Det fina med hotellen i Kalifornien r att de aldrig r fullbokade
Death is nigh.
Han ligger p kullen, det r augusti. En vecka, kanske tv, sedan kommer hsten p riktigt. Vilken morgon ska han vakna till den bara anade septembersvalkan, den som r s annorlunda mot allt sommaren frt med sig?
Det r en gammal kulle p en gammal ng. De har alltid funnits hr, kullen och ngen. Eller egentligen bara s lnge han har funnits hr, men det r samma sak. Och nr han r borta kommer ven kullen och ngen att frsvinna bort, och inget spelar lngre ngon roll. Inget som ngonsin har funnits kommer att spela ngon roll.
Men n s lnge kan man ligga p rygg och titta upp i himlen som nu har den dr svagt bllila tonen av sommarbr utrrda i filmjlk. Man kan frnimma en svag svag rkdoft, jsta pplen, vta lv. Och frestller man sig att man br skygglappar, som hstarna p slagflten frr i tiden, d upphr tiden, och man kan teoretiskt befinna sig i ett annat rhundrade.
Vrlden har dragit t tumskruvarna lnge nu. Det r ingen id att kmpa emot. Lt det ha sin gng. Hr finns ingen plats fr honom. Han har frskt, det har han. Men han r ngonstans emellan, inte ung, inte gammal, inte utsatt, inte stark, inte svag. Sdana som han ska klara sig sjlv. Samhllet bygger p det. Men det gr inte.
Han hade vetat lnge vartt det barkade. S under vren stmde han trff med en man som pstod sig veta hur man fann sig en vg. En vg ut.
St bara s lnge framfr badrumsspegeln att du brjar tvivla p vem det r som tittar tillbaka, hade han sagt. Nr det brjar flimra framfr gonen, d r du hemma, hade han sagt. Och se till att fylla det jvla rret till kanten. Ner i det vadderade kuvertet, kuvertet i ldan dr och dr, sedan ... vntar du.
Han hade fljt instruktionerna till punkt och pricka. Lmnat kuvertet i brevldan - en av de som nnu fanns kvar i det hr fruktansvrda samhllet - och dagen efter hade han hmtat Kaospsen i en av de dr boxarna som stod utanfr mataffren. Hela upplgget var s mrkligt att han valde att inte ifrgastta ngonting.
Och nu ligger han hr, tittar upp i himlen, upp i blbrsfilen, skygglapparna p, Kaospsen vid ftterna. Det r medvetet; han mste gra en medveten anstrngning om han vill komma t innehllet. Och snart vill han nog det, snart. Han funderar ver vad psen innehller, och hur det motsvarar ett gultonat provrr av hans blod. Han undrar ocks ver vad det dr med spegeln fyller fr funktion. Vad har den ngonsin fyllt fr funktion?
Han ligger och tittar upp i himlen. Under honom en kulle, under kullen en ng. ret r 1608. Han blinkar. ret r 1183. Han blinkar igen. ret r 1996 och han har parkerat mopeden tvhundra meter drifrn, och de ska bada, och sedan ska de ka hem och lyssna p den dr skivan som r s fantastisk och som ska flja honom, en av de saker som ska flja honom fram till den punkt d han inte lngre orkar, nr allt r upplevt, nr allt har provats, och det r ju vackert, han r tacksam, s tacksam, det r inte alla som fr ...
Han minns. Henne. Han minns. Henne. Och henne. Och den dr gngen nr han sp bort glasgonen p krogen i ett frmmande land, och hur pappa hmtade honom p flygplatsen och hade nya glasgon med sig, fr de hade ju receptet hemma. Och han minns alla ord han skrivit, ensam och med vnner, men p ngot stt alltid ensam, och det r ju lite sorgligt att ingen kommer att lsa dem, men s r nu vrlden beskaffad. Han ler, kan inte lta bli.
Nr du ppnar psen kan du inte gra det ogjort, det mste du frst.
Ja, ja, ja. Jag frstr. Lt nu det som ska ske ske.
Han stter sig upp, sliter inte blicken frn filmjlkshimlen. Men skygglapparna har nu fallit av. Och Kaospsen r s varm, s kall, s kittlande under fingertopparna, och det r gott s.
Some say the world will end in fire,
Some say in ice.
From what Ive tasted of desire
I hold with those who favor fire.
But if it had to perish twice,
I think I know enough of hate
To say that for destruction ice
Is also great
And would suffice.
Robert Frost, Fire and Ice
