Tråden om mordet på Olof Palme [Sammanfogad]

HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT
meddelat i Stockholm den 28 maj 1998
Mål nr Ö 4778/97

SÖKANDE Riksåklagaren
MOTPART
Carl Gustaf CHRISTER Pettersson, 470423-1093,
c/o Larsen, Malmvägen 24 A, 191 60 SOLLENTUNA
Ombud, tillika biträde enligt rättshjälpslagen: advokaten Lars Ekman,
Scheelegatan 5, 112 23 STOCKHOLM

SAKEN Resning

BAKGRUND OCH YRKANDEN
Strax före midnatt den 28 februari 1986 sköts statsminister Olof Palme till döds i korsningen av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm. Samtidigt sårades hans maka Lisbeth Palme i ryggen av ett skott. I anslutning till platsen anträffades två kulor som kan komma från en revolver i kaliber 357 Magnum.

Christer Pettersson anhölls och häktades i december 1988 som misstänkt för att ha avlossat skotten. I maj 1989 åtalades han för mord på Olof Palme och för försök till mord alternativt framkallande av fara för annan såvitt gällde Lisbeth Palme. Pettersson förnekade gärningarna.

Stockholms tingsrätt fann i dom den 27 juli 1989 åtalet för mord styrkt och att Christer Pettersson för skottet mot Lisbeth Palme skulle dömas för framkallande av fara för annan. Påföljden bestämdes till fängelse på livstid. Tingsrättens två lagfarna ledamöter ansåg att det inte var styrkt att Pettersson var gärningsman.

Både Riksåklagaren och Christer Pettersson överklagade tingsrättens dom. Riksåklagaren yrkade att Pettersson, såvitt avsåg det skott som träffat Lisbeth Palme, skulle dömas för försök till mord. Pettersson yrkade å sin sida att åtalet skulle ogillas. Hovrätten höll huvudförhandling i målet den 12 september - den 9 oktober 1989. Den 12 oktober beslutade hovrätten att försätta Pettersson på fri fot. I sin dom den 2 november 1989 lämnade hovrätten åtalet utan bifall. Domen vann laga kraft efter överklagandetidens utgång den 30 november 1989.

Riksåklagaren har nu ansökt om resning i målet samt yrkat att Högsta domstolen efter beviljad resning häktar Christer Pettersson som på sannolika skäl misstänkt för mord och försök till mord.

Christer Pettersson har bestritt bifall till resningsansökningen.

SKÄL
Åtalet mot Christer Pettersson och resningsansökningen bygger på samma påstående om händelseförloppet före och efter skotten. Detta är i korthet följande. Makarna Palme såg den aktuella kvällen en film på biografen Grand på Sveavägen. Föreställningen böljade kl 21.15 och slutade kl 23.05-23.10. De gick sedan Sveavägen söderut, först på den västra och sedan på den östra trottoaren. Framkomna till mitten av korsningen med Tunnelgatan besköts de kl 23.21 av en man som stått i gatukorsningens nordöstra hörn utanför butiken Dekorimas avfasade skyltfönster. Gärningsmannen sprang sedan Tunnelgatan österut och uppför de trappor som leder till Malmskillnadsgatan och försvann. Gärningsmannen hade sett makarna Palme vid filmföreställningens början och efter dennas slut följt efter makarna Palme från Grand. Gärningsmannen är identisk med Pettersson.

Hovrättens dom
Bevisningen i hovrätten var omfattande. Förhör hölls med Lisbeth Palme och ett stort antal vittnen. Även annan bevisning förekom. Bevisningen gällde i huvudsak följande omständigheter.

Alibi för Christer Pettersson. Pettersson, som vidgick att han befunnit sig i
Stockholms innerstad tidigare under kvällen den 28 februari 1986, gjorde gällande att han omkring kl 19.30-22.00 varit på spelklubben Oxen vid Oxtorget och där träffat bl a spelklubbsägaren Sigge Cedergren och sedan åkt mot Märsta med ett pendeltåg från Centralen kl 22.46. Han uppgav att han inte hade uppehållit sig norr om Kungsgatan. Cedergren bekräftade att han träffat Pettersson den kvällen på klubben men kunde inte ange närmare när detta varit. Han var också i hovrätten osäker på den uppgift han lämnat i tingsrätten om att Pettersson sagt till honom att Pettersson före besöket på Oxen väntat utanför Cedergrens bostad på Tegnérgatan. Vidare förekom bl a uppgifter av vittnet Ulf Spinnars angående tidpunkten för Petterssons hemkomst till bostaden i Rotebro. Hovrätten fann att utredningen inte gav stöd för Petterssons påstående att hans besök på Oxen pågått från cirka kl 19.30 till cirka kl 22.00 eller att han befunnit sig i Märsta vid gärningstillfället.

Gärningsmannens närvaro vid Grand före och efter filmföreställningen
Hovrätten ansåg att det av den bevisning - ett vittnesmål - som avsåg Christer Petterssons närvaro utanför Grand vid filmföreställningens början inte kunde dras någon säker slutsats om att han uppehållit sig där omkring kl 21 den aktuella kvällen. - Fem vittnesmål i hovrätten gällde iakttagelser beträffande vad som tilldragit sig utanför biografen efter kl 23. Hovrätten kom till slutsatsen att det som ett resultat av särskilt två vittnesmål förelåg en betydande sannolikhet för att Pettersson befunnit sig utanför Grand när makarna Palme lämnade biografen men att en viss tveksamhet likväl kvarstod.

