Hur tänker SvD om Andres Lokko?

När man tillåter en idiot som Andres Lokko ha en krönika där? Alltså dagens krönika där han nämner B.B. King apropå hans nyligen inträffade bortgång. Och idioten skriver : Citat: Trots att jag tycker att blues är en smått outhärdlig form av musik. Varför ska han överhuvudtaget yttra sig om nåt han inte förstår? Hur tänkte redaktionen då?

I samma tidnings kulturdel finns det ett bättre porträtt av samme numera avlidne artist av Magnus Eriksson, helsida. Men problemet med honom är att han ska räkna upp alla obskyra vinyler han sitter inne med.

Vafan är det för fel med s.k. journalister?

Skriver just nu ett brev, personligt, till Fredric Karén.

Nej att Lokko fortfarande har en plats i mainstreamen är obegripligt.

Pop-konnässörer, och "kännare", av hans typ, är ett fenomen som hör 90-talet till. Man konsumerar musik på ett annat sätt idag, via Spotify och Youtube, den långa svansen blir allt mer mångfasetterad, vilket göra att var och varannan människa idag är "nörd" inom sitt musikaliska specialfack. Man behöver knappast någon gammal gubbe med encyklopedisk kunskap om pop, som vägvisare genom LP-backarna längre. Sedan att Lokko inte kan NÅGOT ANNAT, är ju naturligtvis ett problem. Jag har för mitt blodtrycks skull slutat läsa vad han skriver, då alla barnsliga förenklingar och direkta faktafel, är direkt smärtsamma.

Att han ogillar blues är också symptomatiskt, och ett bevis på att han är omanlig.
RIP B.B. King.

Visst är Lokko en drygt självupptagen skribent (liksom många som kom fram i 90-00-talets våg av hippa tidskrifter och fanzines, jag säger bara gänget kring Bon) men bortsett från honom personligen så hör det nog till problemet att

1) B B King är en litet för gammal artist och klassisk blues en för smal genre för att tidningen ska kunna förutsätta nån slags ribba av förkunskaper hos läsarna. Och om man inte kan luta sig mot någon införstådd nivå av kunskaper hos dem som möter artikeln - och man dessutom inte vågar kräva något i den vägen - så blir det vagt och man försöker kompensera för det med fläskiga/ lätt ironiska formuleringar som t ex att "blues är rockens kokta grönsaker" eller "B B King blev så imponerad av att få ta emot pris av en riktig kung".

Folk som har lyssnat på B B King litet längre känner förmodligen till den engelska blues/soulboomen på 60-talet som satte B B King, Muddy Waters, Memphis Slim, Nina Simone och Ray Charles på kartan för en europeisk publik, och de vet hur mycket den betydde för rocken, från Cream till Traffic och t o m Queen, de känner också till hur länge musikradiostationer i USA varit uppdelade på "black" (soul, r'n'b, svart publik) och "white stations", men för de flesta vanliga läsare och lyssnare under 40 är det rena grekiskan. Och det är de senare som är Svenskans målpublik.

2) Det är identitetspolitiskt känsligt att skriva något annat än rena hyllningar till B B King, särskilt efter hans död - eller till James Brown, Sly Stone, Whitney Houston, Elton John, alla som är ikoner och som "representerar en förtryckt grupp". Om du skriver att de hade vissa vågdalar i sin karriär eller att NN inte alltid stod på barrikaderna så får du på örat av några högljudda genus/rasifieringsnissar som vill svänga denne artist som ett banér framför sig. Alltså skriver man slätstruket att B B King alltid gjorde oförglömliga shower och låter förstå att han inte gjorde några misstag alls (det här var ännu tydligare efter James Browns död för så där tio år sedan, om Brown finns det en del både negativt och mycket positivt att säga men i runorna över honom i svensk dagspress hette det bara att Brown var kungen av funk och soul och att han hade gått i spetsen för kampen för svart frigörelse och stolthet inom populärmusiken - vilket kanske inte är hela bilden).

