Är hjärnan personen?

Om du med vi menar "våra avlägsna förfäder" tror jag du har en poäng. Det fanns utan tvivel människoapor/apmänniskor med i stort sett vår kropp långt innan de kom i närheten av vår hjärnkapacitet. Åtskilliga faktorer i deras livsstil måste ha utgjort en viktig förutsättning för hjärnans utveckling.

Asså, vad vi är, är ingen skillnad från vad vi var, vi är vad vi var.
Vi står på det. Det är en del av oss. Inte frånskilt. Vi är det.
Totalt sett så är du hela din historia. Hela vägen tillbaka.

Det går tillbaka hela vägen till innan materia ens kunde sättas i former som kunde skapa liv som kunde bli apor.
Hela historien är du.

Delarna du är var med hela vägen.
Och här är du!
Några korta meningar för en lång evolution.

Det finns fortfarande inga bevis på att det subjektiva medvetandet (qualia) existerar som något annat än något hjärnan tror på. Man kan programmera en dator till att tro på 1+1=3. Vår tro på qualia är inte ett starkare bevis för qulias existens som något själsligt, än den felprogrammerade datorns tro är ett bevis för att skolmatematiken är fel.

Skulle vi kunna överföra neuronernas tillstånd och logiska funktion till en dator, så kommer vi med nödvändighet också att överföra tron på upplevd qualia. Datorn kan inte uppleva något annat än vi gör om den överförda logiken fungerar likadant. Det är ofrånkomligt.

Tvärtom, skulle jag säga, finns inga absoluta bevis för att en hjärna existerar, då själva begreppet 'hjärna' är en benämning på en samling av qualia: verkligheten består i första hand av syn-, hörsel-, känsel- och smakintryck samt tankens abstrakta och språkliga värld, allt vilket är förnimmelser och upplevelser i första hand; i andra hand skapas sedan den materialistiska världsåskådningen som benämner medvetandets uppfattning av världen 'materia', 'hjärna' etc. Består drömmen på natten av materia och objektiv tid och rum? Var tar den tiden och det rummet vägen när vi vaknar? Vad består lejonet vi drömmer om på natten av: materia eller qualia/medvetande? Består den vakna verkligheten av objektiv tid och rum? Eller är båda dessa upplever i första hand just upplevelser, qualia, medvetandetillstånd etc.?

Tror hjärnan på medvetandet eller medvetandet på hjärnan? Vilket vi håller för sant beror på om vi fäster utgångspunkten vid den direkta upplevelsen eller vid abstrakta tankegångar.

Förespråkar du solipsism så gör du det inför döva öron. Bokstavligen. Du inser att vi andra i forumet inte existerar, ändå skriver du till oss i förhoppning om att vi skall läsa. Sjukt!

Eller du kanske tror på oss andra och bara tvivlar på den materiella världen? Prova att slå en hammare i huvudet. Gör det igen. Och igen. Hur tror du att det slutar?

Det finns en asymmetri som du bortser från. Hjärnan överlever utan medvetandet. Under narkos försvinner medvetandet och återskapas när hjärnan återhämtar sig. När vi blir medvetslösa försvinner dock inte hjärnan för att återskapas när medvetandet återkommer. Hur förklarar du det, om vi nu bortser från solipsistiska argument som att ingen annan kan övervaka experimentet och därmed se att hjärnan faktiskt inte försvinner?

Jag förespråkar den bilden att vi egentligen inte ens vet i vilken ände vi ska börja för att få insikt i en sådan fråga om tillvaron. Vi tror gärna att vi nått absolut kunskap för att vi namngett ett fenomen. Men dessa abstrakta tankemodeller vilar alltid på en massa antaganden man aldrig kan veta för absoluta sanningar eller ens vad de egentligen innebär: vi kallar det ena "medvetande", det andra "materia" och tycker oss ha ställt upp en meningsfull dikotomi, men utan någon särskilt djup förståelse för vad det ena eller det andra egentligen "är" för något.