Vägen från Grand till brottsplatsen. Ett vittne, som den kvällen arbetat i ett gatukök på Sveavägen utanför Adolf Fredriks kyrkogård, uppgav att han sett makarna Palme och en man, som han senare identifierat som Christer Pettersson, passera honom vid 23-tiden. Hovrätten ansåg dock att någon säker slutsats inte kunde dras av vittnesmålet.
Brottsplatsen. De vittnen som sett skotten avlossas hade iakttagit enbart makarna Palme och gärningsmannen på själva brottsplatsen. Hovrätten fann därför uti ett att gärningsmannen var identisk med den man som efter skotten sprungit iväg in på Tunnelgatan. Lisbeth Palme, som vid en videokonfrontation i december 1988 hade identifierat Christer Pettersson som den man som hon sett på brottsplatsen, pekade även i hovrätten ut honom som gärningsman. Hovrätten ansåg sig inte ha skäl att ifrågasätta att hennes uppgift verkligen återgav hennes minnesbild men diskuterade hur tillförlitlig denna minnesbild var. Enligt hovrätten förelåg det ett betydande utrymme för att hon kunde ha misstagit sig vid identifieringen vid videokonfrontationen, och det saknade självständigt bevisvärde att hon sedan vidhållit utpekandet. Inte heller vittnesmål av bl a Leif Ljungqvist, Jan Andersson och Lars Jeppsson kunde läggas till grund för en identifiering.
Motiv. I denna del åberopades bl a ett brev från Christer Pettersson till Lars Tingström. Hovrätten fann att utredningen inte gav någon grund för antagande att Pettersson haft motiv att vilja mörda Olof Palme.

Vapen. Enligt vittnesmål av Sigge Cedergren hade denne i sin bostad på Tegnérgatan haft bl a två revolvrar av det slag som skotten kan ha kommit från, men bara en av revolvrarna fanns kvar hos honom i februari 1986. Den revolvern hade vid polisens undersökning inte kunnat bindas till mordet på Olof Palme. Christer Pettersson vidgick att han kände till Cedergrens vapeninnehav men uppgav att han aldrig själv haft något skjutvapen. Hovrätten fann att utredningen inte gav stöd för ett antagande att han haft tillgång till något skjutvapen den aktuella kvällen.

Hovrättens sammanfallande bedömning. Christer Pettersson saknade alibi för mordkvällen. Utredningen gav inte något tillförlitligt belägg för att han följt efter makarna Palme från Grand till mordplatsen. Uppgifterna av Lisbeth Palme och vittnena på brottsplatsen om gärningsmannens identitet kunde inte läggas till grund för någon säker identifiering. Teknisk bevisning som kunde binda gärningsmannen vid brotten saknades. Utredning fanns inte om att Pettersson tidigare använt handeldvapen eller den aktuella kvällen haft något skjutvapen. Det hade inte gjorts antagligt att Pettersson haft motiv att mörda statsministern. På anförda skäl fann hovrätten att det inte kunde anses bevisat att gärningsmannen var identisk med Pettersson.

Resningsansökningen
Riksåklagaren åberopar i resningsansökningen dels bevisning som var känd när hovrättens dom vann laga kraft men som inte förebringats i rättegångarna, dels bevisning som framkommit efter denna tidpunkt.
Till den i resningsärendet åberopade bevisning som var känd före utgången av tiden för överklagande av hovrättens dom hör vittnesutsagor av en person - i resningsansökningen betecknad A - som uppgett sig ha sett Christer Pettersson den 28 februari 1986 bl a utanför Grand vid 23-tiden och vid Dekorima strax innan det hördes två smällar. Ett första förhör med A hölls i januari 1989 då denne uppgav att han på kvällen den 28 februari 1986 kört s k svarttaxi i Stockholms innerstad, bl a söderut på Sveavägen någon gång efter kl 23.00. När han närmat sig Kungsgatan hade han hört två smällar men fortsatt färden. I ett brev till polisen i slutet av maj 1989 meddelade A att "C P" var "rätt man".

Sedan Pettersson försatts på fri fot av hovrätten kom ytterligare ett brev från A som uppgav att han sett Pettersson vid flera tillfällen bl a utanför Grand och Dekorima strax innan skotten föll. Nytt förhör hölls den 22 november 1989 med A som då tillade följande uppgifter. Han hade känt Pettersson sedan 1960-talet. På kvällen den 28 februari 1986 hade han injicerat amfetamin innan han åkt in till Stockholms innerstad. Mellan kl 22.15 och 22.30 hade han observerat Pettersson på Tegnérgatan och en stund senare gående norrut på Sveavägen. Omkring kl 23.00 hade han sett Pettersson stå utanför Grand och något senare vid Dekorima, vänd mot skyltfönstret i det avfasade hörnet. Han var helt säker på att det var Pettersson alla fyra gångerna.

Ännu ett förhör hölls med A den 29 november 1989, varvid denne i allt väsentligt upprepade sina tidigare uppgifter. Förhör hölls samma dag med en f d kriminalkommissarie. B, som berättade att han haft kontakt med A sedan omkring 1970 och att A till honom vid flera tillfällen lämnat viktiga uppgifter om kriminalitet, vilka uppgifter aldrig visat sig vara oriktiga.
A har vid förhör i november 1997 vidhållit sina uppgifter. C, som är kriminalinspektör, har vid samma tid uppgett att han haft kontakt med A sedan mitten av 1980-talet, att A har en tendens att "måla ut" saker men att C aldrig kunnat beslå honom med lögn.

Övrig bevisning, som varit känd innan hovrättens dom vann laga kraft, avser motivfrågan. Den omfattar dels förhör med Sigge Cedergren den 13 oktober och den 18 november 1988, dels förhör med de likaså i målet hörda vittnena Kjell Fernberg och Harri Miekkalina, vilka förhör hållits den 30 januari 1989 respektive den 23 november 1988 och den 26 april 1989, dels ock som skriftlig bevisning korrespondens mellan Christer Pettersson och Lars Tingström som påträffats hos dem. Uppgifterna av Cedergren, Fernberg och Miekkalina åberopas av Riksåklagaren till styrkande av att Pettersson var lättpåverkad och stod under inflytande av Tingström.
Den bevisning angående det påstådda händelseförloppet som Riksåklagaren åberopar i resningsansökningen och som framkommit först sedan hovrättens dom vann laga kraft omfattar uppgifter av D från augusti 1997 som skall styrka att Christer Pettersson befunnit sig på Tegnérgatan och utanför Grand vid 21-tiden, utsagor av E och I som lämnats 1997 och som skall visa att de var för sig observerat Pettersson vid korsningen mellan Malmskillnadsgatan och Tunnelgatan/David Bagares gata samt nya förhör våren 1996 med Leif Ljungqvist och Jan Andersson, vilka då lämnat uppgifter som skall styrka att gärningsmannen är identisk med Pettersson. Uppgifter från F, G och H, från J, K och L samt från Ljungqvists hustru åberopas beträffande E:s, I:s respektive Ljungqvists trovärdighet.