Men visst, det finns ett tjog andra skribenter som hade kunnat skriva bättre och mer engagerande om B B King. Stefan Wermelin, Bengt Eriksson, Louise Hoffsten, kanske Ragnar Strömberg eller andra. Fast de jobbar ju inte på SvD.

Insiktsfullt. Du kan historien. Bra skrivet!

Alla tidningar utvärderar naturligtvis ständigt sin fristående skribenter och kolumnister, det finns ju hela tiden ena massa nya skribenter som vill komma in. Uppenbarligen anser marknaden = SVD:s läsare att Andres Lokko fortfarande fungerar, annars så skulle han inte vara kvar

Du menar på samma sätt som marknaden anser att att Aftonbladet kultur ska vara kvar? Det som läses överlägset minst. Därtill vill ju marknaden inte läsa SvD överhuvudtaget verkar det som eftersom upplagan befinner sig i ett kroniskt ras.

Förstår man sig inte på blues, förstår man sig inte riktigt på R'n'B och Rock'n'Roll. Inte heller förstår man sig riktigt på många av de engelska 60-talsbanden (se HepCat-X ovan) och då inte heller senare band som t ex Jam.

Jag hade trott att Lokko åtminstone för syns skull inte hade varit negativ till blues. Det skulle vara intressant att höra Lokko förklara för någon av sina 60-talsidoler att han tycker att blues är smått outhärdligt att lyssna på och hur trögt diskussionen sedan fortlöpt.

Andres Lokko är igång igen, denna gång med en evighetslång och pladdrigt uppblåst krönika om "olika slags moden i författarvärlden". Naturligtvis späckad med tramsiga referenser till pop/rock och ironiska lustifikationer ("Det är först när man möter den tecknade seriesatirens representanter som man snabbt lär sig att det i Svea Rikes Lag anno 1724 är bestämt att serietecknaren bör vara got", "Ingen svensk har skrivit fler verk om Huddinge Centrum" som Per Wirtén - gääsp).

https://www.svd.se/sno-stilen--sa-kl...-en-forfattare

Hela texten är en oavbruten samling klyschor på såsig prosa, dessutom känns den väldigt privat. Medan Lokko radar upp de författare han har valt som exempel på sina klurigt benämnda klädstilar undrar man i bakhuvudet vilka rader som är mer eller mindre tydliga nålstick till de omnämnda personerna. Förmodar att Svenskan släppte igenom texten intakt enbart därför att de har bestämt sig för att Lokko är en stjärna.

Andres Lokko - förstås - "recenserar" Beyonces "alternativa soundtrack" till nya Lejonkungen. Extremt diffus och fluffig text som mest av allt verkar fokusera på att skriva in sig i genren "jag ska också hylla Beyonce".

https://www.svd.se/beyonces-blandar-...vancerat-svang

För ett par veckor sedan skrev Lokko en artikel om Roy Andersson i SvD med rubriken Super du blir du inte folkkär i Sverige. Även om den bara delvis handlade om Lokkos egen alkoholism fick man ändå känslan av att han främst hade skrivit artikeln för att han tyckte väldigt synd om sig själv. Jag skulle inte ha retat mig så mycket på den om den inte ständigt hade dykt upp i flödet under lång tid för oss som läser SvD på nätet. SvD ville verkligen att vi skulle läsa den artikeln.

Och nu har Lokko skrivit en artikel om sin frisyr, med rubriken Min frisyr andas ”nyligen utesluten ur Advokatsamfundet”. Han inleder visserligen artikeln med fejkad självironi, men den är lätt att genomskåda. Han tycker verkligen att hans nya frisyr borde vara intressant för läsarna. Hur länge skall detta behöva fortgå?

https://www.svd.se/super-du-blir-du-...v/andres-lokko
https://www.svd.se/min-nya-frisyr-an...vokatsamfundet

Artiklarna finns bakom en betalvägg.

Lokko har varit Sveriges främsta skribent i över tjugo år. Man kan fråga sig hur det kommer sig att landet inte klarar att producera fler talanger som honom.

Lokko är en institution vid det här laget. Han har kört samma stil sen 90-talet.

Kunnig? Ja. Duktig stilist? Ja. Mobbare? Ja.