örfil av mamma för längesen, kan ej släppa. Borderline & tvång.

Grattis till MBT-remissen förresten.

Jag hade en ätstörning som ersattes av tvång. Jag förstod inte att det var tvång först men psykolog efter psykolog sa det till mig. För mig var det ett dåligt samvete. Jag hade dåligt samvete för ALLT. Började med mitt ex. Saker kopplat till honom. Jag råkade tänka på någon annan, pirrade det när jag kollade på någon annan, kunde jag tänka mig vara med någon annan, trodde jag att han var otrogen, drömde jag om någon annan och råkade bli upphetsad? osv. Allt var jag tvungen att bekänna då ångesten kom över mig som om jag hade gjort det absolut värsta någon någonsin kunde göra. Har alltid haft samma samvete ang alkohol/sånt mamma inte skulle gilla. Alltid berättat om jag spytt på fyllan, haft minnesluckor eller något annat som mamma kanske inte skulle tycka om. Hon har hört allt från sexpartners jag ångrat, till könsjukdomar-test, funderingar kring droger, sexualitet osv. Sånt man inte pratar med mammor om :P .. Men för att jag fick ett sånt samvete om jag tänkte på det och inte sa det.

Har lärt mig att jag alltid vart sån. Att jag måste berätta allt för henne. När det tog slut med pojkvännen gick det över mer till henne. Ringde om allt. Smsade om allt (innan var det pojkvännen som fick alla samtal och sms och bred och mejl osv osv osv). Varje tanke gav mig samvete. Blev galen tillslut.

Vi kommer ifrån ämnet något (eller kanske hittar du nått bra samband hehe) men jag har pratat med mamma och familj om detta. Varför jag alltid känner att jag måste berätta allt. För jag känner logiskt att jag inte borde/ska/vill men tvånget skriker att jag MÅSTE bekänna. När jag bekänt får jag mitt "phiu" och ångesten försvinner ofta. Jag tror att det bottnar i att jag alltid gått efter hennes åsikter, så som man gör när man är liten. Föräldrar lär en rätt och fel. Jag vill ha hennes "det är okej" när jag gjort något som kanske kan uppfattas som "fel".

Men min senaste psykolog tror att det beror på att min mamma hade cancer när jag var 13 typ. Hon blev sjuk och min pappa tog inte hand om henne på rätt sätt. Han var inte elak på det sätt att han gjorde något, men det var just det - han gjorde absolut ingenting. Frågade inte hur det var eller hur strålningen gått eller nått sånt. Mamma hamnade i en djup, djup depression efter och jag har fått berättat för mig att jag tog hand om henne på ett sätt jag inte borde ha gjort. Ringde hem från rasterna och kollade så hon levde och hade ätit något och sånt. Det psykologen tror är att jag under detta 1,5 året först och främst blev otroligt rädd för att hon skulle dö och att jag blev otroligt nära och tog på mig ansvaret för henne. Detta har jag fått ursäkt för många gr efteråt och förklarat att det inte var rätt av dem att göra så. Han menar på att jag under de åren egentligen skulle ha "blivit mig själv". Att jag inte hade den typiska utvecklingen som en trettonåring skulle ha, jag kunde inte fråga mamma för hon var för sjuk. Jag vågade inte ifrågasätta något osv osv. Och där har jag på något sätt fastnat och inte vågat komma ifrån.

Min första tvångstanke kom också då, när mamma fått sitt cancerbesked. Jag tänkte "jag vill att hon ska dö" typ. Eller att jag fick en känsla av att jag ville det. Fick otroligt dåligt samvete och bekände. Mejlade bris och fick ett bra svar jag skrev ut kommer jag ihåg.

Tja! Nu har jag inte blivit slagen av min morsa men liknande händelser har uppstått. Aldrig fått stryk fysiskt mer psykiskt om man kan kalla det så.

http://vuxnabarn.nu/vuxna-barn/om-vu...ska-foraldrar/

Läs detta utan att dömma boken för dess omslag och se om punkterna får dig att känna igen dig. Isf kan din mor kanske vara narcissist eller åtminstånde ha drag av det. Jobbigt detta..

Jag känner igen mig men alla de symptomen stämmer ju in på borderline också. Däremot stämmer så gott som inget in på det om föräldern.

Jaså? Så du med borderline känner igen många utav symptomen? Får man fråga i vilka miljöer eller situationer du upplever symptomen som mer hanterbara eller inte känner av de alls? Börjar undra om jag kan ha borderline jag själv nämligen. Skulle du anse dig själv ha ett trångsynt sinne? Dvs emot andra människor och dess beteende? Jag tror mitt trånga sinne till att inte acceptera och gilla människor har kommit efter min mors uppfostran till mig. Men jag kanske dömer henne i onödan?

En örfil. Hm okej.