Veteran från kriget i Ukraina. Ställ era frågor.

Flera svar finns i tråden.

Vet inte om du svarat på detta, men vad tjänar man i lön som soldat?

Tänkte bara tacka och bocka, följer tråden sedan en tid och finner mycket av vad som skrivs intressant! Har dock inte kommit på någon egen fråga att ställa ännu, men det kanske kommer nån dag

Mycket humor i att läsa om Mikael Skillt, och vad han själv säger såklart. Många av uppgifterna går ju inte direkt ihop med varandra så att säga

Mvh
Osäker

4000 UAH då jag var där, men det ska nu ha gått upp 10 000 UAH. Vet dock ej om det stämmer. För att se vad det motsvarar får man väl kolla vad valutan ligger på idag. Det är inte speciellt mycket.

Hitttade den här tråden och Sinkomies har min största respekt för att han lyckas hålla sig saklig och inte brusa upp när de värsta på FB är inne och för busliv

Okej han får väl överdriva lite.

Sputnik news uppmärksammar denna utmärkta tråd på Flashback
http://se.sputniknews.com/varlden/20150819/537702.html

Och där spinner man vidare på propagandalögnerna, tex skriver man att Sinkom är med i svenska hemvärnet som han själv sagt att han inte är med i längre.

Det där var fan så jävla dåligt att jag knappt förstår vad de skriver..

Ja det håller jag med om! Sputnik news är ibland rena parodin att läsa

Jag har en fråga till TS. Svenska veteraner har en tendens att reagera när de kommer hem. Så skedde efter Kongo-krisen, kriget i forna Rhodesia och, jag tror, efter inbördeskriget i Spanien. Jag minns Stefan, som slogs på USA:s sida i Vietnam, och vandrade runt på stan om nätterna några år senare. En man som söp när han kom hem från Rhodesia och talade med mig, en främling, om sina övergrepp. Varav hjärtat är fullt, talar munnen. Som ung hade jag fördelen att träffa veteraner från andra världskriget när de var äldre och några överlevande släktingar. De kom från olika länder, båda sidor, och jag fick höra mer än jag ville höra. Det värsta kom från finska fronten, så jag tror att du förstår vad jag menar. En del från den tyska fronten och ett ryskt vittnesmål på enkel svenska om kriget i nordnorge. Vittnesmål från Frankrike, Tyskland och UK. Ett andrahandsminne från Polen och två om föräldralösa barn i det brinnande Berlin. Barnen kom med svenske Bernadottes vita bussar och fann ett liv här. En släkting berättade om situationen i norra Finland. En vaccination mot krig och övergrepp. Svår att genomgå, men jag är ändå tacksam. Jag lärde mig någonting. Jag var "en arg svensk ung man" och hade inte en aning om verkligheten. Hoppas att andra unga män tar lärdom.

Min fråga till dig är om du känner igen det jag talar om. Krig påverkar och ändrar folk. Romantiken försvinner och vissa minnen kan vara svåra att leva med.

Som jag förstår Micke, så har han problem med vissa minnen. Hur reagerar du? Jag har synpunkter på inbördeskriget och mina sympatier ligger inte hos Kiev, det är nog känt på flashback, men frågan är allvarligt menad. Den som har hemska minnen behöver läkedom. Jag vill lyfta fram den mänskliga aspekten. Var du i Ukraina så länge att du fick liknande problem eller slapp du dem?

Jag håller på att läsa in tråden, så ursäkta om du redan har svarat på frågan.

"PTSD" och dylikt har avhandlats en del. Jag tror en stor del av det som brukar sammanfattas i det är en effekt av att folk tror att de måste må dåligt, eller sämre än de kanske nödvändigtvis skulle göra, många gånger. Om folk tex frågar flera gånger om dagen "men mår du dåligt?" så börjar man göra det till sist.

Jag hade en period efter senaste hemkomsten som jag mådde dåligt och hade symptom av vad som brukar sägas vara PTS. Som exempel reagerade jag väldigt "krigslikt" på smällar, såklart, men det kunde också räcka med fordon med motor modell större som körde förbi. Det hela förvärrades av att en del i omgivningen just upprepade frågan om jag mådde dåligt, hade mardrömmar etc. Jag tror jag skulle sammanfatta det som en avgiftningsperiod. Och den pågick kanske en eller två månader, i varierande intensitet. Efter det har iallafall jag känt mig "normal". Vad jag hört ifrån andra låter det som en ganska vanlig grej.


Jag tror vidare att de som har störst risk att drabbas av problem är folk som antingen saknar utbildning, eller som ger sig in i potentiell livsfara utan att innan faktiskt ha funderat över liv och död, med mer.

Innan jag åkte ner tänkte jag mycket över den biten, och gick väl i huvudet igenom i princip alla sätt man kan dö på. Det var påfrestande och jag var nog närmast panikslagen stundvis. Dock, när jag väl kom ner så släppte den där stressen, och jag hade aldrig samma känslor sedan dess. "Dödsrädslan", om man kallar den så, hade jag liksom redan avhandlat, hemma i trygga Sverige. Visst, det är klart man stundvis var rädd där nere med, men aldrig rädd på det sätt som när man grips av panik, utan istället bara på det sätt att man "skärper till sig", och verkligen har sinnena på 100%.

Jämfört med det, fanns det många exempel på människor som inte verkade ha föreställt sig det här innan, och upplevde rädsla för första gången i faktisk strid. Dessa kunde ofta gripas av panik och antingen fly eller rent ut sagt bara göra dumma saker (vilket ju endast utsätter dem för ännu mer fara). Jag tror också att det är dessa individer som har störst chans att utveckla riktiga mentala problem efteråt.