Angående nya jobbet, känner mig fruktansvärt utanför

Hej på er!

Det är så här att jag nyligen fått ett jobb utomlands tack vare min fader som lyckades fixa det pga kontakter. Lät lovande, vems drömjobb är det inte att få jobba utomlands i mesta dels strålande solsken tänkte ju jag?

Vill även påpeka att jag har varken någon erfarenhet eller utbildning av det här och har även väldigt lite erfarenhet hur det är att jobba på just ett företag där det ibland kan vara svårt att komma in i en grupp / få vänner i form av arbetskamrater.

Iallafall så sades det av min chef att man skulle lära upp mig, visa mig runt hur saker fungerar här och att jag skulle fråga andra kollegor om sysslor och/eller fråga dom om jag kan följa med när de är ute på ärenden.

Vad händer? Jag har oerhört svårt att få någon som helt kontakt med någon här pga att de för de första är ganska så mycket äldre än mig, har redan sina skämt/snack mellan varandra, pratar på ett för mig främmande språk som gör det omöjligt för mig att förstå och hoppa in på och har varit upptagna varenda dag sedan jag varit här speciellt min chef. (Har varit här i 8 dagar nu och visst det är inte mycket, det förstår jag men alltså jag mår oerhört dåligt över detta så vet inte vart jag ska vända mig)

Har då även provat att ringa min chef och många gånger hörs det på han att han är stressad och bara säger att jag ska fråga någon annan på kontoret, någon annan som ignorerar/inte bryr sig, tänker ju jag.

Vet bara inte vad jag ska ta mig till riktigt då som jag nämde tidigare har väldigt liten erfarenhet hur det är att både jobba & passa in med arbetskollegor.

Tips, råd, kalla det vad ni vill. Vad hade ni gjort i min situation? All hjälp uppskattas.

Börja lära dig språket som gäller där, annars vette fan

Integrera dig din jävla blatte.

Utan språket kommer du alltid att känna dig utanför, så fixa en kurs eller börja självstudera redan idag. Bäst är kanske om kan göra detta i en klass tillsammans med andra, det skulle kunna minska dina ensamhetskänslor på samma gång.

Man märker hur det blir med folk som inte kan kommunicera med andra. Tittar man på sina utländska kollegor så kommer (generellt!) de som ser till att lära sig svenska bäst in i gemenskapen. De som är bra på engelska får inga större problem, men det kommer alltid finnas mer distans mellan dem och oss svenskar än mellan oss och de utländska personer som även kan svenska. Den grupp som är dålig på både svenska och engelska får det betydligt tuffare än alla andra (även om de må vara duktiga på sitt jobb i övrigt), det är i alla fall vad jag tycker mig se.

Alltså menar du bokstavligt här eller? Uppfattar det som metaforisk, du kan väl själva språket, eller?

Att det skulle vara ett problem med att dina kollegor är äldre fattar jag inte, du skriver att du har svårt att få kontakt med dom men i vilken utsträckning har du försökt? Om du inte blivit visad hur dina arbetsuppgifter utförs och blivit hänvisad till att dina kollegor ska visa dig måste dom väl göra det, har du bett dom om hjälp?

Kan förstå att det känns jobbigt att komma till ett nytt ställe där det finns en gemenskap man inte är del av men det är väl så arbetslivet ser ut, alla tycker nog att det är lite svårt i början innan man lärt känna folk.

Kan tänka mig har någon varken utbildning och/eller erfarenhet, blir nog de flesta andra anställda lite "motsträviga".

Någonstans vill kanske de flesta nu om inte alla undvika att ta på sig ansvaret.

Saken är att er chef, har bestämt, att de ska ta på sig ansvaret att lära dig och du ska vända dig till de. Att du då söker upp chefen om det, knappast hjälper.

Om jag vore i din sits, skulle jag sticka fram framfötterna. Vara på och fråga om det mesta kring jobbet, arbetsuppgifterna. Här räcker nog engelska.

Det du ska prioritera till att börja med är lärandet. Allteftersom, du också har fått in "kunnandet" om jobbet, kommer du att bli betydligt mer jämlik (som medarbetare) än du kanske är nu som helt "grön".

som flera andra har sagt! lär dig språket

Tacksam för svar!

Redan börjat kolla upp att köra på en kurs i språket och det känns som att något lättade i magen.




Jag talar Engelska när jag har pratar här, förstår liksom inte språket som alla de andra kommunicerar på med varandra.



Jag må inte vara den mest sociala personen i världen och skulle nog vilja säga att jag uppfattas en smula blyg, därför tycker jag själv att det blir svårt då jag känner att vi inte har så mycket gemensamheter med varandra.

Men det blir liksom att jag går fram & frågar om jag hade kunnat följa med på något ärende men de kommer alltid med någon ursäkt så som "Nej inte just detta, fråga (låt oss säga) Henrik".
Så går jag fram till Henrik och då blir de återigen "Nej inte just detta, men imorgon så kanske de blir bla bla".
Men planerna ändras sånt är jobbet och någonstans har jag förståendet för det, men då blir det även att jag tappar fruktansvärd motivation för det här, är jag dum i huvudet som tänker/känner så?

Hm, hjälpte en del att se på det sådär, att just alla vill undvika att ta på sig ansvaret stämmer säkerligen. Har förmodligen bara varit blind då jag känner mig utanför samtidigt.
Men ska visa framfötterna det första jag gör imorgon så får vi se hur det blir!

Nej, det är klart att du inte är dum i huvudet som känner så undrade bara hur kontakt svårigheterna såg ut rent konkret.

Tycker du gör rätt i att ta IV7 råd i frågan, bjud till lite imorgon. Ta med dig något gott till kaffet kanske "Tisdagar är ju så jävla tradiga" osv, hitta vad ni har gemensamt det fixar sig säkert.

Lycka till

Be din far fara och flyga och gå din egen väg! Varför ska du ta ett jobb där du inte verkar trivas bara för att han råkar ha kontakter? Börja inte gå i din fars skugga, det säger jag dig, då det lär komma en dag då du får ångra dig för resten av livet - man ska klippa navelsträngen, inte sno in sig i den.

Visst. Som jag gjorde. Brorsan får allt! Jag inget. Farsans brorsa gjorde samma. Klippte band. Farsan fick rubbet. 70ha mark, skog m.m.
Jag skiter i vilket. Gillar inte rövslickeri. Men man går miste om mycket. Päronen ställer upp med allt för brorsan och hans jävla hora till sambo. Och dersa horungar saknar inget. Medan mina barn har nästan inget.
Ibland, men bara ibland ångrar jag mig...
Min sambo har mycket fattig familj i filippinerna. Medan mina päron har flera hus och FÖR MYCKET pengar!
Det är så orättvist!