Allt om Calcio! 2015/2016

Efterkrigstidens Italien. Oerhörd ekonomisk tillväxt men samtidigt politisk oro t ex den svarte fursten, fascisten Borghese, som gjorde ett misslyckat kuppförsök. Men först konsulterade han såklart med maffian som växt sig riktigt stark. Därefter kan man nämna Anni di piombo (Röda Brigaderna, Aldo Moro, P2, tusentals döda i politiskt våld medan maffian stärkte sitt grepp), för att följas upp med Mani Pulite/Tangentopoli där hela den politiska kartan ritades om under början av 1990-talet.

Italien var ett gränsland mot järnridån. Mot den röda faran. Därför fanns det ett politiskt system där de ledande politikerna var garanterade makten. Allt för att hålla kommunisterna ute.

När muren föll, försvann anledningen för USA, Finansvärlden, påven och andra krafter att behålla denna ordning. De ledande partierna (Kristdemokrater och Socialister) upplöstes i en gigantisk kurruptionsskandal och ett vakuum uppstod.

Detta var scenen för Berlusconi. En man med ambitioner.

Blev rik genom att ligga bakom ett stort nybygge i Milano. Bra kontakter där inte minst maffian sägs ligga bakom. 10.000 personer flyttade in och de hade alla kabel-TV. Vilket innebar att där fanns utrymme för lokal TV. Vilket han naturligtvis utbyttjade.

Genom att köpa upp lokal TV över hela landet men sända exakt samma program samtidigt överallt skaffade han sig en nationell plattform.

Fotboll är såklart populärt som fan i Italien så han köpte 1986 ett då tämligen uselt Milan för kaffepengar. Men där fanns Baresi och junioren Maldini. Och Costacurta…

Det första han gjorde?

Köpa Van Basten!

En gigant och en av de största talangerna. Tack vare den värvningen kunde Berlusconi även locka till sig andra stjärnor. Van Basten var grunden.

Berlusconi ägde världens bästa fotbollslag och bildade då partiet ”Forza Italia”, som naturligtvis vann valet 1994. Samma år som Milan besegrade Barcelona med 4-0 i CL-finalen. Han är ju en vinnare.

Tider av extrem polarisering av samhället, där calcio var oerhört viktigt och ett sätt att leva ut sina känslor. Ett sätt att känna stolthet både över landet och sitt lag.

Under 1990-talet och tidigt 2000-tal dominerade italiensk fotboll. Klubbar och landslag. Alla stora stjärnor ville spela i Serie A. Men det var också där som rörelsen Contro Calcio Moderno började växa.

Många (inte minst många svenskar) tycker att Berlusconis Italien är extremt, men i själva verket är det jävligt tamt i jämförelse med det kaos som tidigare funnits. På gott, men även naturligtvis ont. En av trenderna är att människor i allmänhet, likt i Sverige, blivit alltmer passiva. Något som Berlusconi i hög grad varit inblandad i genom att media blivit alltmer ytligt i form av Big Brother-TV. Något som vi svenskar omfamnat med stor lust. Ju dummare desto bättre...

Calcio har följt denna utveckling. Från att ha varit något som man var beredd att riskera livet för, så ser man det alltmer som ett underhållande spektakel som man helst följer från fåtöljen. Man vill se stjärnor utföra konster, och sedan vill man läsa smarriga saker om deras jetset-liv. Italien har dragit i nödbromsen och halkat efter.

Men om Il Cavaliere lyckas med sina cirkuskonster så kanske han kan ordna fram pengar för att göra en satsning som han gjorde under slutet av 1980-talet. Gigantiska stjärnor som lockar till sig andra. Framgång som föder framgång. Det hade varit häftigt. Och gubbjäveln är patetiskt lysande, vilket jag nog trots allt föredrar före en asiat utan tillknytning till Milano... Hjärta är viktigt. Tänk Moratti för Inter och Sensi för Roma... Enligt mig hr det betydelse. Och det moderna Milan är skapat av Berlusconi. På gott och ont.
...