Trjan
Man lyfter den gamla trjan ur garderoben med en knsla av hej r du hr dig hade jag alldeles glmt bort och den knns ju s bekant, som en vn man inte ringt p ett tag men som nd ligger tryggt dr i telefonboken. Men trjan r torr och stel efter att ha vilat hela vintern och nr man drar den ver huvudet sveper en knsla av undertryckt bitterhet ver en, som om trjan vill sga jas, det passar sig nu minsann, nu nr du inte har ngot annat att ta p dig, d duger jag. Det r s ltt att glmma, eller att ltsas glmma vilket man mste gra nu fr att rttfrdiga den upptagna kontakten och kunna se sig sjlv i gonen i hallspegeln som man inte heller ringt p ett halvr och som frmodligen r lika bitter som man sjlv ver att vi borde ta en l bara r ett annat stt att sga nej det hr hller inte, du r inte tillrckligt intressant men konventionerna sger nd att och den sitter t ttare n man minns den och den r noppig och sliten och den grna frgen r alldeles urblekt och nr man lgger sig i sin ensamma sng och vntar p att f d undrar man vem som egentligen br vem.
Det sgs att Stoker var tokig, men vi r mnga som vet hur det verkligen ligger till.
I ett gammalt frfallet skjul vid en bondgrd utanfr Cork p Irland str, bland en massa annan brte, en vertckt helfigursspegel. Skulle man f fr sig att lyfta p den maltna filten som hnger ver den skulle man knappt kunna se sin egen reflektion eftersom spegeln r s dammig. Om man drog med fingret ver dess yta skulle man mrka att dammlagret nstan r lika tjockt som den djuprda filt som hngt ver spegeln, och som man nu slngt t sidan i ett hrn. Den metallgr ytan skulle sakta framtrda ur djupet av rtionden, och vore man riktigt ihrdig skulle man frr eller senare st dr och stirra in i en ngot frvriden bild av sig sjlv; svettig och dammig. Man skulle bli stende dr en lng stund och betrakta sig sjlv i spegeln medan man pustade ut, och man skulle skert titta extra noga efter rynkor och gra hr. Ja, man blir ju inte direkt yngre. Men s skulle man inse att man just lagt ner en hel eftermiddag p en gammal dammig spegel, som p sin hjd kan vara vrd ett par hundra p auktion. Med avsmak skulle man vnda om, storma ut ur skjulet, mot bttre sysselsttning, som att pta i trdgrden till exempel. Men bakom en skulle ens spegelbild drja kvar bara ett par sekunder; och om ngon tittade noga efter skulle denne se att ens gon var djupa och och hade ungefr samma frg som brnsten.
Ibland fanns du. Ibland fanns du inte. Ibland fanns du bara i mitt huvud.
Jag kunde ha stannat tiden, men det rckte med att veta att jag kunde.
Du stod aldrig stilla p samma plats, eller s var det platsen som blev nervs under dig och ville komma loss, ville fly.
Tog du p mig? Grvde du bakom min hud?
Ja, hjrtat r en sten, men stenen r fylld av blod.
En natt, nr du sov, lutade jag mig ver dig, satte rat mot din panna och lyssnade. Ett svagt svagt brusande letade sig upp och ut; som regn som rr sig bort.
Alla skuggor vikte respektfullt av fr oss, delade sig och slppte vgen fri.
Texten blev skriven, upplevdes, brukades.
Alla tuggor bar fram den omjliga smaken, den dr det sta syrliga tog lika stor plats som det strva dova.
En natt, nr jag sov, lutade du dig ver mig, satte rat mot min panna och lyssnade. Ett svagt sjungande, eller kanske nynnande, letade sig upp och ut; som regn som trivs i sina moln.
Som regn som ntligen trivs i sina moln.
Du var en glnta tckt av starka trdgrenar med vattenstinna och tjocka klarskimrande blad. Vgen dit var gruskldd, men nr man la stenarna i handflatan visade de sig i sjlva verket vara sm sm hjrtan som andades och frsiktigt pickade mot huden.
