örfil av mamma för längesen, kan ej släppa. Borderline & tvång.

Men du eller din mamma kan inte älta saker i all oändlighet.

Ni måste prata ut med varann sen gå vidare.

Och om det inte går att prata ut mer? Har som sagt försökt hos psykolog, irl, telefon, sms, osv. Vi kommer inte längre än nu.

Och det kan som sagt bero på att jag inte släpper det, att hon inte ser det som jag önskar, eller tusen andra saker. Men känner att det är irrelevant.

Så har jag också sett på min mor. Sen insåg jag att min bild inta var särskilt sann. Hon var en "bra" mor så länge allt var på hennes villkor. Sa länge jag ville samma saker som hon kunde jag få hur mycket stöd som helst men så fort jag ville något som inte hon ville så blev det problem. Jag kan fortfarande ha helt fel när det gäller dig men det kan ju vara värt att fundera på. Ens relation till föräldrar kan se väldigt bra ut när man ser den på ett visst sätt men när man sedan inser vad som saknas så rasar illusionen. Om örfilen är det enda problem ni någonsin haft så har jag säkert fel men om hennes beteende är ett återkommande mönster så kan det ligga något i det jag säger. Det skulle kunna vara så att du hänger upp dig på örfilen för att det är enda gången du fattar att hon gått över gränsen.

Om du har 161 kr att offra på ett försök att förstå så kan jag rekommendera den här boken: http://www.adlibris.com/se/bok/runni...-9781614482420.

Men som sagt, jag kan fortfarande ha fel.

Har du några syskon? Vad tycker de?

Det är ju just det jag menar. Att det skulle hjälpa dig släppa det.

Tror det är mer att jag har svårt att se förbi människors misstag. Även mina egna. Dömmer otroligt hårt. När jag kommer på något eller något händer så är det liksom byebye för mig på två röda. Och med andra, inte familj, så kan jag avsluta kontakten rätt lätt men med familj funkar inte det. Och det är ju inte vad jag vill göra heller, utan något jag gör impulsivt.

Har syskon, alla har bra kontakt med mamma och blir de irriterade på något så tycker dem att energin de kan lägga på bråk kan läggas på något annat istället. Pratar med dem om det och de ser det bara som "alla har bra och dåliga sidor, jag med, du med, alla gör så gott de kan, jag vet hur hon funkar och det är onödigt för mig att lägga energi på något som kanske bara leder till bråk. Bättre att ha det bra istället" osv. Men visst, det blir på hennes villkor till viss del, men det är ju lite där jag vill sluta lägga energi. När vi inte bråkar är det jättebra. Vi har en jättenära och rolig relation. Jag vill ta det som mina syskon, dvs inte lägga onödig energi på det, utan säga ifrån en gång och sen räcker det. Vill inte lägga halva mitt liv på något som i slutändan inte ger något bra.

Jag har accepterat att det har hänt. Jag har accepterat att vi är olika. Jag har accepterat att jag kanske aldrig blir riktigt nöjd med den händelsen, men att det kan bero på mamma men också att det kan bero på mig själv. Jag har bestämt mig för att inte hålla detta against her och det är mitt mål. Jag vill släppa detta och fokusera på nuet för när detta inte kommer upp är relationen otroligt bra och fin. Vår familj har gått igenom helvetet och tillbaka, min pappa är död och jag vill inte lägga någon mer energi på denna skiten. Men som sagt, det är det jag har svårt med.

Men jag vill inte diskutera mer hurvida min mamma är dålig eller ej, det har jag redan en åsikt om - det är hon inte. Jag vill endast ha tips och tankar kring hur man släpper något osv. Gärna kopplat till mina diagnoser om det finns koppling osv. Tack.

Och just ja, alltså, jag vill ha sagt att jag accepterar att hon är som hon är ibland. Finns det saker som kunde vara bättre? Absolut. Men det är ju samma omvänt. Så jag har nått en punkt där jag accepterar henne som hon är. Låt säga att hon är både det ena och det tredje bara för att, det spelar ingen roll, jag har ändå bestämt mig att jag vill ha en kontakt och att det bra är tusen gr fler än de dåliga. Så det är liksom irrelevant eller så. Jag har redan gått igenom allt du skrivit innan många år och jag har valt att fortsätta ha en relation för det jag får är värt mycket mer.

Jag tror i allra högsta grad att det har med dina diagnoser att göra, iaf borderline. Det är allt eller inget och tankarna går inte ihop med känslorna. Om OCD har ett finger med vet jag inte. Men har för mig att man vid tvång gärna ältar och försöker hitta en lösning istället för att släppa taget och gå vidare. Så de två skulle lätt kunna tvinnas ihop och bli just så spm du beskriver kan jag föreställa mig. Jag vet inte, är ju inte professionell, men gissar lite.

Jag tror att folk som inte funkar som vi kan släppa taget om mindre saker för att det inte väcker en lika stor ångest i dem, eller för att de kan trösta sig själva lättare än oss med borderlineproblematik. För att bli balanserad så behöver vi läka våra sår och bli bättre på att trösta oss själva när saker blir "fel".

Vad har du i din ryggsäck? Du behöver inte berätta, men för din skull tror jag att det kan vara en väg för dig att få mer medkänsla för dig själv och börja läka genom att förstå varför invalidering är så smärtsamt för dig.

