Citat:
Douglas León är en föredetting, men det är ju Tommy Dahlman och Mattias Lekardal också så de passar rätt bra ihop.
Den här helgen är det Norge som gäller, finns en snutt med den sistnämnde Tommy Dee på DFM Sverige. De bryr sig uppenbarligen inte om reglerna som gäller på ansiktsboken, men med tanke på hur organisation och bolag sköts i övrigt så är det inte direkt förvånande.
Att organisationen företräds av föredettingar förebådar vad hela organisationen kommer att vara inom en inte allt för avlägsen framtid, det finns det gott om exempel på historiskt såväl som i nutid.
Den här helgen är det Norge som gäller, finns en snutt med den sistnämnde Tommy Dee på DFM Sverige. De bryr sig uppenbarligen inte om reglerna som gäller på ansiktsboken, men med tanke på hur organisation och bolag sköts i övrigt så är det inte direkt förvånande.
Att organisationen företräds av föredettingar förebådar vad hela organisationen kommer att vara inom en inte allt för avlägsen framtid, det finns det gott om exempel på historiskt såväl som i nutid.
Hela föreningen är ett mysterium. Jag hittar ingenting om någon vision eller målsättning. Det finns en massa flummiga texter om andlighet och tro. Men den skiljer sig ju inte direkt från andra kristna församlingar.
Som namnet antyder verkar de primärt ha sysslat med missionsverksamhet tidigare. Framförallt i Uganda. Däremot finns det ingenting som berättar om varför just där. Det måste ju finnas någon koppling någon gång under verksamhetens gång? Det är också något skumt med att man tidigare haft så många afrikaner i verksamheten. (Många kanske var en överdrift.) Det fanns i alla fall tidigare i somras en rad videos från gudstjänster med dessa afrikaner. Trodde först det var något utbyte och någon som gästade Sverige. Men de verkar bo här. Kanske en familj? Nu har de även lyft fram DFM Danmark, som även de har en kvinnlig pastor(?) från Uganda.
Missionsverksamheten i Afrika verkar dock ha tacklat av helt sedan Tommy tog över. Någon enstaka insamling där man påstår att förtjänsten går till mission, vilket jag misstänker är rakt ner i Tommys fickor. Det kanske de inte gör, men det är ju den bilden Tommy ger av sig själv utåt. Vare sig han vill det eller inte.
Sedan har vi detta evinnerliga konfererande. Vem fan vill tillbringa nyårsafton med en sekt? Förlåt, nyårshelgen. Tre dagar ska man stå ut med de här människorna. Bibelstudie på nyårsdagen och förbön på nyårsafton, yey. Dogge lockar säkert tre fyra extra deltagare. Men vad vill de?
De kallar sig inte heller för vanliga kyrkliga titlar, utan det är profeter och lärljungar, tungotalare och vanliga häradsbetäckare.
Det som är skumt är att de åker runt halva Sverige och träffar likasinnade vilsna själar. Vilka är de? Om jag av olika skäl hamnade i en situation i livet där jag tog emot Jesus skulle det helt säkert bli i någon lokal församling. Om jag redan är troende och bor, säg i Västerås, skulle jag kanske besöka Stadshotellet en dag för en konferens, om någon spännande kändis kom och bekräftade att Jesus finns. Men inte skulle jag gå med i DFM. Om jag inte gillade min egen församling skulle jag byta till en närliggande. Det är det många som gör.
Frikyrkan och Församlingarnas historia är inte särkilt lång. Samfunden har sedan tidigare skilts av små meningskiljaktigheter som dop etc. DFM är helt historielösa. De drivs som en organisation och saknar andlig tyngd och ledarskap för den delen. Bröderna Krämardahl i alla ära, de kan kalla sig profeter för att skrämma några Jesustanter, men de är vare sig mer eller mindre troende än någon annan. Däremot tror jag (något naivt kanske?) att de är goda och fina män som verkligen har en vision och en dröm. Jag baserar det på att de har sådant tålamod med Tommy. Det är fint att de bryr sig, men en smittad hund biter förr eller senare sin husse i handen. Och här, som i de flesta frikyrkor, brister det. De saknar nämligen helt verktyg att hantera psykisk och mental ohälsa, missbruk och bara allmän dålig arvsmassa. Frikyrkorna har en lång tradition av att bortförklara allt med djävulen eller onda andar. Idag vill de inte säga det högt, för man är rädd att skrämma bort de lättlurade medlemmar som är kvar. Men i slutändan kommer det ner till samma skit som alltid. Visst är abort bra, men vi jobbar mot att minska antalet ingrepp. Visst är det bra att vi har färre aborter, men vi vill ta bort sexualundervisningen i skolan. Abort är ju trots allt ett mord, så vi måste ha en nollvision. Vi kan bara uppnå en nollvision om vi avhåller oss från sex före äktenskap. En mördare ska naturligtvis ta sitt straff och sitta i fängelse. Men det är bra om en pastor kan driva ut demonerna först. En människa som sätter sig berusad i en bil och kör iväg är bara slav under djävulen. Ingenting som inte går att be bort. En bipolär person botas helst med en kram och förbön. Terapi och Vetenskap är otäcka saker från djävulen och feministerna och vänstern i allmänhet. Fake news. Vi tittar på melodifestivalen för vi älskar musik, men förfasas över de homosexuella som skapar musiken och glittret.
Tillbaka till frågan. Är DFM en seriös organisation? Vad vill de? Vad är deras vision? Eller är de bara charlataner som tvättar kollektpengar? Finns det ens någon mission i Afrika? I slutet av sommaren slog man hårt på trummorna och presenterade "den kristna sekulära telefonförsäljaren som tror på carpe diem, sig själv och "något högre", men framförallt behövde ett extraknäck". Samt Borat Vanheden, som kan vara någon i församlingen som klätt ut sig och skojat med oss? Han tror också på sig själv och Jeeeesus, håll mig borta från spriten. Vart tog de vägen? Tog Tommy med Vanheden på krogen och gav honom ett återfall så hårt att han satte sig på första tåg tillbaka till Oslo? Satte Tommy sedan på den sexuellt utsvultna norrländskan och dumpade henne så hårt att hon flyttade hem till Boden igen? En otroligt spännande vinter ligger framför oss.
