Nej men hej! Nu är det så, att jag har funderat lite, och skulle vilja lufta och utveckla mina tankar.
För ett antal år sedan, när jag var lite mer inne i uppstarten av min resa in i tankens värld (och kanske till viss del också innan denna ens började), så stod jag bestämd på den ateistiska, logiska sidan. Jag ansåg att allt teoretiskt sett kan förklaras, eftersom att allting har en bakomliggande orsak. Jag vart knappt ens medveten om att det fanns aktiva kristna under åldern 50 i Sverige, och blev lite chockad när jag upptäckte att de faktiskt var relativt många (inte lika många som ateisterna då).
Jag var bestämd determinist, och ratade dem som inte var det intellektuellt en smula, eftersom att de antingen var vidskepliga eller oförstående. Varför någon skulle tro på gud i hela världen, bortsett från den svages önskan att finna tröst, var för mig oförståeligt.
Men därifrån har tankarna sakta fortsatt vidare (i sakta men säker takt, då jag har haft extremt mycket andra frågor i skallen de sista åren än de filosofiska), till ett par insikter som lett mig in på nya banor.
En av dessa är att man aldrig kan veta något 100% säkert (det finns alltid undantag till regeln dock, till exempel anser jag det odiskutabelt att "jag" i någon form existerar, precis som varje människa som, på samma sätt som jag, upplever, skulle göra), jag kan aldrig utesluta den enkla tesen att jag är galen, att ingenting är verkligt eller existerar (förutom jag då) och så vidare. Detta anser jag är mycket viktigt att ha med i tankarna, då det säger oss att oavsett hur säkra vi är på någonting, så finns det alltid en viss felmarginal, en liten chans att vi har fel. Man kan exemplifiera detta inom vetenskapen; om du släpper en sten 100 gånger, och den faller till marken, så är det rimligt att dra en slutsats därifrån, och i nästa steg kanske dra det så långt som att se det som en regel. "Om man släpper en sten så faller den till marken". Det är bara det, att detta bygger på ett antagande. Man antar att eftersom att stenen gjort på samma sätt 100 gånger, eller tusen gånger, så kommer den alltid göra så. Och någonting baserat på ett antagande kan inte ses som en absolut regel. Vad händer om stenen flyger iväg den 11195321 gången?
Poängen är att även vetenskapen/fysiken och hela dess paradigm måste vara redo att överge principer och ståndpunkter, ifall det visar sig att det finns ett hål någonstans som inte går att fylla. Nu tror jag personligen inte alls att det någonsin kommer att bli så, för jag är av ståndpunkten att vetenskapens grunder ligger oerhört stabila, efter 1000-tals år av observationer som lett oss till de slutsatser vi dragit idag. Om stenen hade flugit uppåt, och det inte fanns en förklaring till varför den bröt mönstret, så hade vi vetat om det vid det här laget (så länge man inte vill ge sig in på konspirationsteorier och påstå att någon undanhåller sanningen från oss, men då blir det lite väl mycket inception i det hela för tillfället, och detta är inte heller ett perspektiv som jag är intresserad av att fundera över eller diskutera just nu). Icke desto mindre, så bygger all empirisk vetenskap på att "ingenting har brutit mönstret ännu", och ifall något skulle göra det, så måste allt omvärderas.
Låt oss hoppa över till begreppet "Gud"! Ger man sig tillbaks till den mest grundläggande frågan här, så är det ju "varifrån kommer universum?". En gång i tiden var big bang-teorin och guds-teorin två motparter, motståndare kanske man skulle kunna säga. För alla bokstavstroende religiösa, med sina egna skapelseberättelser, är ju detta ganska rimligt.
Om man leker med tanken av att försöka se så långt in i begreppet "Gud" som möjligt, kan man se det såhär;
Människan har i tusentals år, så långt tillbaks i tiden som vi kan se - så vitt jag vet, haft en dyrkan för något större än hon själv. När till exempel kristendomen dök upp så var allmänheten extremt obildad, och trodde således på lite vad som helst (för endast några hundra år sedan brände man häxor på bål, till exempel; detta är ytterligare 1500 år tillbaks i tiden). På en tid när man var långt ifrån den "upplysthet" som man är vid idag (om man nu vill kalla det så) skulle de gamla religiösa texterna kunna ses som "en treårings sätt att beskriva världen". Bara för att någon inte förstod hur denne skulle beskriva någonting - och sedan blandade in en skopa maktgirighet i det hela - så betyder inte detta att det inte fanns ett korn a sanning från början.