Riksåklagaren åberopar ett nytt förhör 1997 med Harri Miekkalina angående Christer Petterssons inställning till Olof Palme och en uppgift av Pettersson till Miekkalina att Pettersson på kvällen den 28 februari 1986 väntat utanför Sigge Cedergrens bostad på Tegnérgatan. Miekkalinas uppgifter skall styrka att Petterssons berättelse om vad han gjort den kvällen är osanna och att han hade motiv att döda Olof Palme.

I alibifrågan åberopas en förhörsutsaga i december 1990 av M vilken avser sanningshalten hos vittnet Ulf Spinnars och som skall visa att Christer Petterssons uppgifter om när han kom hem på natten är osanna.

Beträffande motiv- och vapenfrågorna åberopar Riksåklagaren nya förhör fram till den 9 januari 1996 med Sigge Cedergren, vilka skall styrka att Christer Pettersson hade tillgång till en revolver av aktuell typ med ammunition. Även uppgifter av advokaten Pelle Svensson, lämnade med början den 9 december 1996, och andra vittnen (N 1993, P första gången 1994, Q huvudsakligen i april 1996 och R i november 1997) åberopas i denna del. Vidare åberopas vittnesutsagor som skall visa att Pettersson har talat om att döda Olof Palme eller sagt att han gjort det (uppgifter från O i augusti-september 1997, Q vid förut angiven tidpunkt, S 1994, T i september och november 1996 samt U och V, båda under 1997). Riksåklagaren hänför sig också i resningsansökningen till viss skriftlig bevisning till stöd för de åberopade vittnesuppgifterna, bl a ett utkast till ett "testamente" av Lars Tingström, vilket Svensson överlämnat till polisen den 19 december 1996, och ett brev från Tingström till Svensson, som den senare uppgett sig ha fått i mars 1989 och som han lämnat till Riksåklagaren i april 1998.

Riksåklagaren anser att det föreligger giltig ursäkt för att den bevisning, som var känd innan hovrättens dom vann laga kraft, inte åberopades i brottmålet. Skälet härför är att tidsbrist inte medgav att A:s trovärdighet kontrollerades mera än som hann ske och att motivbilden med Christer Petterssons relation till Lars Tingström inte var tillräckligt klar förrän Pelle Svensson lämnat sin information.
Enligt Riksåklagaren har de oklarheter som hovrätten pekade på i sin dom undanröjts genom den nya bevisningen, och denna skulle sannolikt ha lett till en fällande dom, om den förebringats i hovrätten. Vidare hävdar Riksåklagaren att tidsfristen på ett år för en ansökan om resning till men för en tilltalad bör räknas från den tidpunkt då nya omständigheter och bevis, som blivit kända successivt under lång tid, sammantagna når den styrka som resningsbestäm-
melsernas sannolikhetsrekvisit kräver.

Christer Petterssons inställning till resningsansökningen

Christer Pettersson har i huvudsak anfört följande skäl mot bifall till resningsansökningen. Den bevisning som var känd innan hovrättens dom vann laga kraft bör inte få läggas till grund för en resning, eftersom det saknas giltig ursäkt för att den inte åberopades i brottmålet. Dessutom är A:s trovärdighet låg.

En del av den bevisning som åberopas i resningsärendet har varit känd under längre tid än ett år innan resningsansökningen gjordes och bör därmed inte få läggas till grund för resning, eftersom varje enstaka nytt bevis skall bedömas för sig i förhållande till den ettårsfrist som gäller för ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade.

De nya vittnesuppgifter och skriftliga bevis som finns saknar i allt fall tillräckligt bevisvärde för att hovrätten sannolikt skulle ha kommit till en fällande dom, om bevisen hade förebringats där.

Christer Pettersson ifrågasätter också om en rättssaker och rättvis process mot honom - ifall resning beviljas - kan genomföras så lång tid efter mordet.

Högsta domstolens bedömning
Enligt 58 kap 3 § första stycket 2 rättegångsbalken får resning, sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, beviljas till men för den tilltalade, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt det åberopas någon omständighet eller bevis, som inte tidigare förebringats, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. I paragrafens andra stycke föreskrivs att resning inte får beviljas på grund av förhållande som avses i punkt 2, såvida inte parten gör sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom överklagande kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Enligt 4 § andra stycket samma kapitel skall ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

För de brott som avsågs med åtalet mot Christer Pettersson är föreskrivet fängelse i mer än ett år. De bevis som Riksåklagaren åberopar i resningsärendet har inte förebringats i målet. Resningsansökningen har gjorts inom ett år från det att Riksåklagaren fick kännedom om i vart fall vissa centrala delar av den nya bevisning som åberopas av honom som grund för ansökningen. De frågor som skall närmare övervägas i resningsärendet är alltså

