NoTruces egna texter

Dödsruna

NoTruce NoTrucesson (19810105-20160405)

Kolerikern, poeten, friherren, industrimagnaten och kålsuparen (lika god/ond) NoTruce NoTrucesson har gått ur tiden vid den ringa åldern av trettiofem mansår. Det är med stor sorg jag meddelar detta, ty den jäveln var skyldig mig sexhundra riksdaler.

NoTruce föddes klockan 03:54 under den iskalla vinternatten mot den femte januari i nådens år nittonhundraåttioett. Thorbjörn Fälldin var statsminister och John Holmes var satsminister. Det förskräckliga mordet på Fälldins uppföljare Olof Palme, i berått mod begått av Petter Christersson, bördig från helvetets allra djupaste eldar, låg ännu fem år i framtiden. Så även de klassiska thrash metal-plattorna Master of Puppets och Reign in Blood. Och helt ärligt, jag fattar den förstnämnda skivans storhet, det är inte det, men för mig har det alltid varit RIB som gäller. SHAUERS DÄT KLÄNS JO OF JOR LAAAAAAAJF motherfucker!

I alla fall. NoTruce debuterade som poet nittonhundraåttiosju med diktsamlingen Obsessive Compulsive Diskbråck i arton band. Verket sålde som smör, mycket säkerligen tack vare lysande anmälningar från Bo Strömstedt och Svenne Thente (Jonas far). Man talade om att Sverige "nu fått en ny, lysande stjärna på Sveriges centrallyrikerhimmel." Naturligtvis en massa rappakalja. Böckerna är skit, floskler staplade på varandra, knappt fähiga att torka sig i ändalykten med, och då är jag ändå generös. Men vad kan man vänta sig av en sexåring?

Nittiotalet kom så med stormsteg och NoTruce publicerade i rask följd tre romaner: Snus (1991), Simbassäng (1993) och Kullerbytta (1994). Dessa böcker befäste hans status som företrädare för och skildrare av det nya innerstadsproletäriatet. Horace Engdahl sade om Simbassäng att "den har givit mig många sköna orgasmer, bror." Men så blev det tyst, och NoTruce gick in i glömskan för att inte återuppstå förrän tvåtusensex, då han siktades på 7/11 vid Fridhemsplan där han försökte köpa ett sexpack Falcon på burk att ha till OS-hockeyn. Han ska ha betalat med småmynt och svurit högt när han tappade några av dem på golvet. Expediten hade inte känt igen honom.

I alla fall. Jag orkar fan inte skriva mer. Killen var dum i huvudet. Men han var också en kärleksfull gestalt som liksom fladdrade i skuggorna och med dem. Han var som en vaniljbris en varm vårdag. Han hade råg i ryggen och säd i pungen. Ögon gnistrade som polerad kvarts och det råttfärgade jazzpaketet var alltid välansat. Han var en gåta, en enigma. En människa, i ordets fulla bemärkelse. Samtidigt var han en lismande koleriker som hejade på Bajen. Man kunde kräkas för mindre. Och han var skyldig mig sexhundra kallegurras. Jag tror inte Seved på Dovas vill ge mig någon mer kredit. Fitta.

Minnesstund kommer att hållas på Broder Tuck den XX/XX 2016. Jordfästningen äger rum i stillhets mot folkgrupp. Klädsel valfri (men helst inte alls). Käka innan, för det blir bara torra Mariekex och pulverkaffe efter.

Vid pennan
Jarmo Nurmikangas II, tamburmajor

Untotenzirkus

Nej, vi går inte.

Våra biljetter är betalda och rivna, se här själva! Vår lille son har längtat efter detta i flera veckor, och hur skulle vi kunna leva med oss själva om vi gjorde honom besviken? Se så uppspelt han är! Ja, det kanske är sockervaddet eller Coca-Colan som gör det, eller så är det kanske så att han legat vaken i två veckors tid och föreställt sig denna kväll, hur det skulle bli, djuren, clownerna, trollkarlen, lejontämjaren och andra.

Hela skolan har fått veta. Han har inte direkt varit tyst.

Ni påstår att jag är berusad? Vad menar ni? Jag har inte druckit något, det är ju jag som kör! Min fru har heller inte druckit något, även om det hade varit förståeligt. Med jobbet och allt det där. Hur de beter sig. Det är för jävligt. Men nej, vi är båda fullständigt nyktra.

