Mer mänsklig av att se på film

Eftersom det som utspelar sig på skärmen är pseudorelationer och pseudokonflikter så upplever du pseudomänsklighet av att se på film och inte riktig mänsklighet. Har man inte upplevt den äkta varan på länge så funkar det väl helt ok med pseudovara. Typ som att vara social på Facebook, man är isolerad, men man upplever pseudokontakt med andra människor.

Jag antar att det är bekvämare för dig att se på film istället för att bygga ett socialt nätverk och då är det lätt att du rationaliserar verklighetsflykten, som film är, som någonting positivt. Det är din rätt att göra som du gör, men är det vad du verkligen vill?

Nej, egentligen vill jag begå folkmord. Jag har stora planer och det som Hitler beskylls för att ha åstadkommit, skulle jag med glädje göra året runt.

Så jag är pseudomänsklig? När jag har försökt vara med riktiga, fysiska människor, har jag aldrig kunnat uppleva en känsla av Mänsklighet. Finns den ens? Kanske filmerna ljuger.

Nej, egentligen vill jag begå folkmord. Jag har stora planer och det som Hitler beskylls för att ha åstadkommit, skulle jag med glädje göra året runt.

Så jag är pseudomänsklig? När jag har försökt vara med riktiga, fysiska människor, har jag aldrig kunnat uppleva en känsla av Mänsklighet. Finns den ens? Kanske filmerna ljuger.

Det är väl i grunden inte konstigare än att folk kollar på Big Brother och annan reality-tv. Ser man en karaktär tillräckligt mycket på en skärm så känns det ju som man känner den personen lite.

Film är vår inre bild av hur vi vill vara och hur vi vill att våra medmänniskor skall vara. Därför är det på något märkligt sätt farligt att se film som barn, för då kan man få för sig att de flesta människor är rationella och logiska.