l. om Riksåklagaren inte i brottmålet mot Christer Pettersson kunnat åberopa
viss del av den nya bevisningen eller haft giltig ursäkt att inte göra det, dvs om det som kan kallas ursäktsrekvisitet är uppfyllt,
2. om, som Christer Pettersson gör gällande, bestämmelsen om ettårsfristen i 58 kap 4 § rättegångsbalken innebär att bevisning som framkommit tidigare än ett år före resningsansökningen inte skall läggas till grund för prövningen av om resning skall beviljas,
3. om förebringande i den tidigare rättegången av den nya bevisning som får åberopas i resningsärendet sannolikt skulle ha lett till att Christer Pettersson då dömts för brotten.
Bestämmelserna om resning är i det väsentliga desamma nu som när de tillkom år 1939 (prop 1939:307, jfr prop 1942:5 s 529 f). Resning är ett extraordinärt rättsmedel och beviljas - även till förmån för någon som dömts i ett brottmål -bara i undantagsfall. Bestämmelserna om resning kan sägas utgöra resultatet av en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena är att slutligt avgjorda rättstvister inte skall kunna bli föremål för förnyad prövning (av Cars i Om resning i rättegångsmål, s 173, kallad orubblighetsprincipen). Å andra sidan föreligger intresset av att ett avgörande är materiellt riktigt (sanningsprincipen enligt Cars a a, s 173). Avvägningen mellan dessa intressen har i bestämmelserna om resning i brottmål gjorts olika beträffande resning till nackdel för den tilltalade och resning till förmån för denne så att möjligheterna till resning är väsentligt mer begränsade i det förra fallet.

Det har i litteraturen vidare anförts att villkoret för resning, att nya omständigheter eller bevis sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet om de förebringats där, bör tillämpas strängare när det är fråga om resning till men för den tilltalade än när en ansökan är till hans förmån (Cars a a, s 215 f, jfr dock Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 11 uppl, s 135; se även Welamson, Rättegång VI, 3 uppl, s 230). Häremot kan tala att ordet sannolikt används såväl i paragrafen om resning till men för den tilltalade som i den om resning till förmån för denne. Även om ordet sannolikt i och för sig har samma betydelse i bestämmelserna om resning till förmån för en tilltalad och i motsatt fall, torde det emellertid rent faktiskt förhålla sig så att det krävs ett mera avgörande nytt material för en ny rättegång mot den som har frikänts än för att ge möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom.

Högsta domstolen behandlar nu de tidigare angivna tre frågor som skall övervägas närmare.

Ursäktsrekvisitet
Resningsreglerna bygger på uppfattningen att omständigheter och bevis om möjligt skall åberopas under den ordinarie processen (prop 1939:307 s 27). Av hänsyn till den tilltalade bör en strikt tillämpning av ursäktsrekvisitet ske i ett fall som det förevarande (jfr NJA 1966 s 340 och 1989 s 843).

Det framstår inte som ursäktligt att Riksåklagaren inte i hovätten eller efter överklagande av hovrättens dom åberopade den nya bevisning som utgörs av berättelsen av vittnet A samt de vittnesuppgifter i övrigt som förelåg när hovrättens dom vann laga kraft. Dessa uppgifter avser ju sådana förhållanden som var aktuella i målet, vilket åklagarsidan varit medveten om. Den omständigheten, att Riksåklagaren bedömde att uppgifterna inte hade tillräckligt bevisvärde för en fällande dom i högre instans, medför inte annan ståndpunkt i frågan huruvida bevisen bör få åberopas i resningsärendet.
Det sagda gäller också den korrespondens mellan Christer Pettersson och Lars Tingström som var tillgänglig innan hovrättens dom vann laga kraft, till den del den inte förebringades i rättegångarna.

Det nu behandlade materialet skall alltså inte beaktas vidare i frågan om resning.

Ettårsfristen
I 58 kap 4 § andra stycket rättegångsbalken anges som nämnts att ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.

Den av Riksåklagaren åberopade bevisning som framkommit efter det att hovrättens dom vann laga kraft har blivit känd för Riksåklagaren successivt vid många olika tillfällen fram till dess resningsansökningen gjordes den 5 december 1997. Frågan är då om de bevis som Riksåklagaren fått kännedom om före den 5 december 1996 får läggas till grund för prövningen av resningsansökningen.

Bestämmelserna i 58 kap 3 och 4 §§ rättegångsbalken synes avfattade med utgångspunkt i att ett eller flera nya bevis (eller nya omständigheter) blivit kända vid ett tillfälle. Det kan därför vara tveksamt hur reglerna skall tillämpas i ett fall som det förevarande, där nytt bevismaterial framkommit fortlöpande och där varje enstaka nytt bevis, bedömt för sig, inte varit tillräckligt för att ge grund för resning utan där det är den samlade verkan av den nya bevisningen som anses vara tillräckligt betydelsefull.

Bestämmelsen i kapitlets 4 § kan uppfattas som en ansökningsfrist av innebörd att, om sökanden haft kännedom om något förhållande som ansökan grundas på högst ett år innan ansökan gjordes, ansökan skall tas upp till prövning och att sökanden då är oförhindrad att åberopa allt material som han fått kännedom om efter det att domen vunnit laga kraft, alltså även mer än ett år före ansökningen. Bestämmelsen kan emellertid också uppfattas så att ansökningen kan tas upp till prövning endast i den mån den grundas på material som sökanden
haft kännedom om högst ett år före ansökningen; annat material skall då inte läggas till grund för prövningen i resningsärendet.

Av bestämmelsen framgår inte klart hur frågan skall bedömas. Den synes inte ha berörts i förarbetena till resningsbestämmelserna, i något rättsfall eller i doktrinen. Frågan bör därför avgöras med beaktande av resningsinstitutets ändamål och av vad som är bäst förenligt med regleringen i övligt.
Om en resningssökande, som kan åberopa en omständighet eller ett bevis som han fått kännedom om under det senaste året, därmed också som grund för resning skulle få åberopa omständigheter och bevis som han fått kännedom om tidigare, skulle ettårsfristen få en begränsad betydelse. Det skulle också kunna leda till resultatet att ett material, som vid en viss tidpunkt var prekluderat och alltså skulle leda till att en resningsansökan skulle avvisas, längre fram i tiden skulle kunna bli föremål för prövning i förening med annat - kanske förhållandevis obetydligt - material som blivit känt senare.

