Sverige - landet som har svårt för lagom. Vad kan hända när "vinden vänder"?

Även om många hyllar det svenska ordet lagom, så har Sverige som land ovanligt svårt för just lagom inom politiken. Det blir väldigt lätt att alla "springer åt samma håll". Och det med en oerhört stor effektivitet. När folket väl "bestämt sig", då kan det gå fort, och lätt bli extremt.

Bland "trenderna" kan följande nämnas:

1920-1979 handlade det om rasbiologi, social ingenjörskonst och tvångssteriliseringar. Sverige drev på för att få J i judars pass.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Staten...B6r_rasbiologi
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kris_i...ngsfr%C3%A5gan
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%...ring_i_Sverige
http://www.levandehistoria.se/fakta-...ka-judars-pass

1968-1991 hoppade landet på det radikala röda tåget, med bokstavsvänstern (vars medlemmar sedan blev mediaelit), allt högre skatter samt löntagarfonder
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokstavsv%C3%A4nster
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/...et-historiskt/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Pomper..._i_Monismanien
https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6ntagarfonder

... och slutligen nu aktuella ...

1975-201X skapades det mångkulturella experimentet Sverige. Krig, förföljelse, baaaaarn, homosexualitet, vapenvägran, nageltrång - ingen anledning för lite för att få stanna i Sverige. 200 nya ensamkommande i veckan (minst 10 miljarder i extra kostander för landet Sverige på årsbasis) bara i Göteborg. Ingen ålderskontroll. Sjukvård, tandvård, skolgång och socialbidrag till illegala invandrare. Nemas problemas!
Riksdagens beslut att förvandla Sverige till en mångkultur 1975
(FB) Riksdagens beslut att förvandla Sverige till en mångkultur 1975
Doktorsavhandlingen Jämlikhet och valfrihet : en studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt
(FB) Källor, Statistik och Referenser.
206 ensamkommande flyktingbarn dök upp i Mölndal
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6243324


Samtliga exempel ovan borde rimligtvis ansetts som orimliga, , och inte genomförts eller existerat. Men så var och är fallet.

Och nu står vi här, i gryningen av en ordentlig omsvängning kring mångkulturen, SD kan säkert närma sig 40% i nästa riksdagsval om övriga partier fortsätter som de gör. Det är en omsvängning som MÅSTE göras, det är oundvikligt. MEN...

Historien kan faktiskt dock göra mig lite rädd, Sverige och svenskarna verkar ha lite svårt för lagom, det blir allt för lätt "all in", Vilka krafter och rörelser kommer sättas igång när svenskarna inser hur grundlurade de blivit? Förstår våra politiker att de för var dag som går laddar i mer och mer krut "i pipan"?

Vad tror du om framtiden? Hur skall vi göra för att pendeln inte skall svänga över för långt? Vad är "att gå för långt" i detta fallet? Jag bjuder in dig till en framtidsinriktad diskussion!

Det har redan gått för långt. I det här sketna landet har vi valt att acceptera att människor som följer viss religiös tro, ska få ställa krav på alla andra, som inte delar den religiösa tron. En religion som ställer krav på viss klädsel, krav på arbetsgivare, krav på skolor, krav på ledighet, krav på mat med mera.

Religion har gått och blivit lag, vilket är helt sjukt. Religion är en hobby och inget annat. Och om hobbyn avviker från det normala/lagboken, då ska personen som följer tron få ta konsekvenserna.


Sedan går det ju inte bortse från det här med bostadsbristen. Något som SVT tagit upp i programmet Uppdrag Granskning om massinvandringen. Vi har ett stort problem i det här landet, och det är att bostäderna inte räcker till och att det knappt byggs några nya och samtidigt invandrar fler och fler människor. I detta avsnitt av Uppdrag Granskning rör dem just den problematiken. De intervjuar också flertalet politiker, och dessa fårskallar kommer med förslaget att låta folk bo i baracker. Det känns som en jävligt ljus framtid.

Jag hoppas att den här tråden kommer att bli en följetong, ett ackompanjemang när vi går vidare in i en oviss framtid, för vi behöver likt TS kliva tillbaka och försöka se den större bilden här. Vi är många som är trötta, till bedövningens grad, på det rådande paradigmet. Vi är less på hur våra makthavare fullständigt skiter i oss svenskar och våra intressen. Vi är trötta på den surrealism som omger debatter i media i många frågor. Vi är trötta på att se landet omvandlas till oigenkännlighet.

Det är lätt i det här läget att bara svepas med och hurra på vid varje förändring som på något sätt erkänner oss som känt oss svikna så länge. Men det är häri faran ligger. Vår oförmåga att vara lagom yttrar sig som en brist på balansering i tänkandet. Att det ska vara måtta och rimlighet. Nu skulle man kunna säga att svenska folket visst har haft denna inställning och att det var den som från början ledde oss mot dagens extrema situation, med galopperande invandring och fallerande välfärd.

Men var det verkligen så? Var det verkligen en sund balans som präglade oss? Var det inte snarare så att vi initialt hoppade på tåget med hull och hår, eftersom detta var den bekväma vägen som alla andra tycktes ta? Och senare, när vi började misstycka kring effekterna av den förda politiken, som ju retoriskt låtit så bra (human, osv.), då tog vi inte upp detta utan knöt näven i fickan tills vi ankom vid dagens krutdurks-situation. Ett läge där vi riskerar att mycket snabbt börja se förbi de verkliga behoven hos alla dem som hittills varit så orimligt privilegierade jämfört med oss svenskar.