Du var ett trd. P det trdet vxte bla krsbr. Jag fick ta s mnga jag ville.
Jag, p kn. Pistolmynningen mot nacken. Kallt. Men du frgar:
"r det obekvmt? Ska jag flytta lite t ... hger? Vnster?"
Jag sger ingenting, fr jag r upptagen med att fixera mnen i glasrutan. Den r halv nu, men gul som hrsket smr. Den blir strre, och nr den r helt full, d kommer du att trycka av.
En liten lek vi har. Det knns knappt; bara en kort kittling mot nackhren, sedan r det nsta vrld.
"Nsta gng vill jag att du anvnder en revolver", sger jag. "Helst en Colt Python. Jag vill knna lukten av vapenfett -"
Det r frst nr jag mrker att jag str med pistolen i handen som jag frstr vad som hnt. Din rakade skalle framtbjd. Vr far - mnen - halvfull och mjlkig i fnstret.
"Nsta gng vill jag att du anvnder en Bowie", sger du.
och man kan betrakta prosastycket snett frn sidan Det tjocka sta kttet upplst som en ballong Transparent och glnsande Skimrande fljsamt utmed fingrarna Blser ltt p gonbrynen Fller ett torrt vitt puder p lakanen
det r en uppfinning En speldosa Frn det sena 1700-talets Wien En mycket snillrik uppfinning Man sticker fingret i ett runt hl p den gyllne lngsidan Nio gnger av tio spelas en vacker melodi upp Ngot av den unge herr Wolfgang kanske Den tionde gngen faller en liten bila Vldigt snabbt och kapar av fingerleden Blodet samlas s i en avledningsrnna inbyggd i mekanismens sidor Hovet roar sig med sdant hr
ett torrt vitt vin Det skulle smaka lovade man p bolaget Till kejsarsallader och brdkrutonger Och nu r frsta gngen jag anvnder mitt arvssilver Det kommer vl till pass nr vi ska tala med varandra genom att hlla skedarna framfr oss och spegla den andres ansikte i dem Dirigera kommunikationen
och man kan betrakta orden i styckena som fristende noter eller som delar i ett gigantiskt underjordiskt ntverk trdar och tunnlar som vlver sig S hr sover de Upphngda i kokonger och under inget ljus mer n det som sipprar ner genom Gatubrunnar
annatseende gon Nr man sover stller man ifrn sig de olika delarna av sin Kropp en efter en vid sidan av sovkrlet Med varje andetag lsgr man Bojorna
och man kan betrakta frhllandet Mnniskor emellan som en skev speldosa En kontrakt in blanco en grn ballong dr luften pumpas in genom Lungan Blsblgen men inte ut det slutar med att den spricker den mste spricka Sdana r fysikens lagar
Men man lmnar frgan varfr
man kan se p Texten Livet Mannen Kvinnan genom ett par gon men d har man egentligen inte sett ngot alls
Det tusenriga riket hller p att falla. Premirministern str p sina bara knn och ber, infr en tv-publik p miljoner, om urskt. Tusen gnger ber han om urskt. Trarna rinner lngsmed frorna i det hrjade svetsaransiktet.
Utanfr str gatorna i brand. I varje hrn en skggig man i vida klder som hller ordning p mnniskohopen, ser till att ingen r kldd opassande eller fastnar med blicken fr lnge i ngon annans.
I en provisorisk bunker grvd inte lngt frn riksdagshuset sitter verbeflhavaren och vrider sina hnder. Hur mnga tabletter han n tar vill inte huvudvrken ge med sig.
"Skriv om det hr. Skriv, fr fan!" morrar han t sin adjutant som med eleganta, men naturligtvis stressade, drag med gspennan prntar ner Den Sista Krnikan med en blandning av bensin och det purpurfrgade blck som nnu finns kvar. Konungen - sedan ett par dagar evakuerad - ska frsegla med sitt sigill frn residenset tio mil sder om huvudstaden. Sedan ska krnikan med militreskort sttas i skerhet hos danerna - det eviga broderfolket.
verbeflhavaren blundar, grimaserar. Utanfr bryter det monotona klagoropet frn tornet vid medborgarnas plats ut, kallar till bn. Han borde vara van, men det rister i honom. Varje gng.
