Ytterligare en sommar framför mig och jag är fortfarande oskuld vid 26 års ålder. Jag tänkte att någon här vet hur man kan göra för att ändra på det?
(Det här blev ett rätt långt inlägg märker jag. Hoppas några av er orkar läsa det ändå. Om inte kan ni hoppa till de två sista styckena)
Mitt liv har börjat gå bättre nu och jag mår rätt bra idag. Jag har hittat rätt utbildning (sjuksköterska) och har nu gjort en bra första termin och ser fram emot nästa i höst. Efter studenten 2008 har jag pendlat mellan olika typer av plugg som inte passat mig, jobb och (mest) arbetslöshet tills jag ville ta livet av mig för 18 månader sedan lite drygt. Jag kontaktade i alla fall mobila akutenheten som ett sista försök innan jag skulle skjuta mig själv med ett jaktgevär. Då blev jag inlagd på psyket ett antal dagar och sedan dess har det vänt och blivit bättre. Det var en väldigt speciell upplevelse att bli institutionaliserad på en sluten avdelning och sova i en sjukhussäng med en sådan där gul filt från landstinget. Då gick det inte längre att förneka att jag var svag och i behov av radikal förändring, kanske framförallt att acceptera att jag inte är någon Superman.
Jag är en ganska fyrkantig person som gillar att ha en viss rutin i mitt liv, jag är inte så stresstålig och något skör/känslig tror jag. Jag har haft fel uppfattning om mig själv och trott att jag kan leva som de flesta andra; ha en stor umgängeskrets i högstadiet och gymnasiet, ligga runt, extrajobba, flytta hemifrån, resa och göra en massa roliga saker, plugga några år och sen vara färdigutbildad idag för 3-4 år sedan. Det är ju så man förväntas göra i ett Sverige som är ännu mer fyrkantigt än vad jag är på många sätt.
Det funkade inte alls för mig eftersom jag är alltför oflexibel för att få det livet att funka. Jag har inga inlärningsproblem men jag gillar verkligen inte att läsa flera ämnen samtidigt, att extrajobba samtidigt som man pluggar fattar jag inte heller hur folk det att fungera rent praktiskt. Jag kan bara fokusera på en sak samtidigt. Därför störde jag mig alltid hårt på att behöva söka extrajobb redan i Januari samtidigt som jag var tvungen att fokusera på plugget. Och sökte jobb gjorde jag därför inte heller. Ja blev bara irriterad på all hets runtomkring mig och gjorde bara ännu mindre av allt, inklusive plugg (jag gick ut med hyfsade betyg ändå). När jag gick ut gymnasiet kände jag mig som en alien eftersom jag inte gjort de här sakerna och det kändes obekvämt att söka jobb som alla kräver att man ska vara flexibel och stresstålig, vilket jag verkligen inte är.
När jag var yngre var jag alltid glad och hade en del "flickvänner" i låg och mellanstadiet och det var ungefär vid denna tid jag senast kysste en tjej. Vid den tiden var mitt liv och skolarbetet fortfarande välstrukturerat och begripligt och jag hade min plats i tillvaron. Sedan kom högstadiet med ny klass och skola och då började det gå utför. Jag hade inga vänner och blev ensam. Samtidigt blev skolarbetet alltmer uppdelat och ostrukturerat. Gymnasiet var lite bättre men jag hade egentligen inte så mycket socialt umgänge där heller (jag hade och har fortfarande några nära vänner) och studieformen passade inte mig. Jag valde naturlinjen.
Nu har jag börjat acceptera mig själv och livet är bättre igen. Jag bor visserligen hemma fortfarande men jag börjar fundera på att extrajobba (!) under nästa termin inom vården, efter praktiken, så jag kanske kan flytta hemifrån. Jag vill inte skylla ifrån mig på någon speciell men om samhället inte hade varit så fyrkantigt och accepterat att alla inte kan tvingas in i en och samma mall hade jag lättare kunnat göra andra val i livet redan vid valet av gymnasieutbildning. Jag märker ju att det börjar gå betydligt bättre nu när jag har börjat skita mer och mer i vad samhället förväntar sig. Samhällsklimatet underlättar inte direkt för de som är annorlunda att blomma ut. Jag är inte bitter längre dock men jag har full förståelse för de som är det. Det är lätt att se ner på andra när man själv är välanpassad och i linje med samhällets sätt att fungera.
Med tanke på att jag inte är Superman och välanpassad och bor hemma är det väl kanske kört för mig med tjejerna sett från den mer välanpassades perspektiv. Det skiter jag i, att ta hänsyn till normerna har verkligen inte hjälpt mig förr och de är inte till för mig. Jag känner många som är ännu större fuckups än vad jag är som har tjejer omkring sig så det borde jag också kunna ha. Jag vill ha praktisk hjälp med att fixa en brud idag. Jag är i alla fall mycket gladare idag och på rätt väg och har bättre självförtroende, det borde väl hjälpa lite i alla fall.
