att allt som funnits, och allt som någonsin kommer finnas, redan är klart. Vi rider på en våg som är orubblig, det enda som existerar. VI är samtidigt en del av universum, och universum är en del av oss. Vi är universum som observerar sig självt, typ. Och vi rider på en våg, svävar över existensen i ett upplevt tidsflöde, och har ingen chans att påverka någonting. Vi bara upplever. Om man sliter sig från sina tankar, och bara är, så ser man ofta och fort saker och ting på ett helt annat sätt. Som att man snarare än endast befinna sig i ett nu, befinner sig tillsammans med nu. och detta är allt man någonsin kan uppleva, nu.

Samtidigt har man inom fysiken på senare tid börjat komma fram med teorier om huruvida vår uppfattning av tidsflödet alls kan representera hur saker och ting fungerar, och vissa kommer fram med slutsatsen att allt existerar nu. Punkt. Det är bara att vi (vad vi nu är) hanterar den information som finns omkring oss på ett visst sätt.

Vi är gud, alltså? Jag är "gud", du är "gud", alla är en del av "gud", för "Gud" är allt, och vi är en del av allt, samtidigt som allt är en del av oss, och vi observerar oss själva och allt i ett oändligt flöde av information som vi inte kan göra någonting annat med än att flyta med i?

Om man inte vill hålla med om att determinismen råder, då måste det finnas en "övernaturlig" kraft, och vips så har man i princip ett teoretiskt bevis för gud.

Ateister och troende kan bråka hur mycket de vill; faktum kvarstår att läran om en högre makt har ett ENORMT inflytande över våra värderingar, vilka beslut vi dömer som riktiga/felaktiga, och inte minst all kultur som produceras. Man kan med all rätt säga att gud har en ryktbarhet utan dess like. Genom att existera i människors medvetande och påverka dem i deras agerande, blir guden högst verklig. Ja, t.om. mera verklig än personer vars födsel finns dokumenterad, men som efter sin död har fallit i total glömska.
Man kan således dela in människor i två grupper: de som medvetet tänker på en högre makt, och de som är mera likgiltiga. En militant ateist och en djupt troende har följande sak gemensamt: båda ägnar mycket tid, energi och tanke på gud. Genom att medvetet resonera kring en högre makt, vare sig det gäller att bejaka eller förneka denne, bekräftar man dennes existens. H*n finns visserligen inte i fysisk form, men lever genom medvetenheten om denne. Även hos en person med en likgiltig inställning till tro, religion och spiritualitet, existerar gud, fastän i en mindre medvetenhetsgrad.
Med gud avser jag inte bara den kristna guden, utan alla former av en högre makt, oavsett beteckning och kulturell kontext. Om man vill komma bort från gud helt och hållet, får man leva under en sten.

Det kunde jag hålla med om för egen del. Men andra personer anser varken att frågan är personlig eller subjektiv. Tvärtom anser de att det finns observationer av Gud som många observatörer håller med om.

Hade det varit en tekanna så blev det hela enklare. Om många personer är ense om att det är en grön tekanna i ditt kök, och som observation anför att de brukar se den där och har serverats te ur den, så är det ju rimligt att de säger att tekannan existerar.

Sedan finns det religiösa människor som liksom a priori utgår från att Gud, som ändå ska vara den som skapat allt och sysslar med micromanagement av psykotiskt slag, ska vara så luddig att man aldrig kan hitta några tecken på dennes existens. Det låter både tragiskt och poänglöst att tro på något som inte gör någon som helst skillnad och aldrig kan observeras.

Det där är ungefär som att säga att människor i allmänhet skulle bete sig som svin mot varandra utan religion. Du utgår alltså ifrån att religiösa var dumma i huvudet redan innan de blev religiösa när majoriteten av dem i själva verket har blivit indoktrinerade redan från födseln och förväntas följa sin religion på samma sätt som man förväntas gå i skolan, betala skatt och allt det där.