Vad? Vi stinker alkohol? Ja men jag säger ju att vi inte druckit något.

Ah.

Okej. Nu förstår jag vad ni menar. Jag hade nästan glömt av det. Så löjligt.

Vi är rätt generösa med parfymen där hemma. Det kanske är den som luktar? Eller min deodorant? Den är nyköpt, ska tydligen passa utmärkt till sådana här händelser.

Vilka händelser undrar ni?

Jo, det är som så att vi fick motorstopp på motorvägen för en månad sedan. Då var vår älskade son på besök hos min syster, så han slapp vara med om det. Som tur var kunde jag manövrera bilen lite åt sidan. Det var när jag skulle gå och ställa upp varningstriangeln det hände. Min fru skrek åt mig, men jag hörde inte. Och sedan sprang hon efter och det luktade bränt gummi när den andra långtradaren började bromsa men alldeles alldeles för sent.

Tack för den, bra. Skiljer sig från mycket i detta forum.

Texten har lekfullhet, självironi, jouissance. Och framför allt attityd. Viktigt.

Tack för berömmet, och tack för att du läste! Jag antar att det är fler som läser än som kommenterar, men det är ju svårt att veta ...

Ett nigger

Jag går gatan fram och mot mig kommer ett nigger. Det är något längre än mig, någonstans omkring 175 centimeter skulle jag tro. Stora insektsshades och glansig vindjacka. Svarta byxor som hänger på halva arslet. Det går med en sån där vaggande gång som kallas swagger i Amerika. När vi passerar varandra nickar det åt mitt håll, som om det ville skicka en hälsning bröder emellan. Jag föreställer mig hur ögonen är rödsprängda av marijuana bakom solglasen. Niggret har sprutat på sig alldeles för mycket eau-de-cologne, förmodligen Hilfiger eller något annat gangsteraktigt.

Himlen är askgrå. Jag viker av på en sidogata och kommer snart fram till kansliet. Det doftar kaffe på långt håll. I köket möter jag Amie, som sitter på en stol och håller på med sin mobil. Hon tittar upp och ler när hon ser mig.

"Zuppish? Kitimbwa messade just, han tycker din text är skitbra! Tänkte att vi pubbar den på Politism och ETC samtidigt, så får vi se vilket genomslag den får."

"Låter ju grymt. Är det du som gjort kaffer?" Det sista r-et slirar jag lite på, så att det ska låta som om det är oklart om jag faktiskt sagt det. Men Amie hänger inte med.

"Du hinner nog ta en kopp, men Rummet kommer om en timme, så då måste du vara väckish. Det är lugnt va?"

"Ja, absolut." Klart häxorna ska få ha sitt safe space ifred. "Du, jag gick förbi en skön bror på vägen hit. Är det nån du känner eller? Hen hade skitstora solglasögon."

Amie lyser upp.

"Ah, näe, det är en polare till Tensta. Kommer inte ihåg vad hen heter nu."

Hon ser lite skamsen ut. Jag nickar och går fram till bryggaren, häller upp i koppen som det står Vita Tårar på. Man får inte köra den i maskinen, då kan trycket försvinna.

Viðrar vel til loftárása

Det är bra väder för ett luftanfall. Jag sätter mig i cockpit och blundar när plexiglaskåpan sänks över mig. Himlen är klarblå och molnen fluffiga och vita, med svaga nyanser av rödrosa som drar igenom som smala solbelysta trådar. Temperaturen är behaglig och luftfuktigheten låg. Det är torsdag, och det är bara meningen att jag ska göra en rekognosceringstur och sedan rapportera till basen. Därför flyger jag också själv. Men alla skyddsanordningar är ändå påkopplade; min syrgastub är full och små små trådar är kopplade till sensorer fästa på min kropp som övervakar puls, kroppstemperatur och syrekoncentration i blodet. Jag är förberedd.

När jag taxar ut bländas jag av solen som rullar över himlen likt ett mynt ur en växelautomat. Hangarens startbana ligger framför mig, och bortom den glittrar havet. Jag har länge haft mardrömmar om att störta i havet och se det grönsvarta vattnet pressa sig mot planets plexiglas; kolsyrat bubblande vatten med ett tryck på flera ton. Sedan hur glaset krackelerar och släpper in. Och långt bort, men inte så långt bort att jag inte kan se det: En blinkande vit rörelse i vattnet som kommer närmare och närmare; skjuter vattnet åt sidan i takt med att den strömlinjeformade kroppen avancerar framåt.

