Inget mera sökande

När det känns som att man har hittat livets sanning, är det värt att fortsätta söka? Är det bäst att man fortfarande är öppen för livets sanning fast man tror att man hittat den? Hur vet man ens om man har hittat livets sanning? Jag tror på livets sanning.

Jag tror det är bra att vara öppen för allt. Men lyssna på dig själv.

Det tror jag också. Ja, jag lyssnar på mitt inre.

Nej, då ska du fråga dig vad det innebär att känna att du hittat sanningen och vad det innebär, kan du lita på känslan? Vad är det som säger att känslan är rätt respektive fel? Varför är känslan rätt respektive fel...osv..

Råa känslor är nämligen för det mesta väldigt orationella.

Känslan kan vara skapad av en tanke. Men tanken kan vara felaktig och därmed skapa en känsla som är felaktig. Men man kan tro att känslan är sann. Det betyder att jag inte alltid kan lita på varenda känsla.


Det sant.

Okej, men vad innebär det i detta fallet att tro att känslan är sann? Är inte det samma sak som att gissa att känslan är sann?

Det kan vara detsamma. Annars är det olika saker: när man tror kan det betyda att man tror att man vet utan frågetecken. Men när man gissar betyder det att man antar att något sant samtidigt som man sätter ett frågetecken på det.

För mig är sökande en handling som letar efter något utanför mig själv.
Jag letar efter något som inte är här.
Men om jag vill förstå mig själv och min plats så borde jag absolut inte söka utåt.
Jag borde använda det jag är för att framkalla gränser och observera och analysera därefter.
Inte där, här.

Väldigt luddig fråga, livets sanning. Betyder den sanningen om hur livet uppstod på jorden?

Jag antar att du är ute efter vem/vad du själv är egentligen. "The searcher is in search of himself" säger Nisargadatta Maharaj. Den kunskapen/vetskapen får vi i upplysningen. Den går dock inte att skriva ner eller översätta i ord eftersom man då måste använda koncept, och vad vi egentligen är ligger bortom intellektuella beskrivningar/omskrivningar. Det räcker ju att jag frågar dig vem du är nu så kan du inte förklara det eller hur? Det går inte att förklara sedan heller men skillnaden är att man vet. Man vet utan tvivel och det går inte att missta sig. Det finns ett distinkt före och efter upplysningen. Sökandet upphör helt och hållet, man behöver inte fråga sig någonting längre.

Ja, jag känner mitt sanna jag (det som ett inre "ja", yes på engelska) och känner därmed inget behov av att söka mera.

Så varför frågar du?

För osäkerhetssjäl. Men jag känner mig 100% säker nu. Frågan är ej längre relevant.