örfil av mamma för längesen, kan ej släppa. Borderline & tvång.

För typ 10-15 år sedan fick jag en örfil av min mamma. Jag minns det inte "som igår" men vet att jag var riktigt jävlig under den tiden och provocerade något galet. Riktigt sådär "in your face"-snack. Minns att jag fick en örfil (minns inte hur ont den gjorde?) och att jag blev tyst och gick till mitt rum typ.

Jag hade inte tänkt på detta alls tills fören ett par år sedan då det bara ploppade upp i min skalle. Jag tog upp det med mamma som direkt gick till försvar och sa förlåt för att jag bad henne, nivet, typ "jaha, ja förlåt då" med en suck. Ungefär så. Då kunde jag inte släppa att hon inte sa förlåt på ett "bra" sätt utan att det direkt blev försvar och "du var riktigt jävlig då" eller nått sånt. Jag har tvångsyndrom och fastnade i detta (bland massa andra grejer, ofta på samma tema, dvs att jag eller nån annan gjort något dumt och så måste jag "lösa" det genom rätt typ av bekänning/ursäkt osv).

Min mamma har väldigt svårt att erkänna fel, oavsett vad det gäller och går snabbt upp i försvar. Tror detta beror på hur hon är uppfostrad, det har hon själv förklarat. Att hon varit tvungen att göra så för att vara stark. Och det kan jag förstå. För nått år sedan pratade vi knappt på ett år för jag kunde inte få henne att förstå/säga förlåt på rätt sätt. Det blev alltid "men jag sa ju förlåt, vad mer ska jag göra?" .. "Ska du dra upp detta igen så lägger jag på telefonen".. eller "Ska du gå igenom alla fel jag någonsin gjort senaste 15 åren?" osv. Och jag förstår att det blir jobbigt för henne, och att det är "fel" av mig att ta upp samma sak om och om igen.

Till saken hör att jag ofta "löser" en grej för att en kvart senare komma på en ny. Och jag tror fallet dels är så här. När hon säger förlåt gör hon det på fel sätt. Då ältar jag det istället för att sen gå tillbaka till det igen osv. Idag frågade jag om jag hade fått smisk nån gång och hon blev skitledsen och arg och undrade vad fan jag trodde om henne egentligen. Hon sa att jag måste tycka riktigt illa om henne som ens kan fråga det. Men för mig får det bara mig att känna som att hon inte alls räknas en örfil till att "slå", att hon igen inte tycker det var en biggie osv. T o m hos psykologen var det första hon sa "Men det var mer än tio år sedan och du var jättejobbig" typ.

Nu är vi ovänner igen. För samma sak. Igen. Hon tycker jag trampar på henne och hon tänker inte acceptera det mer. Jag tycker att jag tar upp något som sårat mig och att hon inte alls ser det med mina ögon. MEN vet också att jag har borderline och därmed pendlar mellan att känna att det inte gör något alls och att jag älskar henne över allt annat till att inte förstå hur hon tänker och fastna i sånahär saker. Samt att jag tagit upp det många gr tidigare (men inte känt att jag fått de svar jag önskat).

Jag vill inte höra hurvida det är rätt eller fel att detta har hänt, örfilen, eller hurvida det är rätt eller fel av mamma att reagera som hon gör. Jag behöver inte heller tips på hur jag ska ta upp detta med henne då jag försökt i flera år att göra det på alla möjliga sätt, t o m hos psykolog. Med samma resultat varje gång.

Det jag undrar är HUR jag ska släppa detta? Kan det ha med mitt tvång och min BPD att göra? Om ja, hur? Hur gör ni när något hemskt har hänt men med någon som ni vill ha kontakt med ändå? Jag vet ju att jag älskar henne etc och att jag egentligen tycker att hennes bra sidor är betydligt fler och mer värda än de mindre bra. Men när jag fastnar såhär har jag så svårt att förstå HUR jag ska kunna ha en normal relation "när detta har hänt" och "när jag inte kan lösa det". Allt måste hela tiden lösas, vara 100% bra eller 100% dåligt. Det är ju typiskt både tvång och framförallt BPD så jag vet ju att det är kopplat. Men samtidigt, så VAR det ju fel av henne och hon HAR ju inte tagit diskussionen på ett särskilt bra sätt. Ska jag ÄNDÅ bara utgå från att jag är den som gör fel osv? Jag vet att jag borde släppa det men jag vet verkligen inte hur.

Hur vet man när det är BPD'n/tvånget som pratar och styr eller faktiskt att man "gör rätt" (dvs lyssnar på känslorna, står upp för sig själv osv). Tycker det är SÅ svårt att veta vad som är vad

Ps. Detta är bara en av många grejer jag hakat upp mig på men detta är det senaste.

Oj vad jag känner igen mig. Jag har borderline och tvång har också diskuterats, jag fungerar många gånger så att jag låser mig i olika detaljer som jag sedan försöker "lösa" utan att det brukar bli något annat än som en repig skiva i huvudet. Jag löser ingenting.

Min terapeuts mantra har i många år varit "försök att känna känslan istället för att stanna i tankarna". Jag tror hon har rätt, att (tvångsmässigt) tänka på problemen blir som ett skydd mot att känna känslan bakom.