Att material som varit känt i mer än ett år inte får åberopas synes bäst förenligt med ett skäl för fristen som anförts i förarbetena, nämligen att en part som inte sökt resning inom ettårsfristen, trots att han fått kännedom om ett förhållande som kan berättiga till resning, torde få anses ha godtagit domen (prop 1939:307 s 33). Det kan också erinras om att enligt 58 kap 3 § andra stycket rättegångsbalken en part i princip förlorar möjligheten att i ett resningsärende åberopa en omständighet eller ett bevis som kunnat åberopas vid överklagande
av domen, även om det stått klart alt omständigheten eller beviset inte skulle ha räckt till för ändring av domen. Det kan då synas konsekvent att material som blivit känt efter det att domen vunnit laga kraft prekluderas efter ett år, trots att materialet inte ensamt kunnat föranleda resning.

Riksåklagaren har emellertid gått längre än det alternativ som diskuterats här och hävdat att fristen inte börjar löpa förrän materialet sammantaget nått den styrka som sannolikhetsrekvisitet förutsätter, alltså först när förutsättningar för bifall till ansökningen föreligger. En sådan tolkning medför att resningsinstansen först måste ta ställning till om det åberopade nya materialet är sådant att det numera föreligger sannolika skäl att den tilltalade skulle ha fällts till ansvar, dvs att det skulle ha befunnits ställt utom rimligt tvivel att han begått den åtalade gärningen. Om detta krav anses uppfyllt skulle domstolen sedan räkna fristen från den tidpunkt vid vilken åklagaren fått kännedom - varmed avses absolut visshet (jfr Cars a a, s 233) - om det material som medför att sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt. Varken resinngsbestämmelsernas ordalydelse eller förarbetena till dem ger emellertid stöd för att den formella frågan om en tidsfrist och den materiella frågan om förutsättningarna för resning skulle kopplas samman på det sättet.

På grund av det anförda får det anses föreligga övervägande skäl för att ettårsfristen skall räknas särskilt för varje åberopad ny omständighet och varje åberopat nytt bevis. Att denna ståndpunkt medför vissa praktiska problem, t ex ifall då ett vittne vid skilda tillfällen lämnar olika uppgifter angående en
händelse, utgör inte något avgörande skäl för att välja en annan lösning.

Med den tillämpning av fristbestämmelsen som alltså skall gälla, kan de uppgifter som lämnats av vittnena Leif Ljungqvist, dennes hustru och Jan Andersson samt M, N, P, Q, S och T jämte de uppgifter som lämnats av Sigge Cedergren efter hovrättens dom och det läkarutlåtande beträffande Cedergren som åberopats som skriftlig bevisning inte beaktas till stöd för resningsansökningen.

Sannolikhetsrekvisitet
Inledningsvis bör vissa mera allmänna omständigheter beröras.
Mordet på Olof Palme, den polisutredning av detta som har bedrivits och de rättegångar som hållits i målet har varit utomordentligt uppmärksammade i massmedierna och den allmänna debatten. Många uppgifter om fallet har fått vid spridning. En mycket stor penningbelöning har utfästs till den som kan lämna avgörande uppgifter för mordets uppklarande. Redan dessa förhållanden gör att uppgifter som framkommit efter målets avslutande måste bedömas med stor försiktighet. Också den tid på mer än tolv år som gått medför att bevisvärdet av nya uppgifter kan vara vanskligt att avgöra.
En annan omständighet som bör nämnas är att det är väl känt att det vid sidan av det händelseförlopp vid mordet som Riksåklagaren påstår i resningsärendet.finns eller har funnits andra s k spår, vilka inte behandlas i resningsansökningen. Det finns därför inte möjlighet att i detta ärende ställa det påstådda händelseförloppet mot andra alternativ som aktualiserats i fallet.

Ytterligare en svaghet i en viss del av den nya bevisningen är att Lars Tingström är avliden och inte kan höras i en ny rättegång. Möjlighet saknas för Christer Pettersson att då ställa frågor till honom, och bl a kravet i artikel 6 i europakonventionen om de mänskliga rättigheterna på en rättvis rättegång gör att uppgifter som härrör från honom måste bedömas med extra stor försiktighet också i resningsärendet.

Vid sin prövning av resningsfrågan utgår Högsta domstolen från den bevisbedömning som hovrätten gjort. Den nya bevisningen bör således bedömas i förhållande till bevisläget som detta framgår av hovrättens dom.
Av de nya vittnen som framträtt är det ett. D, som har lämnat uppgifter om Christer Petterssons närvaro utanför Sigge Cedergrens bostad på Tegnérgatan och biografen Grand vid 21-tiden. Även om dessa uppgifter stärker påståendet att Pettersson sett makarna Palme besöka biografen, har de knappast sådan betydelse att de ensamma kan tillmätas någon större vikt för resningsfrågan. Pettersson har visserligen förnekat att han varit på dessa ställen vid det tillfället, men det är knappast någon avgörande omständighet för skuldfrågan att Pettersson motbevisas i denna del. Han kan ju även som oskyldig ha anledning att vilja undanhålla det förhållandet att han haft tillfälle i tid och rum att begå brotten.

Vittnena E och I har båda uppgett sig ha sett Christer Pettersson vid korsningen mellan Malmskillnadsgatan och Tunnelgatan/David Bagares gata strax efter brottstillfället. Deras uppgifter stämmer i så måtto väl med det påstådda händelseförloppet.
E har uppgett i huvudsak följande. Han körde i sin bil söderut på Malmskillnadsgatan när en man sprang ut på gatan från höger vid Tunnelgatan. E tvärbromsade bilen, mannen halkade till och blev stående fem-tio sekunder alldeles framför bilen. Sedan sprang han "inte helt rent" in på gatan till vänster i E:s färdriktning (dvs David Bagares gata) där E inte såg någon annan person. Mannen hade ett pistolliknande föremål i högra handen. Han hade en mörkblå täckjacka, mörkblå stickad mössa och handskar. E kände igen Christer Pettersson när bild på denne publicerades efter gripandet i slutet av 1988.