Jag fattar verkligen inte hur killar gör för att fixa brudar, det är som ett oöverstigligt hinder för mig, jag får liksom inte till den där kemin tillsammans med tjejer även om jag känner att attraktion finns mellan oss. Jag kommer inte vidare därifrån alltså. Jag kan prata med tjejer och ha trevligt och det kan finnas en attraktion där från början men jag kommer aldrig vidare därifrån. Jag har svårt för att få samtalet att flyta på bra ofta och jag tror att jag kan misstas för att vara stel. Jag är intresserad av samhällsfrågor och har väl en ganska stor allvarlig sida men jag tycker inte själv att jag saknar humor. Jag gillar rå och inkorrekt humor med finess. Jag tycker man måste kunna driva med alla, både de rika, vita och feta som de homosexuella och handikappade. Ingen är för liten för att förminskas. Som de flesta andra uppskattar jag också allt vad fördumningskulturen har att erbjuda i form av actionfilmer, porr, gulliga kattungar och dumhumor på internet och TV. Kanske inte fullt lika ofta dock, men inte jätte sällan heller. Jag är ganska bohemisk av mig (men med moderata åsikter, det går faktiskt) och hatar allt vad snobberi, och konformism heter. Jag gillar att ta det lugnt, ha självdistans, må bra och njuta av naturen och de enkla sakerna i livet. Att jag är anspråkslös ska inte heller förväxlas med lathet eller brist på ambitioner. Det verkar många tro.
Det kanske är där som felet ligger?
Att jag kanske helt enkelt inte har samma värderingar och ideal som de flesta andra, i alla fall här i Stockholm? Jag som inte är välanpassad tycker att det är svårt att hitta ödmjuka människor. Det är rätt svårt att hitta människor överhuvudtaget när man inte har så stor umgängeskrets. Hur och var ska jag hitta en skön, charmig, typ hippiebrud i sommar?
Är det verkligen bara jag som efterfrågar sådana tjejer?
Finns det någon som är bra på att fixa sådana tjejer? Var finns dom?
Slutligen, hur gör ni när ni vill fixa en tjej?
Tack för er tid!
(Det här blev ett rätt långt inlägg märker jag. Hoppas några av er orkar läsa det ändå. Om inte kan ni hoppa till de två sista styckena)
Mitt liv har börjat gå bättre nu och jag mår rätt bra idag. Jag har hittat rätt utbildning (sjuksköterska) och har nu gjort en bra första termin och ser fram emot nästa i höst. Efter studenten 2008 har jag pendlat mellan olika typer av plugg som inte passat mig, jobb och (mest) arbetslöshet tills jag ville ta livet av mig för 18 månader sedan lite drygt. Jag kontaktade i alla fall mobila akutenheten som ett sista försök innan jag skulle skjuta mig själv med ett jaktgevär. Då blev jag inlagd på psyket ett antal dagar och sedan dess har det vänt och blivit bättre. Det var en väldigt speciell upplevelse att bli institutionaliserad på en sluten avdelning och sova i en sjukhussäng med en sådan där gul filt från landstinget. Då gick det inte längre att förneka att jag var svag och i behov av radikal förändring, kanske framförallt att acceptera att jag inte är någon Superman.
Jag är en ganska fyrkantig person som gillar att ha en viss rutin i mitt liv, jag är inte så stresstålig och något skör/känslig tror jag. Jag har haft fel uppfattning om mig själv och trott att jag kan leva som de flesta andra; ha en stor umgängeskrets i högstadiet och gymnasiet, ligga runt, extrajobba, flytta hemifrån, resa och göra en massa roliga saker, plugga några år och sen vara färdigutbildad idag för 3-4 år sedan. Det är ju så man förväntas göra i ett Sverige som är ännu mer fyrkantigt än vad jag är på många sätt.
Det funkade inte alls för mig eftersom jag är alltför oflexibel för att få det livet att funka. Jag har inga inlärningsproblem men jag gillar verkligen inte att läsa flera ämnen samtidigt, att extrajobba samtidigt som man pluggar fattar jag inte heller hur folk det att fungera rent praktiskt. Jag kan bara fokusera på en sak samtidigt. Därför störde jag mig alltid hårt på att behöva söka extrajobb redan i Januari samtidigt som jag var tvungen att fokusera på plugget. Och sökte jobb gjorde jag därför inte heller. Ja blev bara irriterad på all hets runtomkring mig och gjorde bara ännu mindre av allt, inklusive plugg (jag gick ut med hyfsade betyg ändå). När jag gick ut gymnasiet kände jag mig som en alien eftersom jag inte gjort de här sakerna och det kändes obekvämt att söka jobb som alla kräver att man ska vara flexibel och stresstålig, vilket jag verkligen inte är.