Alla religioner söker beskriva samma sak. Gud, det största, det absoluta. Nirvana är också det en beskrivning av detsamma. Att ta sig till Nirvana och att ta sig till Himmelen är i grund och botten samma process, samma händelse. Även Taoismen, som jag personligen råkar älska, söker ju faktiskt beskriva samma sak, och taoismen ses inte ens som en religion. Tao är vägen, det som inte går att beskriva, det största. Du kan uppleva tao, du kan "följa" tao, men du kommer aldrig kunna förstå tao. Du kan uppleva gud, du kan följa gud, men du kan inte förstå gud? (Här kan jag också flyta iväg lite off topic på praktiserandet av taoismen, som enligt erfarenhet fungerar helt fantastiskt, iform av att "låta tingen vara i sitt naturliga tillstånd", uppskatta det för vad det är, och låta "problem" och dylikt lösa sig själva snarare än att du ska tvinga fram en lösning. När du flyter som vattnet runt stenen, då praktiserar du taoism).
Nånstans är alltså "Gud" i det närmaste en symbol för det absoluta. Vi har en bild av gud som vridits skev av institutionella religioner till att ses som en sagogubbe med skägg, snarare än vad den faktiskt beskriver, vilket är det obeskrivbara, det största av allt - alltet.
I nästa steg, om man ser på universums uppkomst, så finns det endast två teorier som kan ligga som förklaring bakom universums existens, och detta med hänsyn till att energi enligt fysiken lagar inte kan förstöras, utan endast omvandlas.
1. All energi har alltid för alltid i oändligheten existerat, och kommer att fortsätta att i oändligheten existera.
2. All energi skapades vid ett tillfälle i en övernaturlig händelse, vilket det ändå måste ses som, eftersom att energi inte kan skapas. Detta, anser jag, skulle vara det totala beviset för att någonting som kan kallas för "gud" skulle finnas.
Där har i två teorier. Vilken man vill följa, eller tro på, kan man ju bestämma själv.
Reflektioner är välkomna, så ska vi se om jag håller med mig själv om allt jag nu skrivit
För ett antal år sedan, när jag var lite mer inne i uppstarten av min resa in i tankens värld (och kanske till viss del också innan denna ens började), så stod jag bestämd på den ateistiska, logiska sidan. Jag ansåg att allt teoretiskt sett kan förklaras, eftersom att allting har en bakomliggande orsak. Jag vart knappt ens medveten om att det fanns aktiva kristna under åldern 50 i Sverige, och blev lite chockad när jag upptäckte att de faktiskt var relativt många (inte lika många som ateisterna då).
Jag var bestämd determinist, och ratade dem som inte var det intellektuellt en smula, eftersom att de antingen var vidskepliga eller oförstående. Varför någon skulle tro på gud i hela världen, bortsett från den svages önskan att finna tröst, var för mig oförståeligt.
Men därifrån har tankarna sakta fortsatt vidare (i sakta men säker takt, då jag har haft extremt mycket andra frågor i skallen de sista åren än de filosofiska), till ett par insikter som lett mig in på nya banor.
En av dessa är att man aldrig kan veta något 100% säkert (det finns alltid undantag till regeln dock, till exempel anser jag det odiskutabelt att "jag" i någon form existerar, precis som varje människa som, på samma sätt som jag, upplever, skulle göra), jag kan aldrig utesluta den enkla tesen att jag är galen, att ingenting är verkligt eller existerar (förutom jag då) och så vidare. Detta anser jag är mycket viktigt att ha med i tankarna, då det säger oss att oavsett hur säkra vi är på någonting, så finns det alltid en viss felmarginal, en liten chans att vi har fel. Man kan exemplifiera detta inom vetenskapen; om du släpper en sten 100 gånger, och den faller till marken, så är det rimligt att dra en slutsats därifrån, och i nästa steg kanske dra det så långt som att se det som en regel. "Om man släpper en sten så faller den till marken". Det är bara det, att detta bygger på ett antagande. Man antar att eftersom att stenen gjort på samma sätt 100 gånger, eller tusen gånger, så kommer den alltid göra så. Och någonting baserat på ett antagande kan inte ses som en absolut regel. Vad händer om stenen flyger iväg den 11195321 gången?
