Expressen hänger ut "Julia Caesar" med namn och bild!

Ja du, ska jag ens bemöda mig att svara på den frågan?

Julia Caesar existerar inte. Barbro Jöberger kunde mycket väl ha skrivit i sitt eget namn. Hon hade inget jobb att förlora som förtidspensionär. Kanske skämdes hon över det som hon skrev och därav pseudonymen. Fram till i går hade jag aldrig läst någonting av henne. Men det som jag läste fick mig att må illa och tycka synd om henne. Hennes böcker kan inte ha varit några kioskvältare. Jag känner ingen som har hört talas om henne. Jag tror att är bara SD och hennes gamla journalistpolare som tycker att hennes texter är intressanta. SD:s kvinna i EU-parlamentet har Barbros bok i nattduksbordet, typ ''min senast lästa bok".

Det är nog många som delar din uppfattning, men det svenska etablissemanget gör det inte.

Offentligheten i Sverige domineras av den radikala Vänsterns sätt att tänka och "argumentera". Därför är det åtminstone vad gäller s.k. kontroversiella frågor alltid avsändaren, inte budskapets innehåll, som betyder mest / är det intressanta.

Lägg märke till Annika Hamruds formuleringar:
"skribenter som vägrar framträda med sina riktiga namn aldrig kan ställas till svars för sina påståenden och angrepp"
"hetsa mot invandrare, politiker och journalister"

Målet är att "ställa till svars", inte att bemöta påståenden, åsikter eller resonemang. Vänstern måste helt enkelt hänga ut motståndare för att kunna "ta debatten", d.v.s. undvika sakinnehållet och istället "vinna" genom att angripa personen bakom.
Deras hån, smutskastning och stigmatisering - samt underförstådda (eller öppna) hot om våld - fungerar bara med en verklig, identifierad person.

Annika Hamrud själv hetsar naturligtvis aldrig, utan "diskuterar", "ifrågasätter", "kritiserar" och "problematiserar".


Sådan är ordningen i det "fria och öppna" svenska samhället.

Som sagt, är f.ö. Lovisa Loan Sundman medlem i vänsterextrema Researchgruppen, f.d. AFA Dokumentation, där dömda våldsbrottslingar ingår. Eller det "journalistiska nätverket" som de kallats i svensk regimtrogen media.
http://www.friatider.se/v-ld-r-s-j-v...esearchgruppen
http://www.friatider.se/researchgrup...inellt-sl-dder

Nja, hennes texter är bra. Och fullkomligt lagliga, för den som tänker i de banorna.

Men de visste ju vem hon var, så hon betraktades väl som en avfälling då.

Men nu vill vi se lite diskussioner kring hennes texter också! I DN och Expressen, vill säga.

På vilket sätt blir debatten mer "öppen" genom att Expossen hänger ut JC? Nån som fattar? http://www.svt.se/kultur/medier/expr...nonym-bloggare

En öppen debatt är väl en där många enkelt kan delta och en som är lätt att följa för andra?

"JC" var inte komfortabel att delta i debatten utan att vara anonym, så tack vare möjligheten till anonymitet öppnades debatten upp för henne och blev alltså "mer öppen".

Och nu när Expressen/Familjen Bonniers signalerar att de inte vill att folk ska kunna dölja sig bakom en anonymitet så blev debatten ännu mer öppen eftersom ehm?.... Eftersom färre känner sig komfortabla att delta och debatten då "stängs" för anonyma?


Eh.. Nej, fattar inte...


Beror väl på att cachen är från 19 januari 2012?

Smaken är som baken, delad. Jag har läst för lite av hennes texter och det lilla jag läste gav mig inte mersmak. Så jag kommer inte att delta i diskussionen om hennes texter. Och jag inte påstått att hennes texter skulle ha varit olagliga. De är fullt lagliga och det är just därför jag undrar varför hon inte skrev i sitt eget namn.

Haha ja tänk att "en van och slipad debattör" och "inflytelserik opinionsbildare" kan ha så mycket intressanta debatt- och opinionsartiklar nedskrivna att journalisterna helt sonika väljer att koncentrerar sig på att debattera om JC's elallergi och tandfyllningar.. och det helt öppet för "Demokratin mår bäst så". Vänsterjournalisters definition av debatt = "ett par tre stämplar av det och så lite ärekränkning och hån av sjukdomar". Verkligen bra exempel Karin Olsson sätter för gammelmedia.