Jag blundar alltid i lyftögonblicket, så också nu. Inga ljud tränger in. Bara lätta vibrationer när planets hjul fälls upp och in. Så stiger jag, högre och högre och högre. De rosa trådarna i molnen blir större och mer komplicerade. Ett grenverk av kapillärer. Molnen är i själva verket lungor. Halvtransparenta, gråa. Det ser jag nu när jag kommer närmare. De drar ihop sig, expanderar. En del ser ut att ha stor möda med det. Jag måste väja så att vänstervingen inte trasar sönder ett moln. Plötsligt får jag en hemsk bild i huvudet: Mina lungor är bara rök som väntar på att få stiga upp ur luftstrupen och lämna min kropp. Jag kniper ihop munnen och sväljer. Till slut går det över.

Nu får jag kommandon från basen. Jag ska inte flyga så högt; jag ska ju ta foton över landområdet tolv klick österut. Jag bekräftar ordern och rollar till höger, samtidigt som jag sjunker. Det tar inte lång tid innan jag kommer upp i marschfart.

Cigarettpaketet på sängbordet i min hytt pryds av silhuetten av en haj som biter sig i stjärten. Jag föreställer mig raketerna under planet som gigantiska cigaretter redo att avfyras. Det kliar i fingrarna, men jag vet att jag först måste genomföra mitt officiella uppdrag. Det är inte förrän på hemfärden det ska ske. Och sedan ska jag åter få bli en av många vita kroppar som skjuter fram i det mörka kolsyrebubblande tryckande vattnet. Det kliar redan i ryggfenan.

Jag skriver inte dikter så ofta nu för tiden, men här är en.


Namnlös

allt som inte sagts
- återigen
kommer tillbaka till dig
glömmer dig inte
står bara tillbaka en stund
betraktar dig från
skuggorna
skruvar på sig
surrar fram & åter
vill sin frid
men hyser inget agg
mot dig kan
förstå dig på ett
plan som varken innebär
tröst eller lugn
men en vit & tom plats
där du kan svalka din
panna medan världen
gör sig redo

att rusa in

--

Bjuder även på ett utdrag ur en prosasamling under arbete.


Monster

Han rycks ur drömmen av att vagnen gnisslande saktar in. Ljuset fladdrar till och mattas. De är i tunneln. Pannan har lämnat en fettfläck på den mörka glasrektangeln. Medpassagerarna tjattrar, prasslar med sitt, talar i mobiltelefon. Unga och gamla, ovaler i ljus och skugga.

Så vrider de sakta huvudena inåt, mot honom.

Brev från satans pryo

Klockan elva smäller det i brevinkastet. Ytterligare ett svagt rosatonat kuvert med en berättelse i. Det här har pågått i veckor nu. Som tur är brukar jag inte gå och lägga mig innan tolv, så jag slipper åtminstone vakna av det. Först brukade jag alltid springa till hallmattan och hämta kuvertet direkt, varpå jag sprättade det med min silversprättare i form av en orm (eller en ål?, jag vet faktiskt inte, jag hade köpt den på en loppmarknad i Norge på nittiotalet, och det är så länge sedan) och läste innehållet i skenet från min lampa tankad med valolja.

Nej. Jag ljög. Jag har ingen sådan lampa. Det är en vanlig lampa. Från IKEA.

(Jag har en tendens att göra mitt liv lite intressantare med hjälp av utsvävningar och små små vita lögner).

I alla fall. Det första brevet var skrivet med snirklig handstil, och jag fick anstränga ögonen duktigt för att tyda det.

Du som får det här brevet är lyckligt lottad. Du har nämligen möjligheten att vinna $200,000. Det enda du behöver göra är att föra över 30 000 i ditt lands valuta till följande konto: XXXX-XXX-XXX i Lagos National Bank and Savings, mottagare S. Bothuwagi Ukululele. Var god ange ditt kontonummer på överföringen, bara för säkris.

Det var det där sista som fick mig att förstå att det handlade om en bluff. Vem skrev "för säkris" i ett sånt här dokument?

Det var det första brevet. Med värkande huvud och smaken av en dåligt svald Alvedon i munnen hade jag hade arkiverat det i en liten mässingslåda som huserade längst ner i garderoben. Och där hade jag trott sagan vara all.