Poängen är att även vetenskapen/fysiken och hela dess paradigm måste vara redo att överge principer och ståndpunkter, ifall det visar sig att det finns ett hål någonstans som inte går att fylla. Nu tror jag personligen inte alls att det någonsin kommer att bli så, för jag är av ståndpunkten att vetenskapens grunder ligger oerhört stabila, efter 1000-tals år av observationer som lett oss till de slutsatser vi dragit idag. Om stenen hade flugit uppåt, och det inte fanns en förklaring till varför den bröt mönstret, så hade vi vetat om det vid det här laget (så länge man inte vill ge sig in på konspirationsteorier och påstå att någon undanhåller sanningen från oss, men då blir det lite väl mycket inception i det hela för tillfället, och detta är inte heller ett perspektiv som jag är intresserad av att fundera över eller diskutera just nu). Icke desto mindre, så bygger all empirisk vetenskap på att "ingenting har brutit mönstret ännu", och ifall något skulle göra det, så måste allt omvärderas.
Låt oss hoppa över till begreppet "Gud"! Ger man sig tillbaks till den mest grundläggande frågan här, så är det ju "varifrån kommer universum?". En gång i tiden var big bang-teorin och guds-teorin två motparter, motståndare kanske man skulle kunna säga. För alla bokstavstroende religiösa, med sina egna skapelseberättelser, är ju detta ganska rimligt.
Om man leker med tanken av att försöka se så långt in i begreppet "Gud" som möjligt, kan man se det såhär;
Människan har i tusentals år, så långt tillbaks i tiden som vi kan se - så vitt jag vet, haft en dyrkan för något större än hon själv. När till exempel kristendomen dök upp så var allmänheten extremt obildad, och trodde således på lite vad som helst (för endast några hundra år sedan brände man häxor på bål, till exempel; detta är ytterligare 1500 år tillbaks i tiden). På en tid när man var långt ifrån den "upplysthet" som man är vid idag (om man nu vill kalla det så) skulle de gamla religiösa texterna kunna ses som "en treårings sätt att beskriva världen". Bara för att någon inte förstod hur denne skulle beskriva någonting - och sedan blandade in en skopa maktgirighet i det hela - så betyder inte detta att det inte fanns ett korn a sanning från början.
Alla religioner söker beskriva samma sak. Gud, det största, det absoluta. Nirvana är också det en beskrivning av detsamma. Att ta sig till Nirvana och att ta sig till Himmelen är i grund och botten samma process, samma händelse. Även Taoismen, som jag personligen råkar älska, söker ju faktiskt beskriva samma sak, och taoismen ses inte ens som en religion. Tao är vägen, det som inte går att beskriva, det största. Du kan uppleva tao, du kan "följa" tao, men du kommer aldrig kunna förstå tao. Du kan uppleva gud, du kan följa gud, men du kan inte förstå gud? (Här kan jag också flyta iväg lite off topic på praktiserandet av taoismen, som enligt erfarenhet fungerar helt fantastiskt, iform av att "låta tingen vara i sitt naturliga tillstånd", uppskatta det för vad det är, och låta "problem" och dylikt lösa sig själva snarare än att du ska tvinga fram en lösning. När du flyter som vattnet runt stenen, då praktiserar du taoism).
Nånstans är alltså "Gud" i det närmaste en symbol för det absoluta. Vi har en bild av gud som vridits skev av institutionella religioner till att ses som en sagogubbe med skägg, snarare än vad den faktiskt beskriver, vilket är det obeskrivbara, det största av allt - alltet.
I nästa steg, om man ser på universums uppkomst, så finns det endast två teorier som kan ligga som förklaring bakom universums existens, och detta med hänsyn till att energi enligt fysiken lagar inte kan förstöras, utan endast omvandlas.
1. All energi har alltid för alltid i oändligheten existerat, och kommer att fortsätta att i oändligheten existera.
2. All energi skapades vid ett tillfälle i en övernaturlig händelse, vilket det ändå måste ses som, eftersom att energi inte kan skapas. Detta, anser jag, skulle vara det totala beviset för att någonting som kan kallas för "gud" skulle finnas.
Där har i två teorier. Vilken man vill följa, eller tro på, kan man ju bestämma själv.
Reflektioner är välkomna, så ska vi se om jag håller med mig själv om allt jag nu skrivit