I:s uppgifter är i huvudsak följande. Han var på tillfälligt besök i Stockholm och promenerade på kvällen runt Djurgården. Han var på väg tillbaka till sin bil som stod parkerad på Sveavägen och gick på norra trottoaren på David Bagares gata mot Malmskillnadsgatan. Tio meter från hörnet med Malmskillnadsgatan mötte han en man som kom lunkande rätt emot honom på samma trottoar. Han såg mannen första gången när denne befann sig mitt på Malmskillnadsgatan eller strax ovanför Tunnelgatans trappor. Mannen var svettig
och andades häftigt. Han hade en blå täckjacka, var barhuvad och hade varken handskar eller något i händerna. Han fortsatte David Bagares gata österut. I kände igen Christer Pettersson några år senare när dennes bild publicerades.

Det kan konstateras att E:s uppgifter stämmer mindre väl överens med I:s berättelse i några avseenden. E har inte sett någon som kunde vara I på David Bagares gata. I å sin sida borde ha lagt märke till bilen som stannat alldeles framför Christer Pettersson och till att denne i sin tur hejdat sig mitt på gatan. Också deras uppgifter om beklädnad på huvud och händer skiljer sig åt liksom beträffande frågan om mannen hade något i händerna.

Christer Pettersson åberopar i denna del förhörsutsagor med två personer som kort tid efter mordet hörts av polisen, nämligen Yvonne Nieminen som tillsammans med en man gått David Bagares gata västerut samt Lars Jeppsson som sprungit efter gärningsmannen uppför Tunnelgatans trappor. Yvonne Nieminen har uppgett att hon och hennes sällskap mötte en springande man på David Bagares gatas södra trottoar, att mannen hade en väska som han försökte stoppa ned något i eller ta upp något ur samt att hon och hennes sällskap fortsatte över Malmskillnadsgatan och mötte en annan man som kom uppför trapporna och frågade om de sett någon springa förbi. Jeppsson har berättat i polisförhöret att mannen som han följde efter hade försvunnit när han själv började springa uppför trapporna, att han nästan uppe mötte ett par som han frågade om de sett någon man, att kvinnan sade att denne sprungit rakt fram samt att Jeppsson ställde sig i korsningen mellan Malmskillnadsgatan och David Bagares gata och då såg en man där gå in mellan parkerade bilar och försvinna. Inte heller Yvonne Nieminens och Jeppssons uppgifter går ihop med åtminstone I:s berättelse.

När uppgifter som åberopas i ett resningsärende har lämnats lång tid efter den händelse som bevisningen avser, är en viktig faktor vid bedömningen av deras betydelse vilken förklaring som kan finnas för dröjsmålet med uppgiftslämnandet. Både E och I har förklarat att de inte velat lämna uppgifter tidigare av rädsla för att de och deras anhöriga skulle råka illa ut. Även om den förklaringen i och för sig är rimlig, måste den dock te sig som mindre övertygande med tanke på den tid som gått efter mordet och förhållandena i övrigt. Åtminstone i samband med rättegången i hovrätten måste det ha funnits möjlighet för dem att utan nämnvärd risk ge sig till känna. Något tillräckligt gott skäl att vänta ända till 1997 med uppgiftslämnandet kan knappast ha funnits.

Beaktas bör också att såväl E som l ansett sig kunna identifiera den man som han sett såsom Christer Pettersson ungefär tre år senare på grundval av publicerade bilder.

Sammantaget får det anses att berättelserna av E och I inte har det bevisvärde, bedömda var för sig eller tillsammans, att det är sannolikt att hovrätten, om uppgifterna förebringats där, hade funnit åtalet styrkt.

Bevisningen beträffande vapenfrågan är som nämnts behäftad med den svag-
heten att Lars Tingström, som enligt Pelle Svensson har berättat att Christer Pettersson 1983 haft en revolver, inte är i livet och kan utfrågas i en rättegång. Tingström har vid polisförhör i mars 1989 angående sina kontakter med Pettersson uppgett att det aldrig dem emellan varit tal om vapen. Även om andra vittnen nu har lämnat uppgifter om Petterssons innehav av olika skjutvapen, saknas dock varje som helst utredning som visar att han den 28 februari 1986 faktiskt hade en magnumrevolver med vilken han kunde skjuta makarna Palme.

Beträffande motivfrågan kan för Lars Tingströms del hänvisas till det nyss sagda. Det kan dessutom tilläggas alt Tingström vid polisförhör i februari 1993 förnekat inblandning i Palmemordet.

Pelle Svenssons uppgifter är i huvudsak följande. Motivet till mordet på Olof Palme står att finna i Lars Tingströms hat mot samhället för att han dömts till livstidsstraff för flera bombdåd. Tingström och Christer Pettersson hade redan 1983 kommit överens om att Olof Palme skulle dödas som hämnd på rättssamhället. Tingström berättade för Svensson vem som mördat Olof Palme långt innan polisen intresserade sig för Pettersson. Svensson fick enligt Tingström inte föra uppgifterna vidare till polisen förrän tio år gått efter mordet så att Pettersson skulle få en chans att "räta upp sitt liv". På senhösten 1992 ville Tingström upprätta ett testamente i form av en bok som skulle skrivas om bl a Tingströms inblandning i bombdåden och mordet på statsministern. Svensson skrev kapitelrubriker, på diktamen av Tingström, på ark som denne numrerat
och sänt till Svensson utan text eftersom Tingströms post granskades på kriminalvårdsanstalten. En av rubrikerna är "Mordet! Kriminalhistoria skrivs".
Pelle Svenssons uppgifter stöds av det brev som han i april 1998 överlämnat till Riksåklagaren och som bl a lyder: "Frias Krille, får du vänta i 10 år efter mordet! Ingen oskyldig får dömas! Han avgör själv om det blir gryning eller skymning!!"

