Hatar min sambo

Jag måste ha hjälp att skingra tankarna i mitt förhållande för jag blir galen. Har varit tillsammans med sambon i 7 år och förhållandet blir bara sämre. Sitter i skiten...

Jag är 30 hon 27 och är den snälla killen. Har gått med på alldeles för mycket. Jag trodde jag var snäll när jag gav med mig men har insett att jag var dum i huvudet. Jag känner att jag inte får plats i förhållandet, att jag tappar bort mig själv. Jag känner mig som en slav som får betalt i kramar, pussar och närhet när jag följer hennes regler. Går jag emot dem blir det bråk och skrik. Orkar inte ens gå in på alla detaljer.

Men i slutändan så känner jag mig utnyttjad, lägre ställd, jag hatar ofta min sambo och är ofta nära mental kollaps. När jag försöker att ta upp problemen blir det alltid samma sak; jag gnäller, är otacksam och aldrig nöjd, jag vill bara ha mer... vi kan inte prata. Jag mår piss. Hade jag haft självförtroende hade jag stuckit för längesen,* men jag är tyvärr blyg och svinkass social kompetens, inte så stort socialt kontaktnät och tror jag skulle vara allmänt körd på marknaden,* dvs aldrig hitta någon ny, iaf ingen söt tjej utan barn som jag har nu. När jag läser allt om hur många som har svårt att hitta tjejer, att det är deras marknad osv. så stannar jag. Dessutom vet jag att jag skulle sakna henne på något konstigt vis, vi har ändå så många år ihop och jag älskar henne när hon är snäll. Jag vet också att hon inte har några problem att byta ut mig, hon har killar som står på kö för henne. ..

Jag funderar jämt på hur skönt det skulle vara o va själv men jag vet att jag snabbt skulle känna mig extremt ensam och utanför, de få vänner jag har har alla barn och fru och familj. Jag längtar efter barn men hon vill vänta. Dessutom vill jag att förhållandet ska kännas bra om vi skulle skaffa det. Vi har gått i parterapi men jag känner att vi ändå alltid kommer tillbaka till samma läge.

Grubblar mycket, är det så här det ska vara? Är det mig det är fel på? Hur ska jag lösa det? Jag mår oftast skit med henne,* måste jämt vara på min vakt med vad jag säger och gör, kan aldrig slappna av. Jag hatar det. Men när jag ändå är ifrån henne lite längre så saknar jag henne. Eller är det bara närheten och bekräftelse jag saknar kanske? Rädslan för ensamheten håller mig kvar. Åh jag blir galen på mig själv...

Om det ska vara si eller så bestämmer du själv, det kan ingen annan bestämma åt dig. Om det är fel på dig? Uppenbarligen är det fel på dig eftersom du tillåter dig själv att bli behandlad som du gör. Det är ingen annan människas fel att du sitter fast i ett trasigt och kasst förhållande, den enda som kan bryta detta helvete är du själv, det kan ingen annan göra.

I princip så svarar du ju på alla dina frågor i det fetmarkerade, rädslan för ensamheten håller dig kvar. Varför är du rädd för att vara själv? Klarar du dig inte på egen hand eller vad är det som är så jävla svårt?

Lämna skiten du befinner dig i nu, ut och ha kul, lev för fan. Livet ska inte fyllas med dynga, med det menar jag: Ha inte med idioter att göra, det är ett självbedrägeri, man mår ju fan dåligt av att ha med idioter att göra.

Tror du är kvar för du är rädd att bli själv. Men va fan, klart det kommer kännas ensamt i början när du varit VAN att vara i ett förhållande. Det tar några veckor eller få månader så har du hittat på annat att fylla dina dagar med. Intressen som du faktiskt tycker om. En tjej kommer du träffa om 1-3 år kanske. Jag vet dessa kille som snackar om att det är "omöjligt" att träffa en tjej, men det är dumskallarna som står och limmar på krogen med "tjena kexet, står du här och smular"-kommentarerna. Klart det blir lite jobb att träffa nya tjejer, men det är det väl värt i detta läget?