Som i ditt exempel. Jag antar att du känner dig sårad över att din mamma inte förstår och tar ansvar för det hon gjort. Du har sagt vad du tycker. Hon kan av någon anledning inte möta dig med förståelse så känslan blir fortfarande kvar i dig på så vis. Kan du låta den vara det? Även om det gör ont?

Det är väl det som jag har svårt för. Alltså vart jag ska göra av känslorna om personen det handlar om inte kan möta dem. Hur får jag dem att försvinna utan att lösa det? Hur har jag kontakt med personen utan att inte bli påmind om det till och från? Även om jag förstår att jag är inne i en "period" nu så vet jag ju att jag säkert vaknar imorgon och inte känner nånting, inte förstår hur jag kunde ha så svårt för det idag osv osv osv. MEN sen vet jag ju att det kommer tillbaka. Jag säger till mamma/personen jag bråkar med att jag älskar dem, ber om ursäkt, blablabla, nu glömmer vi det hej och hå och efter ett tag kommer det upp igen.

Känner igen det där. Är trött i luvan så ber om ursäkt om jag inte läst ordentligt, men trots ursäkten som inte var någon ursäkt som sårar igen så tror jag inte på att konfrontera på detta viset.

Det är när man nått någon slags försonande känsla i sig själv gentemot ens förälder som man kan berätta hur ledsen man blev, istället för att fråga hur personen som skulle skydda en kunde vara så jävlig mot en.

För mig slutade det med att jag i princip var lika jävlig tillbaka, i vuxen ålder, och att se resultatet av när jag gått alldeles för långt var fan inte roligt att se.

Att din mor slår ifrån sig är också ett tecken på att hon inte riktigt klarar av att kännas vid vad hon har gjort, dvs att hon skäms. Vet inte om det är till någon tröst.

Ja, jag tänker också så. När hon får kritik, på något sätt, kommer ett försvar upp på två röda. Alltid. Och jag vet hur hon har växt upp så jag förstår det. Men jag förstår inte hur JAG ska släppa det. Jag VILL ju släppa det. Jag vet att jag inte kommer kunna komma längre i diskussionen med henne men jag vill ha en relation med henne, JAG vill släppa det för MIN skull. :S

Den "kloka" lösningen har du ju klart för dig. Du har stått upp för dig själv men inte fått det gensvar som du hoppades på. Du älskar din mamma och vill fortsätta ha en relation till henne.

Och så har du känslan, hon har rört om i ett sår i dig och det gör ont. Kanske går det över idag för att återkomma en annan dag, kanske t om starkare.

Kan du låta det göra ont utan att behöva fixa det och samtidigt ha förståelse för dig själv? Att det här är något som är svårt och jobbigt för dig och som kommer att bli lättare med tiden men kanske inte just nu?

Jag vet inte :/ Det är svårt för mig att se det logiskt. Har alltid vart sån som avslutar relationer väldigt snabbt om EN dålig sak sker typ. Liksom gör man ETT fel mot mig så är det byebye. Och även om jag FÖRSTÅR att det inte är normalt och så man "gör" så förstår jag inte hur man INTE reagerar så. Ska börja MBT snart, tror det kommer hjälpa mig mycket.

Samtidigt vet jag att jag kanske vaknar imorgon och älskar världen igen. Suck.

Det gör jävligt ont att läka borderline och det tar lång tid att hitta den där balansen mellan tankar och känslor. Men jag tror att bit för bit så blir det lättare. Du kommer att kunna se det klarare med tiden, men tills dess så gör ditt bästa med att vara snäll mot dig själv och ta de små kliven framåt genom att inte reagera. Vare sig på andra eller dig själv. Låt det vara ok att det inte är perfekt och löst. Du gör ditt bästa och det är bra nog, mer än så kan du ju inte göra.

Starta en egen tråd.

Tack!

Försökte fråga mamma vad det var jag inte fick göra som för henne var att jag trampade på henne, men inga svar. Allt blev bara värre. När hon sa att jag måste tycka illa om henne som kan fråga något sånt så skrev jag att hon måste tycka illa om mig som slog mig. Och är det saker som har hänt som jag inte får ta upp osv.. Känner mig som en röv. Nu är jag påväg in i att få samvete istället. THIS IS SO FUN.

Läs på om hur barn uppfostras i andra tider och andra delar av världen. När du läser om hur barn blir halvt ihjälslagna, får sina könsorgan stympade, fötter, krossade, med mera med mera, då kanske dina känslor kommer förändras. Jag menar alltså inte att du bara ska ha ett hum om att det är/var dåligt. Jag menar att du ska försöka ta in och föreställa dig jävligheten på detaljnivå. För det är då det når det undermedvetna, när det blir väldigt konkret.

HUR du ska göra - skit i henne överhuvudtaget, hej då och tack för mig och sen om du vill vara med mig så är det på mina villkor.

Jag är ( utan skyt ) skulle kunna vara din förälder, men senare i livet får du din hämnd.

Jag har en historia - Det gör ont i benmärgen att berätta den.

Brorsan misshandlade mig när jag var barn, han hata mig så mycket så han önskade mig död.

20 - 30 år senare föll den onda fan ner och halvt slog ihjäl sig. Vem tror du skrattade ?