Det var den inte. Långtifrån.

Nästa brev kom prick en vecka senare. Då hade jag ännu inte kommit på idén att rycka upp dörren och fråga den som uppenbarligen mulade in dessa försändelser i mitt brevinkast vad fan det var frågan om. Varifrån kom breven? Vem skickade dem? Nej, den idén skulle jag få först senare.

Det andra brevet läste jag även det under skenet från min oljelampa i köket, med en kopp rykande varmt och stärkande fosterblod inom bekvämt avstånd.

Det enda vi vet om döden är vad den inte är. Den är inte nybakade kanelbullar, en helrekond av bilen, en steloperation, ett bleknat och en gång orangefärgat parasoll, en spottkopp utanför Lehman Brothers nu öde lokaler osv. Men nu är det en gång så förutbestämt att den dag någon slutligen räknat upp alla möjliga saker och företeelser döden inte är och det inte finns något mer att säga rörande detta, då kommer trumpetstötar ljuda, himlen färgas djupröd och jorden klyvas itu. Och på den dagen, sannerligen, då ska människorna hängas upp och ner i halvgenomskinliga kokonger av fårtarmar och dömas inte efter vad de gjort, utan vad de kunnat göra om de haft mer vett och förstånd. Och döden ska komma i all sin prakt, ridande på en blå häst med vit man, redo att förkunna sin verkliga natur. Och ingen ska vara rädd, ingen ska någonsin mer vara rädd.

Jag ska erkänna att detta brev skrämde mig en smula, men inte mer än att det också i sinom tid förpassades till den lilla mässingslådan i garderoben.

Prick en vecka därefter kom det tredje brevet. Jag satte mig i köket och läste, samtidigt som jag kammade mitt långa hår med min favoritkam, den med långa hullingar. Det rev gott i skalpen, och höll mig fokuserad och på alerten. Oljelampan, min förtrogne, fortsatte oförtrutet att lysa min väg över de handskrivna raderna.

Det var en gång. Och den var sandad.

Det var allt. Jag kunde inte undgå att känna mig en smula snopen.

Så fortsatte det i nästan ett års tid.

Kvällens brev är det fyrtionionde i ordningen. Det snöar utanför fönstret, och jag tänker att den som levererat brevet den här gången måste ha lämnat fotspår efter sig. Det blev nämligen aldrig av att jag sprang och ryckte upp dörren, trots att jag länge tänkt göra det. Men i slutändan tog fegheten över, och eftersom jag inte klarar av att tänka på mig själv som feg var jag tvungen att förtränga att jag ens haft idén från början.

Jag sitter nu vid köksbordet. Lampan ovanför huvudet är från IKEA och ingen annanstans. Jag lovar. Min silversprättare ligger bredvid fruktskålen. Den gör vad den ska och inget mer. Mer kan ingen begära. Om bara resten av världen var skaffad så.

... i kejsarens rike, vilket behagade adelsmännen. Han brukade företa långa kvällspromenader genom sina ägor. Vid dessa tillfällen följde honom alltid kurtisanerna och pagerna på behörigt avstånd, hela tiden beredda med honungsvatten och små vaktelägg, med solfjädrar att svalka honom med om det var en kvalmig afton, med fantastiska berättelser samlade i läderinbundna böcker ... hemliga gömmor ... kolibriägg med små miniatyrsamhällen inuti ... man kom in genom ett hål som hela tiden rörde sig i spiraler över äggets skal ... inuti sov invånarna i märkliga glasanordningar som hela tiden snurrade runt och runt och runt ... men kejsaren är inte av den melankoliska sorten ... när han sätter sig på kanten av en av de många fontänerna i rent guld och en av pagerna sätter sig bredvid och med änglaröst börjar recitera en berättelse om ett rike långt borta, där människor bor i ensamhet i hus av tegel och varje dag med böjda huvuden beger sig till meningslösa jobb för att tjäna sitt bröd (som för övrigt alltid är grönmöglat i kanterna) ... en genomskinlig kolibri kommer flygande mot kejsaren som genast tar upp sin silverpläterade kungaknarr och skjuter den stackars oskyldiga fågeln genom hjärnan som fram till nu guppat omkring som en bit läcker rosafärgad konfektyr i dess skalle ... kejsaren är vida känd för sin diplomatiska fingertoppskänsla och har fram till nu undvikit all sorts konflikt med närliggande riken ... men inte ens han är immun mot de två stora sjukdomarna: Tiden och Ledan ...