Jag tycker vi kan kalla verkligheten för en upplevelse, ty sådan framträder den i medvetandet. Om du förnekar qualia så talar du själv bokstavligt talat för döva öron, för ens omnämnandet av en teori eller ett omdöme om världen kräver qualia som det medium genom vilket tanken tar sig till uttryck. Håller du inte med? Att världen finns kvar även under narkos är något som varseblis som en sanning när den sövde vaknar upp igen och ser att "allting finns kvar". Du kan således inte påvisa asymmetrin du talar om utan att ta hjälp av qualia, varför qualians existens är rätt löjlig att ifrågasätta, minst i lika hög grad som existensen av yttervärlden. Så varför förnekar du den uppenbara existensen av ditt eget medvetande? Sjukt!

Jag håller med dig och jag tror personligen att medvetande skapar materia och ej vice versa.
Det blir dock lättare att göra sig förstådd genom att skriva så som jag gjorde, då många inte verkar vilja diskutera eller ens förstå att subjektivt medvetande kanske är det enda som existerar.
Något som du själv nu blev varse i slutet av den här tråden. .

Edit. On topic:

Solipsism går självklart inte att motbevisa. Det enda något kan veta är att något är medvetet.

Du kan läsa vad jag skriver och du kan känna hammarens slag mot huvudet. Detta är dock inget bevis på att det skulle finnas en yttre verklighet då det bara är du/något som upplever ditt/någons qualia.
Till och med om du blir "hjärnskadad" av hammaren så skulle det rent hypotetiskt kunna vara ett resultat av regler/lagar som styr verkligheten/simuleringen.

Hjärnan kan alltså mycket väl vara ett instrument som registrerar sinnesintryck, men var ditt subjektiva medvetande kommer ifrån (att du tycker att en glas smakar glass och att du uppfattar den som god eller att du tycker att himlen är "blå. Eller känslan av att vara kär.") är fortfarande ett mysterium inom forskningen.

Den beskrivningen är förvisso fenomenologiskt riktig, ty det är varseblivningen vi kallar materiell går vi under materialismens fana, men i dagsläget riskerar en sådan renodlad idealism som du förespråkar att leda in i den förhastade slutsatsen att medvetandet därför inte härrör ur det vi kallar det materiella, d.v.s. ur hjärnan.

Jag skulle snarare vilja efterlysa (utan att ha något förslag utarbetat) ett helt nytt konceptuellt ramverk som bättre beskriver verkligheten och som slopar hela debatten med idealism kontra materialism genom att direkt beskriva att det vi denoterar när vi t.ex. kallar något ett 'träd' är något som innehåller kvalitén av både det vi idag kallar något materiellt (i det avseendet att dess existens härrör ur något vi kallar atomer i vår vetenskapliga beskrivning av det) och immateriellt (i det avseendet att det existerar så som det uppenbarar sig för oss som en form av varseblivning och medvetandeinnehåll). Både idealismen och materialismen bär på brister om de existerar i motsats till varandra, då världen uppenbarligen både måste kunna beskrivas materiellt samtidigt som medvetandet aldrig kommer i kontakt med något annat än 'sig självt' i form av subjektiva upplevelser.

Solipsism, idealism, panteism, materialism, materia, medvetande; nej här krävs nya termer som innebär något helt annat, annars kommer vi inte kunna komma någon vart utan att missa att beskriva en aspekt av tillvaron genom att blott belysa den "ena sidan" av det konceptuella mynt vi själva skapat! Det borde ju finnas kan man tycka, så ofta som filosofer myntar nya begrepp.

Varför och hur kan "fysiska" processer ge "inre bilder"? Hur går det till?


Ja ord står mot ord och ingen har egentligen en aning, så klart.
Däremot tycker jag att de upptäckter som gjorts inom kvantfysiken (dubbelspaltexperimentet och dess varianter) pekar på att vi inte längre kan ta materalismen för given. Resultaten av experimenten framstår som självklara om vi tar oss på dom virtuella glasögonen. Om vi ponerar att "trädet inte avger något ljud när det faller i skogen och att verkligheten renderas endast när vi ser den" så är dessa experiment inte längre förbryllande.
Men att svälja det röda pillret och köpa teorin om att vi lever i en simulation är ju inget att ta med en klackspark heller direkt. Allt jag vet är att jag ingenting vet.