De syftar förstås på metadebatten om JC och alla "hatare", de är så vana vid metadebatter och att undvika invandringsfrågan att detta är ett normalt resonemang för dem. Nu kan man öppet diskutera personen bakom pseudonymen och alla hennes krämpor, sparka och spotta och göra sig lustig och tycka att man gjort ett inlägg i sakfrågan om invandringens konsekvenser.

Öppen debatt är förstås även nyspråk för ett debattklimat där kontrollen är så stor och tyckandet så likriktat att ingen vågar gå emot konsensus inom gruppen, i det här fallet Stockholmsjournalisternas konsensus.

I verkligheten har öppen debatt förstås ingenting att göra med om deltagarna är anonyma eller inte. Vad man däremot kan hävda är att om individer känner ett behov av att vara anonyma så är debattklimatet långt ifrån öppet.

Precis, och den här sortens dubbla bokföring har funnits länge i mediekretsar. Bråk kring bloggare och krönikörer t ex ger massor av exempel; en radikalfeministisk bloggare eller artist som Lady Dahmer eller Bianca Krönloff får hinkar av sympati om de beskriver de senaste avsnäsningar eller tweets de råkat ut för, även när dessa uppenbart mest var en reaktion på deras egna hårdpumpade formuleringar. När mer högerliberalt eller anti-feministiskt orienterade skribenter utsätts för hot om misshandel och våldtäkt och grova verbala förolämpningar viftas det bort som skojigt och rappt formulerad kritik. Kritik från "våran sida", då.

Samma sak gäller kritik mot journalister från deras läsare vs journalister som står och läxar upp mannen på gatan. Förstås.

Och om man jämför ståhejet kring Jöbergers icke önskvärda bloggande och DN:s/Expressens beslut att hänga ut henne med två andra gamla journalister, som till skillnad från BJ gjort en bra karriär på DN, nämligen Jacques Wallner och Fredrik Strage, så blir kontrasten ganska skärande. Wallner är, som många här på FB vet, dömd för mord på en person han uppfattade som "fascist" (det inträffade när han var ung men ni kan ju tänka er vad som hade hänt om t ex en reporter eller riksdagsman blivit påkommen med att ha skjutit ner en vänsteraktivist för länge sedan när de var 25...). Mordet var för honom en slags politisk handling, eller ett sätt att visa att han var någon. Och Strage hade ett kokainmål som han drev ända upp till HD för några år sedan men förlorade. Om detta har det varit tyst som i graven inte bara i DN, utan i princip i varenda mainstream-dagstidning i hela landet! (Det fanns notiser om Strages knarkmål i andra tidningar men hans namn nämndes aldrig, han av-id'ades som typ "en känd reporter på en stockhomstidning", även efter att han fällts i tingsrätten.)

Om Julia/Barbro är en "makthavare" så är Wallner naturligtvis en mycket tyngre makthavare, en etablerad redaktionschef på DN med makt över publiceringar, över folks jobb och med ett stort kontaktnät i huvudstaden och i media. Och hans förflutna kan inte vara okänt för speciellt många i de inre kretsarna på DN eller Expessen. Reaktionen på detta i gammelmedia är exakt noll.

Många som häcklar och hånar JC beslut att skriva under pseudonym, kallar henne feg nazistkärring och tycker att debatten är omöjlig att föra om man inte har samtliga personuppgifter -och ett passfoto- på den man diskuterar med, glömmer (eller ger fan i det) att det i det rådande samhällsklimatet råder en svår obalans mellan de som företräder olika åsikter i politiska frågor rörande migrationspolitiken och mångkulturalismen.

För dem som hyser åsikter som Caesar, finns så gott som inga värden i att framträda under eget namn. Snarare är detta förknippat med risker och obehag. För den som hyser åsikter som företräds av Hamrud, Orrenius, Sundman, Lindeborg, Helle Klein m.fl, finns bara vinster i att framträda under eget namn.