Många går ju och bär en massa uppdämd ilska, något som favoriserar handling men knappast reflexion. Jag är den förste att vilja se förändringar i riktning mot svenskens väl, det ser jag som helt naturligt och överallt förekommande. Man sätter sig själv och sina egna först, sedan tänker man på andra i den mån det är görligt. Gott så. Men jag tror att risken är överhängande att vi kan komma att gå för långt åt andra hållet, som en effekt av ett lika blint och okritiskt förlitande på den nya politik som står för dörren. Överallt ser vi nederlag för den kritiska diskussionen. De andra partierna har i praktiken lagt sig raklånga inför SD:s framgångar. Det finns i Sverige ingen motvikt, ingen nyansering, inget samtal, sedan propagandans vingar väl skjutits ned och den ena sidans monolog har upphört. Istället riskerar monologen bara att återuppstå men från ett annat håll och uppburen på nya vingar i andra förföriska färger än de föregående.

Inget talar för att det ska bli annorlunda, när väl Sveriges intressen återigen sätts i första rummet. Då kommer det omärkligt att bli väldigt tyst från den sida som de senaste årtiondena basunerat ut sin stämma för att skuldbelägga svensken på allehanda fantasifulla sätt. Om 20 år kommer ingen att minnas allt tal om nazism, fascism, nyfascism, osv. Kanske inte heller diskussioner om diskriminering, allas lika värde eller värdegrunden. Skönt? Kortsiktigt, kanske det. Men det är alltid en fara med ett folk som likt vårt arbetar inom ett så begränsat minnesspann och som glömmer bort allt det som inte gäller för dagen. Därför behövs en sådan här tråd, där vi återkommande kan stanna upp och fundera över varifrån vi kommer, var vi befinner oss och vart vi är på väg.

Jag tror också att Sverige är kört. 40% för Sd räcker inte. Pendeln måste svänga till 50% för att rädda landet, och det kommer inte att ske.

Klart det sker, om SD når 30-35 % i valet 2018 så kommer minst ett borgerligt parti åka ur, att de övriga 3 allihopa kommer fortsätta slåss om det minskande antal 65-70% bleeding hearts med 3 vänsterpartier kan du glömma.
Även ett detroniserat sosseparti kommer vrida seglen högerut.

Nä, det där håller inte. Sossar och borgare har redan idag en samlingsregering från M till VPK. Den kallas för "DÖ" men är effektivt en samlingsregering. De ljuger för att försöka lura naiva väljare om att det ännu skulle finnas någon skillnad mellan VPK och M. Ingenting alls kommer att hända i svensk politik förrän SD får egen majoritet. Nu när de fördubblats på bara ett år så är det inte helt osannolikt att det händer redan 2018, men jag tror det dröjer fyra år och tre miljoner invandrade arapor till. Dagens politiker har aldrig slagits om några väljare. De har ärvt sina maktpositioner av sina pappor (som Damberg) eller blivit utsedda som harmlösa kompromisskandidater (som Löfvén). Ingen av dem har någon förmåga eller vilja överhuvudtaget. Sossepartiets styrelse har en stark kommunisthalva som aldrig kommer att "vrida seglen högerut" oavsett vad som händer.

Sverige är en borderline nation som någon tidigare skrev på forumet, ett land fullt av politiska extremister.

Har skrivit inlägg som liknar TS. Just svenska etablissemangets förmåga att gå all-in och dra med sig svenskarna ner i vansinnet är ett utmärkande drag.

Skillnaden nu jämfört med tidigare är att denna resning kommer underifrån för att en gång för alla krossa översittarväldet i Stockholm. Som svensk står egentligen valet mellan nationell revolution och emigration om man vill leva i ett land med vettig framtid. Ser inga egentliga problem med att gå för långt i det projektet. Sedan får vi hoppas att nåt bättre kommer ut på andra sidan.

I ickerevolutionära tidevarv så bör vi såklart hålla eliten på mattan så att de inte än en gång trycker på folket parasitär skit de ej efterfrågat.

Läste en blog om "Det svenska undret" och stötte på en passage i texten som jag tycker passar in på dagens samhälle och elitens hållning till SD.


http://tellus729.blogspot.se/2010/03...1850-1900.html



Sverige har skiftat fokus förr och kommer så att göra i framtiden. Om det vi ser idag med SD på över 20% i opinionsundersökningarna är en början eller inte har jag ingen aning om.

För diskussionens skull och som svar på OP fråga "vad som händer när vinden vänder".

Det som händer är att karriäristerna inom dagens rörelse (i brist på annat ord) tidigt fattar vad som är på väg att ske och börjar byta spår. Kanske blir "neutrala" i en period men ser i alla fall till att inte stänga några dörrar eller bränna några broar.
Vi bör även se åsiktskorridoren breddas av att en del som tidigare valt att hålla tyst nu vågar yttra sig, de känner ju att de faktiskt har ett stöd och en legitimitet för sina åsikter. Man ska ju komma ihåg att de allra flesta politiker i landet är just vanliga människor som lever i samma verklighet som sina väljare och som inte ser de ideologiska striderna som de viktigaste utan att få en politik som gör vardagen bättre för medborgarna. Visst, det finns säkert en start man eller en järnlady på många orter som håller kamraterna i schack men de kan bara göra så mycket och de är ju utbytbara, trots allt.

När vinden vänder kommer dagens PK-maffia glatt fortsätta att vara PK. Det är definitionen av vad som är PK som kommer att ändras.

På 30-talet var det PK att tycka att idioter och resande skulle steriliseras.
På 60-talet var det PK att tycka att kommunism kunde skapa ett hållbart och lyckligt samhälle.

Så när det blir PK att tycka att Sverige inte kan lösa världens problem genom att låta alla som vill flytta hit så kommer inte dagens PK-elit att ens minnas att de någonsin tyckt annorlunda.

Snygg iakttagelse, kopiera och posta på 7k-partiernas fb-sidor