Skulle ni ta livet av er tillslut?

Jag skulle vilja leva så länge som möjligt, så svaret blir att jag skulle klara av 1 miljard år i ensamhet.

Onani, styrketräning, goda maträtter, filosofera massor, lära mig allt jag nu får tiden att träna på i tiotusentals timmar på varje grej.

Skulle lära mig gå runt på händer, jonglera med massor med bollar, prata baklänges, sjunga grymt, skriva djup poesi, lära mig över 50 språk osv.

Listan kan göras mycket lång.

Om jag har tillgång till ett stort utbud psykadeliska droger, filmer och musik mm så skulle det vara EZ.

På en miljard år kan du lära dig alla språk som finns. I grundskolan och gymnasiet lär man sig engelska på tio år bara med några timmars studier i veckan. På gymnasiet och universitetet lär man sig fler språk på mindre än tio år och heltidsstudier vad gäller universitetet.

Under dessa omständigheter skulle i princip alla, välja att lämna ensamhetens korridorer med bladet som nyckel till friheten. Beroende lite på vad man lägger in för variabler för uppehället, med förnödenheter, lyxvaror, tillgång till alternativt sällskap (djur t.ex) skulle tiden för vistelsen variera.

Det är inte isoleringen i sig, eller bristen på sällskapen som skulle skörda de flestas tålamod, utan det obönhörliga faktum att man är helt ensam, och att man har visshet kring detta. I en fängelsecell där en fånge sitter frihetsberövad under många år, vet han att det pågår ett liv utanför, inte som en lykta för hopp utan det levande parallellsamhället utgör ett sorts lugn varje människa behöver för att fungera - en känsla av tillhörighet och gemenskap, även om det i realiteten är ett avlägset anspråk.

Ja du, det lär ju inte bli roligare på den andra sidan direkt

Förlåt, men är det inte lite poänglöst att lära sig språk när man sedan inte har någon att prata dem med?

Eller kanske inte, om man har ett lingvistiskt intresse i o f s, men det måste nog vara rejält stort för att man ska känna någon nytta med den sysselsättningen

Kontakt via dator går inte. Som sagt, leva ensam med allt annat


1 miljard år går nog inte att ta in riktigt hur lång tid det är.. eller?

Det finns två olika sätt som det skulle slutat på för alla, antingen blir du ett psykfall som glömmer bort att det finns något annat än rummet och det slutar med att du sitter ihopkrupen i ett hörn och "slutar tänka" . Alternativ två är att du skulle ta livet av dig efter en period för att bli befriad ifrån ensamheten. Själv så skulle ja ta livet av mig efter jag tröttnat på alla prylar.

Följd fråga: Om vi tar senariet som Ts skrivit fast du lägger in en bäbis i rummet istället för dig som får all näring den behöver fast utan mänskligt kontakt, hur skulle denna människa bli som vuxen?

Om man har allt man kan tänka sig och höll mig i samma ålder. Ja 100-150 år kanske. Sällskap är ju överflödigt.

Att leva i en miljard år hade känts lite väl långt, oavsett om ensam eller med familj och vänner. Men 200-300 år obegränsat med fritid och nöjen verkar drägligt. Det som däremot hade grämt mig, hade varit vetskapen om att världen utanför utvecklas, och att jag inte får bevittna denna utveckling eftersom jag är inlåst och isolerad i ett rum med 0 kontakt till yttervärlden (så som jag har tolkat TS' frågeställning). När jag hade insett att jag är ett reptil som stannat kvar i "min" tid, hade nog det mesta av alla tänkbara nöjen förlorat sin mening för mig - då hade jag satt kniven i halsen.

skulle absolut inte hoppa in i det rummet , lever mitt liv betydligt friare , roligare och kortare som nu tex ..............

Det finns två olika "Jag", en "Jag är" vilket är din originella identitet som ingen alls och din falska som "Jag är x" där x ersätts med valfritt objekt, tanke eller idé. "Min bil" säger att bilen definierar dig som person, och därför när bilen tas ifrån dig så blir du ledsen. Precis som ett barn som tappar "sin glass".

Om man är "Jag är" till fullo (vilket man egentligen alltid är men ibland kan låsa ut sig själv ifrån pg.a. massa tankar som blockerar en från att se det, se det som en osynlig vägg liksom) så har man grundegenskaperna som "Jag är" har. Om du kollar på barn så har alla barn fram tills deras föräldrar och andra vuxna förstör dom egenskaper som glädje, nyfikenhet, tacksamhet, kärlek.

Kontentan i det jag vill säga är att jag hade siktat på att nå upplysning, och bli "Jag är" och sedan hade jag inte brytt mig om konversationer, de hade bara varit en "dans" s.a.s. för mig, och som jag hade klarat mig utan. För ett barn vet om att det duger som det är tills vi vuxna säger åt det att det inte gör det. "Skaffa ett jobb, skaffa en utbildning" yadayada. Barnet blir osäkert och börjar söka bekräftelse från dig för du ger det inte kärlek om inte barnet ställer upp på dina krav. Vi vuxna suger PUNG.

Så nej, jag hade inte tagit livet av mig, tror jag.