Jag har fått idagnosen OCD innan borderline. Nu när jag har borderline funderar jag på om det mesta kanske är kopplat till det istället för ocd. Eller att jag skapat ocd av det jag har svårt att hantera inom borderline'en (hehe).

Oj, min ryggsäck, jag vet inte ens hur jag ska svara på det.. Vad vill du veta? haha
Har noll medkänsla för mig själv. Såg bipolär-grejen på svt idag och tänkte bara "oj, tänker inte alla såhär om sig själva?" när de rabblade upp hur de under sina dåliga perioder tänker dumma saker om sig etc. Vad är invalidering mer förklarat? Tror en av mina psykologer pratat om det men för nått år sen..

Fick förresten remiss till MBT idag yay!

Hur yttrar sig din OCD? Om jag har det så funkar min ungefär som du berättar bl a. Och jag tror att min kom till för att försöka hantera ångesten från min uppväxtmiljö (eller borderlinen som började utvecklas). Vad gör man om ingenting går att lita på och världen kan vändas upp och ner så fort man gör minsta misstag? Man blir jävligt bra på att vara perfekt och ha kontroll.

Tänkte att det där sättet din mamma svarade när hon inte riktigt tog ansvar för örfilen var invalidetande. Hon bekräftade ju inte riktigt dig. Hade hon bett om ursäkt på ett sätt som känts äkta för dig så hade du kanske känt dig förstådd och sedd? Att inte ta t ex ett barns känslor på allvar är invalidering. Det vara allt från "Äsch, det där var ingen fara, sluta gråta" till ren misshandel.

Bara du vet vad du har varit med om som gjort att du lider idag. Berätta gärna, om du vill. Det är lite där du behöver börja, när du kan, vill och orkar. Tror jag. När du kan se att det som hänt dig var fel så kan du med tiden börja ta hand om dig själv och dina känslor.

Grattis till MBT-remissen förresten.

Jag hade en ätstörning som ersattes av tvång. Jag förstod inte att det var tvång först men psykolog efter psykolog sa det till mig. För mig var det ett dåligt samvete. Jag hade dåligt samvete för ALLT. Började med mitt ex. Saker kopplat till honom. Jag råkade tänka på någon annan, pirrade det när jag kollade på någon annan, kunde jag tänka mig vara med någon annan, trodde jag att han var otrogen, drömde jag om någon annan och råkade bli upphetsad? osv. Allt var jag tvungen att bekänna då ångesten kom över mig som om jag hade gjort det absolut värsta någon någonsin kunde göra. Har alltid haft samma samvete ang alkohol/sånt mamma inte skulle gilla. Alltid berättat om jag spytt på fyllan, haft minnesluckor eller något annat som mamma kanske inte skulle tycka om. Hon har hört allt från sexpartners jag ångrat, till könsjukdomar-test, funderingar kring droger, sexualitet osv. Sånt man inte pratar med mammor om :P .. Men för att jag fick ett sånt samvete om jag tänkte på det och inte sa det.

Har lärt mig att jag alltid vart sån. Att jag måste berätta allt för henne. När det tog slut med pojkvännen gick det över mer till henne. Ringde om allt. Smsade om allt (innan var det pojkvännen som fick alla samtal och sms och bred och mejl osv osv osv). Varje tanke gav mig samvete. Blev galen tillslut.

Vi kommer ifrån ämnet något (eller kanske hittar du nått bra samband hehe) men jag har pratat med mamma och familj om detta. Varför jag alltid känner att jag måste berätta allt. För jag känner logiskt att jag inte borde/ska/vill men tvånget skriker att jag MÅSTE bekänna. När jag bekänt får jag mitt "phiu" och ångesten försvinner ofta. Jag tror att det bottnar i att jag alltid gått efter hennes åsikter, så som man gör när man är liten. Föräldrar lär en rätt och fel. Jag vill ha hennes "det är okej" när jag gjort något som kanske kan uppfattas som "fel".

Men min senaste psykolog tror att det beror på att min mamma hade cancer när jag var 13 typ. Hon blev sjuk och min pappa tog inte hand om henne på rätt sätt. Han var inte elak på det sätt att han gjorde något, men det var just det - han gjorde absolut ingenting. Frågade inte hur det var eller hur strålningen gått eller nått sånt. Mamma hamnade i en djup, djup depression efter och jag har fått berättat för mig att jag tog hand om henne på ett sätt jag inte borde ha gjort. Ringde hem från rasterna och kollade så hon levde och hade ätit något och sånt. Det psykologen tror är att jag under detta 1,5 året först och främst blev otroligt rädd för att hon skulle dö och att jag blev otroligt nära och tog på mig ansvaret för henne. Detta har jag fått ursäkt för många gr efteråt och förklarat att det inte var rätt av dem att göra så. Han menar på att jag under de åren egentligen skulle ha "blivit mig själv". Att jag inte hade den typiska utvecklingen som en trettonåring skulle ha, jag kunde inte fråga mamma för hon var för sjuk. Jag vågade inte ifrågasätta något osv osv. Och där har jag på något sätt fastnat och inte vågat komma ifrån.

Min första tvångstanke kom också då, när mamma fått sitt cancerbesked. Jag tänkte "jag vill att hon ska dö" typ. Eller att jag fick en känsla av att jag ville det. Fick otroligt dåligt samvete och bekände. Mejlade bris och fick ett bra svar jag skrev ut kommer jag ihåg.