Citat:
Ursprungligen postat av
SmokeyNegroni
Det enda jag egentligen undrar över är varför KD inte trots allt tog den gyllene chansen att profilera sig som det riktiga anti-DÖ-partiet; genom någon form av symboliskt utspel i asylinvasions-frågan, tillräckligt litet för att var palatabelt men tillräckligt stort för att skilja sig från mängden av allianspartier; eller bara genom att lobba för ett gemensam alliansbudget. Det handlar ju för sjutton om liv och död för partiet KD nu! De missade väl troligen just sin sista chans att slippa åka ur riksdagen i nästa val. Om de bara hade sett till att profilera sig som det riktiga anti-DÖ-partiet skulle de ha haft en enorm potential att bli en riktig röstmagnet. Men de hade tydligen ingen överlevnadsvilja, vilket Sverige och svenskar i allmänhet tyvärr inte har, om det kräver kamp. Vilket är saken som gör Kasselstrand & Co till en sån, mycket ovanlig, frisk fläkt i svenskt politiskt liv.
Min förklaring är en intressekonflikt mellan två grupper: högsta partitoppen och gruppen av de personer för vilka partiet och dess politik definitivt är största fritidsintresse, lokalpolitiker, föreningsstyrelsemedlemmar, ombudsmän, på den nivån.
Högsta partitoppen är den grupp som i grund och botten bestämmer. Skulle gruppen av lägre rankade medlemmar göra sig av med toppen, vilket i och för sig vore teoretiskt möjligt, så är det genom revolution med helt oförutsägbara konsekvenser. Det sker egentligen aldrig annat än i partier av SD:s typ. Det uppstår aldrig någon kritisk massa av tillräckligt många som är förbannade, eftersom så många av de som är förbannade helt enkelt bara lämnar partiet och får sin lediga tid tillbaka på köpet.
Högsta partitoppen behöver inte partiet längre. Om det går under, så klarar de sig ändå. De är uppsäkrade med pensioner och reträttposter. Första prioriteten för högsta partitoppen är alltid att klara dagspolitiken utan vurpor, den långa sikten är fram till i kväll och den korta sikten finns inte. Inom dagspolitikens prioriteringar, så finns också en prioritering över alla andra - att hålla sig ur vägen för mediadrevets eldkastare när mediadrevet bestämmer sig för att jaga "rasister".
Det besinningslösa medieraseriet mot "rasister" är inte bara människoförakt och åsiktsförtryck, det är samma raseri som nordkoreanska partifunktionärer känner mot dissidenter. De vet att Nordkorea och deras egna goddagar är slut samma sekund som någon får ställa sig upp och säga att systemet är fel och ändå överleva, på samma sätt som Sovjet var slut så fort någon vågade trotsa ordern att öppna eld mot demonstranter och ändå överlevde. Medias parasiter överlever inte det som skulle bli motsvarigheten i Sverige.
Media måste hindra att den första etablissemangspolitikern ställer sig upp för Sverige, i egenintresse, partiintresse eller av vilken anledning som helst. Ingen ska våga tänka tanken. Media har på det sättet lyckats med att hålla alla partitoppar lydiga - utom en, och det partiet tycker man att man kan hantera.
De som förlorar är den andra, större gruppen av mer eller mindre heltidsengagerade politiker i skiktet under. Det är deras parti som försvinner, och med det de flesta möjligheterna för dem själva att genomföra något av sina politiska idéer, liksom att försörja sig på sina politiska förankringar. Det är de som borde göra revolution för att få ha sitt parti kvar, (kd) eller andra som hänger på gärdsgården. Men det uppstår aldrig tillräcklig kritisk massa. Deras lojalitet till sina partiledningar är lojalitet till döds, den är hästens lojalitet till sin ägare, samma ägare som sedan skjuter honom när han är slut och säljer det som blir kvar.
Sveriges gammelpartier är inte byggda för den politiska evolution som nu har tagit fart. De kommer att avskaffa sig själva genom att göra sig själva onödiga, lite som Ponnyexpressen. De kommer att gå under inte med en smäll utan med en snyftning.
Jag har inga problem med jämförelsen.