Caesar-falangen riskerar uppsägning från jobbet om man kan sägas ha en värdegrund som inte stämmer med företagets/myndighetens/förvaltningens officiella. Även om man bloggar som privatperson på fritiden, så rör motståndarsidan upp en sådan skitstorm att det inte finns många chefer/företagare/ägare som har stake nog att backa upp sin anställde. Migrationsverket hade för en tid sedan en enhetschef på en avdelning i Göteborg som skrev en israelvänlig blogg. Han fick initialt sparken, men jag har för mig att det slutade med en omplacering till en källare någonstans för att formera pennor med bibehållen lön. Det finns fler exempel som mer uttryckligt drabbat medlemmar i riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Flera fackförbund, både inom SACO-sfären och LO, har tydligt deklarerat att medlemskap i SD leder till uteslutning, med allt vad det innebär i fråga om din ställning på jobbet, löneutveckling mm. Nyligen blev SDs europaparlamentariker utesluten ur Transportarbetarna, t.ex. Också lärarförbundet, Hotell & Restauranganställdas och Statsanställdas har uteslutit medlemmar som varit aktiva politiker inom SD.

Man riskerar också dra på sig en massa obehag från familj, vänner och bekanta. Många är tydliga med att de inte vill vara vänner med personer som röstar på SD och kring de båda senaste valen, rensades det friskt i inbjudningslistor till bröllop, dop och födelsedagsfester. Vi har sett trådar här i familjedelen där folk är förtvivlade över hur deras föräldrar, syskon, barn och äkta hälfter gått fullständigt bananas när någon kommit ut som SD-anhängare, men också trådar där folk som kommit på sina barn, syskon, föräldrar och partners vara "rasister" och ber om råd hur de ska agera för att omvända eller "bota" dem.

Tröskeln att komma ut som kritiker av det rådande samhällshaveriet är oerhört hög för många som kanske bryr sig lite mer om vad folk omkring dem tycker och tänker. Vi är sociala varelser. Vi vill bli älskade alla och vi vill få bekräftelse och känna oss trygga. Vi vill också skydda våra anhöriga för att utsättas för obehaget att folk ringer och hotar i telefon, sätter yxor i ytterdörren, apterar försåt och bomber på bilar eller fastigheter, klottrar hakkors på dörren eller bilen etc. Det finns en närvarande och konkret hotbild gentemot dem som är öppna och tydliga med sitt politiska ställningstagande för SD.

För andra sidan finns bara morgonsoffor, redaktionsjobb, Sommar-program, anställningar inom stiftelser eller olika samhällsprojekt, tyckarspalter i de större tidningarna, inbjudningar till maktens omedelbara närhet, med vilken man också allierar sig som konsulter eller rådgivare i olika politiskt korrekta sammanhang. DN har en journalist som knivdödat en "högerextremist", dårfinken Hübinette får återkommande luckerativa uppdrag som föreläsare, projektledare och konsult trots sin bakgrund som barnmisshandlare och mordbrännare. Vi minns fortfarande de fejkade bilderna utanför Pascan/Alonzos bostad där Expressen arrangerade en maskerad person utanför ytterdörren för att fejka att de bägge "journalistaktivisterna" var hotade. En ökänd våldsverkare och fotbollsligist får hur mycket creddig bekräftelse som helst på grund av att han fick ett knivhugg i samband med ett politiskt motiverat gatuslagsmål med några nazister i samband med en vänsterextrem manifestation i Malmö. En annan synnerligen tvivelaktig figur som knivhugger en politisk motståndare i ryggen i samband med en framhetsad AFA-aktion i Kärrtorp, får sin nuna på t-tröjor och omnämns som värsta Karl Liebknecht-martyren av våldsvänstern! Vi har en skribent på DN som nyligen deltog i en vänsteraktivistisk och våldsam aktion mot en israelvänlig demonstration, där hon kastade ägg på en barnvagn! Vi har en annan våldsbejakande aktivist som nyligen direktrekryterats till ett uppdrag på SR-Ekot... Listan kan göras hur jävla lång som helst, och det blir bara pinsammare och pinsammare.

Så ni fittor som gastar om en 70-årig kvinnas "feghet" bör nog få huvudet ur arslet och skaffa er lite hederlig ryggrad istället och diskutera sakfrågan!

Precis, det är ju helt fantastiskt hur genuin regim- och etablissemangskritik tydligen är lika med att "hetsa mot invandrare, politiker och journalister". Jag förstår ärligt talat inte hur dessa människor tänker. Om de tycker att något JC skrivit är fel, varför bemöter de inte det då med konkreta sakargument så vi kan se varför hon har fel?

Det enda jag sett i Hamrud´s text är några lösryckta citat som det tydligen är underförstått att man ska tycka är "hemska" men som aldrig bemöts eller motbevisas på något sätt.