Du är enbart en position som tar in intryck

Det enda som existerar för dig är sinnesintryck. Du är inget annat än en punkt som tar in intryck från dina sinnen. Den yttre världen och din kropp finns inte annat än som intryck. Inte ens din hjärna finns annat än som intryck. Det innebär att du enbart består av en position som tar in intryck.

Den fysiska världen existerar för tillfället, och troligtvis kommer den fortsätta existera eftersom den brukar göra det.

Man måste förstå att intryck i grunden även är godtyckliga, dvs, att möjligheten finns för vad som helst att hända i princip. Det beror bara på vilka intryck du kommer över. Allt är illusion, maya, hologram eller ett matrix. Det finns dock inget att vakna upp till, bara nya intryck att uppleva.

Det finns inget som inte passar in i denna världsbild och därför är den överlägsen. Håller du med?

Varför skulle jag hålla med en hallucination?
Hur många trådar finns de inte om samma sak, vad gör skillnaden på denna och de andra ?
Du har bara att jämföra livet med en hallis för du vet inte och känner inte till annat, vilket gör att du kan enbart dra metaforer vad du känner till.

Kom gärna med något argument.

Din text liknar mest en psykotisk hallucination.
Eller är du bara obildad?

Subjektets integration med omvärlden skapar delvis omvärlden. Subjektet är inte enbart en passiv mottagare av ting. När tingen är mottagna så startar en fenomenologisk process. Vi skapar och försöker förstå det vi upplever.

jag skulle vilja säga att man är en annan sak som kan både ta in intryck och göra andra saker, sortera intryck och skapa generaliseringar är den viktigaste funktionen man har som människa.

Mycket riktigt är allting bara subjektiva upplevelser. Även en teori (om en värld "där ute") är ju ingenting annat än en subjektiv upplevelse. Om det finns någonting utöver det som upplevs, så vore jag tacksam för en demonstration av det Ser ni, det går ju inte, det finns ju inte. Alla hatar solipsism, men ingen har något argument mot den.

Jag ser det också från andra sidan. Intrycken finns ju. De kan inte förnekas. En teori kan falsifieras, men intryck är existens i första instans, de är oförnekliga. Om du upplever färgen blå så gör du det helt oavsett vad det beror på. Kanske det finns någonting blått "där ute" framför dina ögon eller kanske det bara var en dröm? Det spelar ingen roll eftersom det blåa upplevs i vilket fall, det existerar oavsett eventuell "förklaring". Solipsismen stoppar skepticismen, man kan inte säga emot solipsismen. Det må kanske finnas mer än ens subjektiva upplevelser, men de finns i alla fall med total och direkt visshet.

Jag tror inte att vilka intryck som helst är möjliga. Även subjektiva upplevelser kan följa någon slags "natur"lagar. Och position i rummet tror jag inte är mer än bara ännu en upplevd teori.

Det stämmer. Mer noggrant uttryckt så är vi även våra minnen vid sidan av att vi är våra intryck. Dessutom är vi i rörelse, dvs, vi sorterar bland intrycken. Jag förenklade lite i startinlägget.

Fast grejen med mitt argument är ju att man kommer runt solipsismen och antar att andra faktiskt existerar. Det som inte existerar är en verklighet med kroppar. Vi är bara punkter i något tomrum.

Jag tror inte det finns några naturlagar för intryck annat än att det som fungerar fungerar. I våra nattdrömmar finns inga naturlagar och så fungerar egentligen även vakentiden. Men vi är så känsliga av oss för märkliga intryck att vi tvingar verkligheten att uppföra sig stabilt. Men egentligen är den instabil.

Jag förstår inte din tyngdpunkt på själva rummet. Det om något är väl ett objektivt medvetenhets-orelaterat fenomen. Rummet är krökt och expanderar och vakuum är fyllt av kvantumfluktuationer enligt dagens fysik. Det är mycket komplicerat, Newtons tomrum var bara en tillfällig idé som har motbevisats.

Drömmarna är ändå ganska begränsade, de har att göra med minnen av vakna upplevelser. Det är inte vad som helst som händer även om vissa vakna regler är satta ur spel. Även om allting bara är subjektiva upplevelser, så följer det uppenbarligen någon slags regelbundenhet.

Rummet existerar på så vis att vi inte sitter ihop i en massa. Rummet har dels den intuitiva 3D uppfattningen vi normalt har, men det finns även ett punktperspektiv på rummet där vi bara är våra perspektiv på omgivningen. Vi är våra perspektiv av intrycken bara. Detta rum är väldigt svårt att föreställa sig. Men förutsatt att det finns flera människor så finns det även rum av något slag.


Precis, de följer någon slags regelbundenhet men det behöver de inte göra. Jag utgår ifrån en helt antropocentrisk modell där det är människans känslighet som får rummet att vara stabilt. Utan människor finns inget rum och det är vår konstitution som färgar av sig på rummet. En instabilt rum skulle helt enkelt göra människor galna och därför är rummet stabilt.

Men poängen med tråden är helt enkelt att vi fortfarande existerar som upplevande subjekt medan verkligheten och våra kroppar blir satta inom parantes. Jag menar att detta bevisar att vi egentligen är själsvarelser och inte kroppsvarelser med allt vad det innebär för liv efter döden osv.

Detta har jag svårt att begripa. Antingen existerar den materiella världen oberoende av min existens och min tolkning av den, eller så är mitt medvetande primärt, och den materiella världen en produkt av mitt medvetande. Hur kan det finnas en gråzon?