Det som Pelle Svensson uppgett utgör uppgifter i andra hand och delvis tolkningar av vad Lars Tingström sagt och kan ha menat. Det kan alls inte uteslutas att Tingström haft ett intresse av att inför Svensson och eftervärlden oriktigt göra gällande att han legat bakom mordet på Olof Palme. Eftersom han vetat att han inte hade lång tid kvar att leva och för övrigt redan avtjänade ett livstidsstraff har han själv inte riskerat något. Det nyss citerade brevet talar visserligen för riktigheten i Svenssons uppgifter angående Tingström men utgör inte i sig något starkare bevis för Christer Petterssons skuld. Det s k testamente som Svensson överlämnat till myndigheterna saknar större bevisvärde. Inte heller de uppgifter som andra personer lämnat och som skall belysa motivfrågan eller den övriga skriftliga bevisning som åberopas i resningsärendet har någon större tyngd. Sammantaget är den nya bevisningen i denna del inte sådan att det är sannolikt att dess förebringande i hovrätten hade ändrat den friande domen.

Det kan alltså konstateras att den åberopade nya bevisningen i sina olika delar
inte är sådan att något av bevisen sett för sig och mot bakgrund av hovrättens bevisbedömning sannolikt skulle ha lett till en fällande dom, om beviset förebringats i rättegången. Då återstår frågan om den nya bevisningen i sin helhet har tillräcklig styrka för att resningsansökningen skall kunna bifallas. Vid bedömningen av den frågan bör följande beaktas.

Något bärkraftigt bevis har inte tillkommit beträffande själva skotten. E:s och I:s berättelser om att de sett Christer Pettersson efter mordet är alltför osäkra för att bevisningen från brottsplatsen skall ha tillförts något avgörande nytt. Inte heller den del av bevisningen som avser händelseförloppet före mordet eller vapen- och motivfrågorna har tillräcklig betydelse för att skuldfrågan skall anses ha fått sådan ny belysning att det är sannolikt att åtalet skulle ha bifallits i hovrätten, om den nya bevisningen förebringats där.

Sammanfattningsvis finner Högsta domstolen att den nya bevisningen inte är av sådan beskaffenhet att resning kan beviljas i målet. Ansökningen skall därför avslås.

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE
Högsta domstolen avslår resningsansökningen.

För biträde åt Christer Pettersson i Högsta domstolen tillerkänns Lars Ekman ersättning enligt rättshjälpslagen med tvåhundrafemtiofemtusenetthundrasex
(255 106) kr, avseende arbete.

Staten skall ersätta Christer Pettersson för den rättshjälpsavgift som han må ha erlagt.

I avgörandet har deltagit: justitieråden Gregow, Lars K Beckman, Nyström, Thorsson och Régner (referent, skiljaktig) Föredragande revisionssekreterare: Elserth och Ålander

HÖGSTA DOMSTOLEN
Bilaga till Ö 4778/97
PROTOKOLL
1998-05-04, 05, 18, 19, 20 och 25
Föredragning och överläggning

Referenten, justitierådet Régner, är skiljaktig beträffande motiveringen på sätt framgår av följande yttrande:
"Jag är ense med majoriteten till och med tredje stycket efter rubriken Ettårsfristen.
Orubblighetsprincipen talar för uppfattningen att den ettårsfrist som gäller för ansökan om resning tillämpas på det sätt som Christer Pettersson hävdar, dvs innebär att bevis som blivit kända tidigare än ett år innan en resningsansökan gjorts inte får läggas till grund för resning till nackdel för en tilltalad.

Mot skälen för en sådan tillämpning av en ettårsfrist står dock andra skäl som talar i annan riktning. Lagtexten i 58 kap 3 § rättegångsbalken utesluter inte att all ny bevisning skall få åberopas. Den bestämmelse som finns i paragrafens andra stycke och som reglerar vilka omständigheter och bevis som får läggas till grund för resning avser enbart sådant material som var känt innan domen vann laga kraft. Inte heller framgår det av regeln om ettårsfristen i 58 kap 4 § att en sådan tidsgräns skulle gälla beträffande del material som får läggas till grund för resning, eftersom den regeln avser ansökningstiden och inte vilket material som får åberopas. Bestämmelsernas utformning talar därför - under förutsättning att ansökningen om resning inte skall avvisas såsom för sent gjord - för att reglerna inte skall tillämpas så att bevis som blivit kända mer än ett år före en resningsansökan inte skall få tas med i prövningen av resningsfrågan.

Det kan också framhållas att den rätt till resning som en part i ett tvistemål kan ha
också skulle omfattas av en ettårsfrist utan att en sådan begränsning i resningsrätten framgår av lagtexten.

Vidare kan anföras att förarbetena till bestämmelserna inte innehåller något som tyder på att en sådan tidsfrist har varit avsedd. När det där talas om att förutsättningarna för resning till nackdel för en tilltalad är strängare än vid resning till en tilltalads förmån nämns sålunda inte någon tidsaspekt (prop 1939:307 s 29 f).

Ytterligare något som talar emot den diskuterade tidsgränsen är att den förefaller oegentlig, om man ser också på en eventuell ny rättegång. I en sådan rättegång torde inte ens omständigheter och bevis som enligt 58 kap 3 § rättegångsbalken inte får grunda resning vara uteslutna ur processmaterialet. Om åklagaren sålunda har frihet att i rättegången utnyttja allt material, oavsett om detta får åberopas i resningsärendet eller inte, måste frågan ställas huruvida inte också detta material måste beaktas i prövningen av sannolikhetsrekvisitet i nämnda paragraf, när andra stycket i paragrafen inte utesluter det, såsom fallet är med förhållanden som välkända innan domen vann laga kraft.

På grund av den utformning som bestämmelserna om resning har får övervägande skäl anses tala för att de bör tolkas så att även nya omständigheter eller bevis som framkommit mer än ett år innan en resningsansökan gjorts kan läggas till grund för prövningen av ansökningen. En annan sak är, som berörts, att värdet av nya bevis ofta blir mindre ju längre tid som förflyter innan de skall prövas.