Om jag får lov att lägga fram en teori: Jag tror att det är grannen som skriver dessa brev och knölar in i mitt brevinkast. Den fan har haft ett horn i sidan till mig sedan den gången han kom på mig med att inte ta bort luddet i torktumlaren. Helt säker är jag förstås inte, men så gott som. Så visar sig livet återigen från sin allra mest banala sida.

Även detta brev hamnar i mässingslådan. Snart går den inte att stänga. Den symboliken orkar jag inte tänka på just nu, för Alvedonen är slut.

Min arm, Malawi

När jag ska sova ligger jag gärna på höger sida, och då kommer armen att klämmas under bröstkorgen så att den ligger i ungefär samma form och vinkel som landet Malawi. Det är svårt att förklara, man måste se det. Eller känna. Det är ju jag som ligger där, och det är jag som känner. Här ligger jag på min arm, och den slingrar sig under min kropp liksom Malawi. Någonstans runt min armbåge ligger huvudstaden Lilongwe. Mitt blod är Malawisjön, inte 58 mil, men väl 58 centimeter (minst) långt. Efter en stund måste jag rulla över på vänster sida eller på rygg, annars domnar armen. Ungefär 9 % av Malis befolkning lever med aids och barnadödligheten är hög. Men så länge dess röda sjö rinner igenom mig finns det hopp. Och när jag ligger på rygg bleknar landets konturer bort i takt med att jag återfår känseln i armen. Då vrider jag resten av kroppen i en vinkel som påminner om Konungariket Sverige, med stjärten buktande utåt mot Östersjöns kalla grav. Jag kommer att drömma om en kvinna i slitet och bleknat tyg i guld och rött som sitter på stampad lerjord i en hydda under solens skoningslösa gassande. Bredvid henne sitter ett barn som knappt lärt sig gå men redan kan rita de mest fantastiska saker med stortån i det röda dammet. Hon ritar:

- en örn som cirklar över landet och med glittrande kol till ögon söker efter precis rätt sorts gnagare (inte för mager, men heller inte för fet) och inte ids dyka förrän en sådan ger sig till känna

- ett hemskt purpurfärgat moln som blir mörkare ju längre in mot mitten man kommer och vars virvelströmmar skyddar och bär de vampyrer som hänger upp och ner där och sover, sover, sover tills dess att de kommer dit de ska, även de på jakt, men av en helt annan sort

- en enorm lastbåt på väg bort från en kaj där ett tjog träkistor lastats av, och människor som försiktigt tittar fram bakom fördragna gardiner i fönster och precis hinner se fartygets akter mot horisonten

- ett gyllene krucifix med Frälsarens kropp i kvarts, så att ljuset kan falla tvärs igenom Hans heliga lekamen

- en gungställning utan gungor, en vissnad solros och en nyfödd, en hundvalp som sover på rygg

- en stor rund ring med böljande spröt; det är solen, den allestädes närvarande

De kommer definitivt inte att drömma om en uttömd och trött person i ett land högt upp i norr, en människa som inte kan bättre än det här, någon vars föreställningsförmåga är full av klyschor och trams och som därför förtjänar att sova med armen domnad under sig.

Natt

Trots att mitt huvud är fastspänt i en tving av metall (så sval mot tinningarna ändå!) och jag inte kan vrida på det förstår jag att salen i vilken man nu rullat in mig är en operationssal. Det är något med ljuset, det som kastar små skuggiga katter mot väggarna, det jag kan se av dem. Det är också själva luftens beskaffenhet, dess tunna och nästan kyliga kvalitet. Under mig svischar luften förbi när min brits rullas in under en jättelik lampa

men det kan inte vara en lampa

Jag minns inte när jag skrevs in på sjukhuset. Jag minns inte mycket alls. Men jag känner att jag har varit här i många dagar, just det är jag säker på. Jag minns många brickor med olika sorters mat, pappersmuggar med svagt rosafärgade vätskor. Och piller. Så många piller. Alla utdelade av sköterskor

men de kan inte ha varit sköterskor

Jag minns inga ansikten.

Jag minns inga ansikten.

Men nu kommer det sugande ljudet jag förknippar med specialgjorda inomhusskor. Jag uppfattar glimten av en vit rock som svischar förbi. Det är frustrerande att ha vidvinkelseendet så här begränsat.