När jag var yngre var jag alltid glad och hade en del "flickvänner" i låg och mellanstadiet och det var ungefär vid denna tid jag senast kysste en tjej. Vid den tiden var mitt liv och skolarbetet fortfarande välstrukturerat och begripligt och jag hade min plats i tillvaron. Sedan kom högstadiet med ny klass och skola och då började det gå utför. Jag hade inga vänner och blev ensam. Samtidigt blev skolarbetet alltmer uppdelat och ostrukturerat. Gymnasiet var lite bättre men jag hade egentligen inte så mycket socialt umgänge där heller (jag hade och har fortfarande några nära vänner) och studieformen passade inte mig. Jag valde naturlinjen.
Nu har jag börjat acceptera mig själv och livet är bättre igen. Jag bor visserligen hemma fortfarande men jag börjar fundera på att extrajobba (!) under nästa termin inom vården, efter praktiken, så jag kanske kan flytta hemifrån. Jag vill inte skylla ifrån mig på någon speciell men om samhället inte hade varit så fyrkantigt och accepterat att alla inte kan tvingas in i en och samma mall hade jag lättare kunnat göra andra val i livet redan vid valet av gymnasieutbildning. Jag märker ju att det börjar gå betydligt bättre nu när jag har börjat skita mer och mer i vad samhället förväntar sig. Samhällsklimatet underlättar inte direkt för de som är annorlunda att blomma ut. Jag är inte bitter längre dock men jag har full förståelse för de som är det. Det är lätt att se ner på andra när man själv är välanpassad och i linje med samhällets sätt att fungera.
Med tanke på att jag inte är Superman och välanpassad och bor hemma är det väl kanske kört för mig med tjejerna sett från den mer välanpassades perspektiv. Det skiter jag i, att ta hänsyn till normerna har verkligen inte hjälpt mig förr och de är inte till för mig. Jag känner många som är ännu större fuckups än vad jag är som har tjejer omkring sig så det borde jag också kunna ha. Jag vill ha praktisk hjälp med att fixa en brud idag. Jag är i alla fall mycket gladare idag och på rätt väg och har bättre självförtroende, det borde väl hjälpa lite i alla fall.
Jag fattar verkligen inte hur killar gör för att fixa brudar, det är som ett oöverstigligt hinder för mig, jag får liksom inte till den där kemin tillsammans med tjejer även om jag känner att attraktion finns mellan oss. Jag kommer inte vidare därifrån alltså. Jag kan prata med tjejer och ha trevligt och det kan finnas en attraktion där från början men jag kommer aldrig vidare därifrån. Jag har svårt för att få samtalet att flyta på bra ofta och jag tror att jag kan misstas för att vara stel. Jag är intresserad av samhällsfrågor och har väl en ganska stor allvarlig sida men jag tycker inte själv att jag saknar humor. Jag gillar rå och inkorrekt humor med finess. Jag tycker man måste kunna driva med alla, både de rika, vita och feta som de homosexuella och handikappade. Ingen är för liten för att förminskas. Som de flesta andra uppskattar jag också allt vad fördumningskulturen har att erbjuda i form av actionfilmer, porr, gulliga kattungar och dumhumor på internet och TV. Kanske inte fullt lika ofta dock, men inte jätte sällan heller. Jag är ganska bohemisk av mig (men med moderata åsikter, det går faktiskt) och hatar allt vad snobberi, och konformism heter. Jag gillar att ta det lugnt, ha självdistans, må bra och njuta av naturen och de enkla sakerna i livet. Att jag är anspråkslös ska inte heller förväxlas med lathet eller brist på ambitioner. Det verkar många tro.
Det kanske är där som felet ligger?
Att jag kanske helt enkelt inte har samma värderingar och ideal som de flesta andra, i alla fall här i Stockholm? Jag som inte är välanpassad tycker att det är svårt att hitta ödmjuka människor. Det är rätt svårt att hitta människor överhuvudtaget när man inte har så stor umgängeskrets. Hur och var ska jag hitta en skön, charmig, typ hippiebrud i sommar?
Är det verkligen bara jag som efterfrågar sådana tjejer?
Finns det någon som är bra på att fixa sådana tjejer? Var finns dom?
Slutligen, hur gör ni när ni vill fixa en tjej?
Tack för er tid!
Efter det är sex inte en stress och du kan börja söka en flickvän.