P ett tg jag aldrig tog sitter en kvinna med genomskinlig kjol, genomskinlig blus och definitivt ingen makeup. Hon blddrar i en pocketbok som handlar om att hitta ens sanna jag och inte falla fr snubbar med rntgensyn. Jag kan inte pst att jag r ledsen ver att jag inte befinner mig p det tget fr det hade i sanningens namn aldrig fungerat nd.
Lokfraren r en man med valrossmustasch. Han r 35 r, kommer frn Knivsder och lskar latte macchiato. Jag vet att om jag hade suttit p det tget hade det slutat med att jag mrdat honom. Och jag vet ingenting om hur man kr ett tg. Frmodligen hade jag gjort bort mig rejlt. Och trots att jag fortfarande lskar henne vad nu det betyder och vill att hon ska lra knna hela mig tror jag det hade blivit fr mycket att hantera som det r nu.
P ett tg jag aldrig tog sitter en kvinna som inte grter. I hennes handvska rr sig mascaran hon kommer att lgga p senare i kvll oroligt. Hon lser en pocketbok som handlar om att slppa taget. P omslaget ler en man s att det nstan blndar. Hon vill sl ett hl genom hans nuna. Tget saktar in. Stationsbyggnadens blinkande ljus trnger mdosamt fram genom mrkret. Hon gr av, rr sig ver perrongen, hller hrt i handvskan. I farten slnger hon boken i en papperskorg.
Jag vnder mig om nr jag hr hennes klackar klappra ver golvet. Hon har p sig en elegant ljusbrun sidenkjol och en blus av luftig vanilj som virvlar runt kroppen. Hon ler frsiktigt. Avvaktande. P bordet framfr mig str tv kaffekoppar och en liten sockerskl i metall. Men i kvll dricker jag mitt kaffe svart, och ingen jvla latte macchiato. Det r ett lfte.
Det sger sig sjlv att en hemlighet inte kan existera med mindre n att tv personer vet om den. Annars r den ingen hemlighet. Det r ocks sant att varje ytterligare person som fr ta del av den bidrar till dess frsvagande, d den trivs allra bst mellan just tv personer. Tv individer kan ge den exakt den mngd nring den behver. Ord som vxlas, viskas, glider av tungor ... allt detta r manna fr en hemlighet. Den vrider sig som en mask i solsken, men det r mycket behagligt d den vet att den kan krypa in i mrkret igen nr den vill. Men i det gonblick en tredje individ invigs i hemligheten frsvagas den, som om den blivit spetsad p en osynlig krok. Frsta kedjan lggs om den och fr varje ytterligare person som tillkommer fjttras den ytterligare. Nu kan den inte lngre gmma sig nr den vill. Solvrmen, som en gng var s behaglig, kan i vilket gonblick som helst intensifieras och frgra hemligheten. Orden som tidigare s ltt gled i munhlor och av tungor torkar nu och blir hrda torra kttslamsor som ruttnar i munnen. Hemligheten fr sakta men skert konkurrens av lgnen som har ett mycket hrt skal. Visserligen r lgnen lika knslig som hemligheten inuti, men det ligger i dess natur att den vrjer sig med klor och hullingar fr att den inte ska behva blotta sig. Och medan lgnerna frkar sig och sprider ut sig dr hemligheten under vidriga former en tyst och ensam dd. Den fr mycket sllan en vrdig begravning och nr den senare terkallas i minnet har den redan frflyktigats till en tunn rk som mycket ltt skingras fr vinden.
Flashback finansieras genom donationer frn vra medlemmar och beskare. Det r med hjlp av dig vi kan fortstta erbjuda en fri samhllsdebatt. Tack fr ditt std!
