Citat:
Ursprungligen postat av
Redoxreaktion
Man vill uppleva saker, kanske är ett bra svar. Denna cirkus som vi kallar kosmos/universum/tillvaron stängs för evigt när man dör. Den är en skitcirkus men eftersom man är en svag varelse född i denna skitcirkus uthärdar man vanligen tills man dör en naturlig död. Bara de riktigt starka hoppar av i förtid. Jag har själv inte haft modet än utan som mest gjort saker som har varit mycket nära att döda mig fullt medvetet.
Jag håller med dig, med jag delar inte din attityd helt och hållet. Jag vet inte riktigt om jag kan kalla det för attityd, men det är i.a.f. en känsla. Man får känslan av att du är partisk med att vara död, och det känns nästan som att du tycker att man behöver justifiera närvaron. Du har inte bokstavligen skrivit detta, men jag får intrycket att det är i.a.f. åt den riktningen som du känner dig när du tänker på döden/självmord/närvaron. Själv så känns det meningslöst att förklara varför jag fortsätter leva, då svaret blir lika prosaiskt som att fråga ex. varför regndroppar faller. Att döma om det är negativt, positivt, svagt, starkt o.s.v. känns bara orelevant. Min inställning är bara att jag gör vad än som händer (inte direkt för att man kan göra något annat), om jag tillslut kommer begå självmord eller dö naturligt känns lika meningslöst och inget mer behöver sägas. Cirkusen fortsätter snurra runt oavsett.
Vet inte riktigt om du förstod, men skillnaden är att jag skulle beskriva det som en blek och meningslös cirkus som man är tvunget delaktig i -- tills man inte är det... Du skriver dock att det är en skitcirkus. Att lägga in ordet 'skit' känns inte nödvändigtvis felaktigt från din synvinkel, det känns bara som en subjektiv åsikt baserad på känsla. Det blir lite som att försöka säga att oliver är äckliga (eller goda). De är dock bara goda eller äckliga i närvaron av en subjektiv förnimmelse. Det finns dock inget absolut tillstånd. De bara är.
Får man fråga vad du har gjort för att vara riktigt nära döden?