Jag är inte fastbunden på något sätt än via den här tvingen. Det är det märkliga. Min kropp är fri att röra sig som den vill. Men jag rör mig inte. Min operationsdress är ljusgrå och sträv, samma färg som skuggorna på väggen.

Det som inte kan vara en lampa sänks ner över mig. När den kommer närmare kan jag se att den består av en cirkel inuti en annan. De roterar åt motsatt håll. Och nu kommer faktiskt ljuset; ett blått ljus som bildas när cirklarna snurrar snabbare. Men ännu inga ljud förutom

en borr som drar igång på mycket låg volym och

ett kort fnittrande vid mitt högeröra

En vit arm, lång och smal som en ranka, svänger in i mitt synfält. Längst ut på armen en lika tunn och latexklädd hand med mycket långa fingrar som bildar en skål

någonstans tidigare: en Skål för den utvalde

runt en rund och svart tablett.

Och jag vet nu: Jag ska få mörkret.

Jag ska bli upphöjd, en av dem. Det är en stor ära.

När denna insikt slår mig, förstår jag att det är för detta tillfälle uttrycket skräckblandad förtjusning uppfunnits. Allt som varit innan har varit förberedelse. Små steg på vägen. I min barnsliga iver råkar jag sparka ut med mitt ben, och jag hör någon som drar efter andan.

En av läkarna slår mig lutar sig en av läkarna fram över min brits. Han bär svarta glasögon som sluter runt hela skallen. Jag fantiserar att han har ögon där bakom, och att de har en färg, och vilken den färgen skulle vara.

Mordkorea

I Mordkorea kan man inte gå på gatan utan att sakta in varje gång man närmar sig en sidogata. De anställda i butikerna på boulevarderna har knivar istället för tänder, och de ler alltid så löftesrikt mot en varje gång man kommer in. Restaurangerna serverar bara nyslaktat kött, och den vanligaste drinken i barerna är vodka curare. Kom ihåg att du bad om det här.

Man bär naturligtvis solglasögon i alla väder. När det blåser kan man dra ner hattbrättet över ansiktet och därmed ha en anledning i att inte se folk i ögonen. Resenärer som sitter och väntar på bussen sitter raka i ryggen, men det är bara för att saxarnas öglor är så pass stora att de hakas fast mellan bänkens spjälor. Det var du som ville bli arkitekt.

Mordkorea har ingen huvudstad. Landet är byggd på en ideologi som bland annat förordar kommunikation via speglar. Således debatterar politikerna i parlamentet genom att blänga snett på varandra via gigantiska reflekterande glasytor som upptar hela väggarna i plenum. Att faktiskt tala skulle innebära omedelbar död för samtliga inom en tiometersradie. Nativiteten är låg; du måste förmera dig.

Hos barberarna är rakskummet redan uppblandat med blod. Av säkerhetsskäl är rakbladen så slöa att de inte längre kan skära hår. Man måste hacka loss stråna; besöken tenderar därför att bli långa. Men det finns många tidningar att läsa under tiden, och kunderna underhålls av särskilda performancekonstnärer som är lika duktiga på att strypa bortlämnade barn som strykarkatter. Du är aldrig ensam här, du är alltid ensam.

Alla hotell i Mordkorea är konstant fullbokade. Detta trots att personalen varje natt tömmer en korridor på gäster och bär upp dem till taket och där knuffar dem över kanten. Ändå suckar väntande klienter av förväntan när det blir deras tur att resa sig ur väntesofforna i lobbyn och approchera incheckningsdisken. De små chokladbitarna i skålarna på disken är smaksatta med både det ena och det andra, och kortlekarna man kan köpa i souvenirbutikerna visar avancerad tortyr på avigsidan. Att se sig över axeln är ett tecken på att du är älskad.

I Mordkorea sänker sig nattens svartblåa himmel som en markis över döda och och snart döda. När neonet fräser till i lysrören rapporteras dagens frånfällen på den statliga tv:n. Spridda och halvhjärtade applåder hörs från barer och krogar. Och alltid är det någon som blir besviken över att siffran inte är tillräckligt hög för att ge utdelning på spelkupongen och slår ihjäl bordsgrannen i frustration, varpå en tredje ler i mjugg där han kommer ut från toaletten. President, kung, kejsare: Ärad vare du. Gå nu ut och skåda ditt rike.

Är det där någon slags feedback på någon av mina texter?