För övrigt så kommer de här diskussionerna bli än mer intressanta när vi nu i snabb takt utvecklar AI. Kommer en robot som är mer intelligent än oss att ha ett självmedvetande tex? Och hur skall vi ta reda på detta?

Jag tycker denna topic eller fråga är knepig att fundera runt.
Det är ungefär lika besvärligt som att fundera runt om liv finns när en är död.

Jag tror att vi måste börja se verkligheten med annat sinne än det vi normalt använder.
För jag kan inte påstå att hjärnan inte är personen eller är personen .. för jag vet egentligen inget om vad som är vad.. jag har bara uppfattningar som jag tar för givna.

Vi kan naturligtvis inte matematiskt motbevisa olika hypoteser som utgår från metafysiska fenomen. Vi kan vara boltzmannhjärnor som bara existerar för stunden eller så kanske vi är marionetter som gudarna leker med. All naturvetenskap har sin grund i principen att den enklaste förklaringen till våra observationer har företräde och i vardagligt tal betraktas som bevisad, tills dess att en bättre förklaring tar över. Newtons fysik betraktades som bevisad tills relativitetsteorin tog över, som i sin tur fick lämna över till kvantfysiken. Vi kan inte göra bättre än så.

Neurokirurgerna har genom reproducerbara experiment visat att den fysiska hjärnaktiviteten föregår medvetandet i tiden. Vi upplever inre förnimmelser när nervbanor stimuleras och vår personlighet förändras permanent om nervbanorna skadas. Den enklaste förklaringen är då att hjärnan skapar medvetandet. Att det skulle vara tvärt om är mer långsökt.

Jag ifrågasätter inte existensen av qualia, men jag ifrågasätter qualia som ett övernaturligt fenomen. Gemensamt för både medvetande och qualia är bristen på stringent definition. Daniel Dennett jämför medvetandet med magi. En magiker står på scenen och trollar. Vi vet att magikern inte trollar på riktigt utan bara skickligt utför olika trick som får det att se ut som magi. Lyckas vi förklara hur magikern utför ett trick, så försvinner den magiska känslan och vi betraktar det som fusk, till skillnad från äkta magi som bara kan existera när vi inte vet hur den utförs. Äkta magi blir det som återstår när allt annat har förklarats. Och Dennett menar att det är samma sak med medvetandet. Bit för bit lyckas vi kartlägga hur hjärnan fungerar, men resultatet blir bara att det som vi tidigare betraktade som medvetande nedgraderas till att vara hjärnaktivitet. Om medvetandet per definition är det som inte kan förklaras, så kan vi aldrig komma närmare en förklaring.

Jag betraktar qualia som hjärnans sätt att beskriva sina egna tillstånd i en självreflexiv modell. Om hjärnan bestämmer att det känns på ett visst sätt att se röd färg så upplever vi det så. Hur skulle vi kunna göra något annat?


Vad är inre bilder och vad vet vi om dem?

Du har förmodligen en porträttlik inre bild av hur din mamma såg ut när du var liten. Som en detaljrik tavla inuti huvudet. Men hur är det egentligen med detaljrikedomen? Vilken färg har hon på tröjan och hur hade hon kammat håret på bilden? Du kan förmodligen inte svara på sådana frågor utan att tänka efter ett ögonblick, för den porträttlika inre bilden existerade aldrig. Du bara trodde att du hade en sådan. Varför skall hjärnan slösa energi på att måla upp detaljer som inte brukar behövas? Det är mycket billigare att skapa en tom bild och få dig att tro att det är en porträttlik bild, för att sedan fylla på detaljerna i efterhand om de visar sig behövas. Bara du tror att bilden finns där så gör det ändå ingen skillnad.

Vi behöver mentala abstraktioner för att kunna skapa en modell av omvärlden, av oss själva och våra inre tankar. Inre bilder är hur hjärnan beskriver dessa abstraktioner.

finns inga bevis för en själs existens