Sannolikhetsrekvisitet
Inledningsvis bör - se majoriteten - i fallet.
Ytterligare en svaghet i en viss del av den nya bevisningen är att två centrala personer, nämligen Sigge Cedergen och Lars Tingström, är avlidna och inte kan höras i en ny rättegång. Möjlighet saknas för Christer Pettersson att då ställa frågor till dem, och bl a kravet i artikel 6 i europakonventionen om de mänskliga rättigheterna på en rättvis rättegång gör att uppgifter som härrör från dessa båda personer måste bedömas med extra stor försiktighet också i resningsärendet.

Vid sin - åtalet styrkt.
Vittnet Leif Ljungqvist, som i bil var vid brottsplatsen, har nu uppgett att han till 95 procent kan identifiera Christer Pettersson som gärningsman på grund av dennes rörelsemönster efter mordet jämfört med TV-bilder som han sett. Jan Andersson, som var med i bilen, har lämnat liknande uppgifter om att Petterssons sätt att vända sig om påminner om gärningsmannens.

Leif Ljungqvists identifiering får visst stöd av vad dennes hustru berättat om makens reaktioner efteråt men motsägs av uppgifter som Jan Andersson lämnat och som avser Ljungqvists möjlighet att iaktta gärningsmannen. Anderssons identifiering av Pettersson är inte lika säker som Ljungqvists. Ljungqvists uppgivna motiv till att han dröjt med att lämna de nu åberopade uppgifterna är av samma slag som E:s och I:s och framstår inte som mer övertygande än deras förklaringar. Hans nya berättelse saknar därför tillräckligt bevisvärde för att det skall anses sannolikt att utgången skulle ha blivit en annan i hovrätten, om han avgett samma berättelse där. Inte heller Anderssons nya uppgifter är tillräckligt säkra för en sådan bedömning.

M:s uppgifter, som går ut på att Ulf Spinnars i sitt vittnesmål skulle ha ljugit om tiden för Christer Petterssons hemkomst på natten, framstår som föga betydelsefulla för resningsfrågan.

Bevisningen beträffande vapenfrågan är som nämnts behäftad med den svagheten att både Sigge Cedergren, som påstått att han gett Christer Pettersson en magnumrevolver någon eller några månader före mordet, och Lars Tingström, som enligt Pelle Svensson har berättat alt Christer Pettersson i december 1983 hämtat en revolver hos Cedergren, inte är i livet och kan utfrågas i en rättegång. Tingström har vid polisförhör i mars 1989 angående sina kontakter med Pettersson uppgett att det aldrig dem emellan varit tal om vapen. Den revolver som Cedergren uppgett att han överlämnat till Pettersson måste av uppgifterna att döma vara en annan än den som Tingström talat om enligt Pelle Svensson. Den förstnämnda revolvern var enligt Cedergren mörk, medan Svensson beskrivit den senare som ljus ("silverkillern"). Även om också andra vittnen nu har lämnat uppgifter om Petterssons innehav av olika skjutvapen, saknas dock varje som helst utredning som visar att han den 28 februari 1986 faktiskt hade en magnumrevolver med vilken han kunde skjuta makarna Palme.

Beträffande motivfrågan - följande beaktas.
Något bärkraftigt bevis har inte tillkommit beträffande själva skotten. E:s och I:s berättelser om att de sett Christer Pettersson efter mordet är liksom Leif Ljungqvists och Jan Anderssons nya uppgifter alltför osäkra för att bevisningen från brottsplatsen skall ha tillförts något avgörande nytt. Inte heller den del av bevisningen som avser händelseförloppet före mordet eller vapen- och motivfrågorna har tillräcklig betydelse för att skuldfrågan skall anses ha fått sådan ny belysning att det är sannolikt att åtalet skulle ha bifallits i hovrätten, om den nya bevisningen förebringats där.

Sammanfattningsvis finner - därför avslås."

För oss som inte hängt med riktigt, vem var det?

Ingen som vet.. ingen är dömd

Harri Mienkallina Sandberg eller Christer P tror jag på.
Båda skyddar varandra.

Det är möjligt att dom förstörde vapnet efter mordet på Palme för att kunna säga att det var obrukbart vid tillfället. H.S kan ha varit skytten medan CP väntade någonstans i närheten.

Det är möjligt att HS inser sitt misstag att han sköt Palme och därför springer därifrån utan att råna sitt offer. Harri Sandberg bodde sedan i 9 år utanför Kramfors och var medlem i samma ridklubb som Eva Söderström som mördas brutalt året efter på Palme.

Nu till det lustiga är att han förmodligen var gift med en släkting till Börje Öhmans hustru, som också är en Sandberg.

Herregud vilken fantasi! CP och HS har verkligen inget med mordet att göra.

Ingen i denna tråden verkar vara påläst...

Tänker inte läsa tråden men nu har jag sett "Mannen som lekte med elden" om Stiegs research ang mordet och det är nu solklart att Syd-afrika-spåret ÄR där skon klämmer.
Det bekräftas i dokumentären.
Kort efter att journalisten lämnar in sin research på Stiegs research så går man ut i media och lägger ner fallet med argumentet att man inte kan anhålla Stig Engström för att han är avliden.
Det är sjukt vidrigt att gå ut och skita ner en oskyldig människas eftermäle för att det från början aldrig fanns ett intresse att lösa fallet.
Det enda vi fått är en 30+ år stor jävla låtsas utredning med medvetna Kalle Anka-metoder som kostat miljarder.
"Kolla! det är hit pilen pekar!"
"Jag ska strax titta... ska bara hämta kaffe först!"
"Vänta... vem har INTE fyllt på kaffe!?"

Man kan ju vara påläst men ändå ha sina favoriter.
Håller med om att Christer A är intressant men även Harri S ägde ett likvärdigt vapen som han påstod var obrukligt. Frågan är när det blev oanvändbart om det verkligen var före eller efter mordet.

Men jag tror mer på Harri Sandberg än Christer P då HS liknar CP.

Vissa VILL INTE fatta