Mer mänsklig av att se på film

Jag har för mig att jag blir mer mänsklig av att se på film. Jag saknar det som kallas för det "sociala nätverket", och jag funderar ibland på att begå folkmord, men när jag ser på film kan jag plötsligt bli mer mänsklig av mig. När jag ser på exempelvis Matthew Fox i Lost, så kan jag förstå vad det är att vara människa, med jobb, fru och bil. Jag kan för en stund inbilla mig att jag är en del av ett nätverk, och får ett par timmar utan att känna mig mordisk.

Vad tror ni, kan film och karaktärerna i filmer/tv-serier ersätta kontakt med "riktiga människor"?

Nej, för filmer är konstgjorda intriger där konceptet nästan alltid är att ha en "ond" och en "god" sida. Det är inte så det fungerar i verkligheten. Filmerna är bara konstruerade så för att skapa ett intresse och fånga tittaren.

Vill du se en verklighetstrogen film så hade det varit lika spännande som att titta när någon betalar sina räkningar.

Hur vet du det? Jag tycker mig kunna skönja en ond och en god sida i verkligheten ganska så väl.

Vet och vet. Min uppfattning är att det är så. Dessutom lärde vi oss detta när jag pluggade några kurser film. Alltså är det någonting som man aktivt lär ut till filmskapare. Det är lättare att skapa en fängslande berättelse om det finns en god och en ond sida som tittaren kan "heja" på och relatera till (för enligt tittaren själv så är det tittaren själv som är god. De flesta tycker att man själv är godare än genomsnittet).

Och jag tror att få människor är genuint goda eller onda på riktigt. Vi har bara olika erfarenheter av saker och ting, och därför ser vi saker och ting ur olika perspektiv. Hade vi alla haft samma data att tillgå och haft exakt samma erfarenheter allihopa så skulle vi nog alla agera ungefär likadant.

Fortsätt med det så länge det håller dig från folkmord iallafall skulle vara skönt om det ej inträffade.
Var på din fråga så vet jag ej då jag inte har haft samma upplevelser, men skulle tro att det kan nog funka med lite fantasi. Det är ju ingen som tvingar folk att gå ut och vara sociala liksom

Kultur återspeglar känslor, upplevelser, erfarenheter och kan skapa en temporär form av empati och många andra typer av upplevelser och dyl. Därför är kultur som film, litteratur, dokumentärer och så vidare mycket omtyckt runt om i världen. Det kan bjuda på en tänkvärd upplevelse som kan prägla din vardag en stund eller för alltid, t.ex böcker som Be Here Now skrivet av Ram Dass tyckte jag har haft en mäktig påverkan på mitt sätt att se på de omedvetna delarna av ens liv som faktiskt tar upp en stor del av livet, trots att jag inte är mycket för spiritualitet så var hans bok en vändpunkt i mitt liv där jag började leva i nuet mer.

Ja det är en bra väg att börja förstå vad mänsklighet är om du väljer rätt filmer.
rek sent of a woman och the untouchables

Kanske, men det är ju ändå en onödig floskel? Om någon våldtar mitt barn så skiter jag fullkomligt i att denne kunnat agera annorlunda ifall denne haft "samma data att tillgå". Nej, jag skulle skära halsen av negern på en gång.

Vad gäller godhet och ondska i film, så lär man kanske ut detta i filmskolan därför att det är så verkligheten ser ut, och människor då har lättare att relatera till filmen/handlingen?

"Scent of a woman" med Al Pacino? Jo, jag älskar den, fast jag blir också ibland deprimerad då jag inser att jag inte är som Al Pacino (dvs. hans rollfigur).

Eftersom det som utspelar sig på skärmen är pseudorelationer och pseudokonflikter så upplever du pseudomänsklighet av att se på film och inte riktig mänsklighet. Har man inte upplevt den äkta varan på länge så funkar det väl helt ok med pseudovara. Typ som att vara social på Facebook, man är isolerad, men man upplever pseudokontakt med andra människor.

Jag antar att det är bekvämare för dig att se på film istället för att bygga ett socialt nätverk och då är det lätt att du rationaliserar verklighetsflykten, som film är, som någonting positivt. Det är din rätt att göra som du gör, men är det vad du verkligen vill?

Eller också så är det helt enkelt bara så att ingen hade velat titta på en film som beskriver en verklig vardag för den genomsnittlige personen.

Hur många filmer har vi som börjar med att huvudpersonen stiger upp ur sängen, åker till jobbet, kokar kaffe, försöker jobba för att hinna klart inför måndagens deadline, mummlar irreterat över att kunden är dum, drar en medioker vits vid lunchbordet, jobbar vidare, åker hem, skriver lite på Flashback, runkar och sedan slutar filmen med att personen går och lägger sig?

Jämför sedan med t.ex. Lost. Hur många gånger har något liknande hänt i verkligeheten? Min spontana siffra att säga är noll.

Nej, en verklig film som lär en om "nätverket" skulle vara förjävla tråkig att se på.

har inte med saken att göra , du förstår mer av socialt samspel, sett den andra ? Om inte gör det.