Låter till viss del som ett förhållande jag var i. Jag sa kanske ifrån lite mer när hon började bossa för mycket,men då blev det ju ett jävla liv. Hon sa att jag var en dålig pojkvän,surade i flera dagar och sa att ett sånt förhållande ville inte hon vara i etc. Fan va dum i huvudet hon var,blir sur av att tänka på det. Till slut bröt jag mig ut ur det,och det är det bästa som skett mig.

Till din situation: Ni har varit ihop relativt länge,ni har också varit duktiga och varit på parterapi,du säger att det inte hjälper och att ni faller tillbaks i samma spår efter ett tag. Måste nog säga som resten av Fb kommer att säga: dumpa henne. Hon kommer aldrig att ändra sitt beteende mot dig,du har ju liksom satt standarden genom att vara snäll och göra som hon säger. Det var likadant för mig,att jag tyckte om att vara snäll,laga mat,skjutsa henne till jobbet och så,men vem fan orkar det i längden utan att få något tillbaks. Dumpar du inte får du acceptera att vara hennes slav resten av livet. Det är också såklart möjligt att när "den rätte" dyker upp för henne,så dumpar hon dig momentant,oavsett vad snäll du är.

Nästa gång när du skaffar tjej,så sänk för i h...... ribban på kvaliteten på tjejen du blir tillsammans med. Minst 2 poäng under och visst,du skall vara snäll och så,men var vaksam så att hon inte spårar ur och börjar se din snällhet som något hon förtjänar efter "årtusenden med förtryck",som hon har fått för sig att hon har varit påverkad av. Även fulare tjejer kan tro att de är värda en snygg kille som slav.

Har du tagit upp detta med din sambo, att d u känner dig utnyttjad o.s.v.

Oh du har en söt tjej, som är en elak manipulativ häxa som ständigt håller dig på helspänn o bara är kärleksfull när du lyder? Grattis!

Är det verkligen värt priset du betalar för att få vara med just denna söta tjej?

Skit i om hon är söt! Vad fan har det för betydelse? Ärligt, du skriver som en rätt intelligent människa, vore det inte bättre med en ngt mindre söt tjej men som var kärleksfull?

Gör slut! På kort sikt kommer du känna dig lite ensam, men på lång sikt kommer du få chansen att bli lycklig.

Låt inte rädslan för ensamhet förstöra dina chanser till ett bra liv, barn o familj.

Jag lider med dig men det här förhållandet låter inte sunt
Som sagt..Att hon e fin på utsidan e skitsamma då hon e helt genomrutten inombords
Mår man så kasst som du nu verkar må så finns ju inget annat än att göra slut o gå vidare.

Du behöver bryta dig fri. För din egen skull. Anledningen till att du skriver här är för processen är redan igång. Visst det kommer vara jobbigt, men innerst inne vill du detta. Lyssna till dig själv!

Hur länge har personen varit som nu egentligen?

Antingen får du försöka ta upp det på ett annat sätt än du brukar och se om hon reagerar annorlunda/kan prata om det, eller så får du finna dig i att ha det som det är nu (vilket du redan gjort och det verkar inte heller funka) eller så får du avsluta relationen.

Om du inte vill bryta upp tycker jag att du måste skaffa dig ett andngngshål. Börja löpträna, skaffa en hobby, ett intresse, något som du gör utan henne, men får credd för att du gör så att du får gott om tillfälle till lite distans. Försök hitta tillbaka till det bra mellan er, uppvakta henne lite, ta initiativ när ni väl träffas.

Det som du läser här på FB ska du nog ta med en rejäl skopa salt. Nya tjejer finns där ute, frågan är varför du ska stanna kvar i ett förhållande som du uppenbarligen mår dåligt av. Om ett förhållande tar med än det ger bör man gå vidare.

Du hatar inte din sambo.

Du hatar den människa du tillåtit dig själv att bli.

Det är extremt stor skillnad.
Sluta se dig själv som ett offer, du har försatt dig i denna situation. Dina val och dina akter har tagit dig till denna plats. Ändra din vanliga rutin och förmedla alltid det som du vill få sagt och det som du anser är rätt!

Var alltid sann med dig själv, finns ingen anledning till att hejda sin egna utveckling.