Stress, depression, melankoli! Vad är det med mig?

Skulle vara väldigt tacksam för hjälp så att jag själv kan ta tag i min situation.

Jag har inga malande negativa tankar som snurrar i skallen. Är inte heller inaktiv eller osocial. Det mesta är väl egentligen väldigt bra förutom att jag har ett jobb som är stressigt och som jag för tillfället inte alls trivs med.

Däremot känner jag en kraftig melankoli i omgångar. Som att allt bara är ett ekorrhjul med jobb, hobbies, träning, vänner... Stark tristess beskriver väl det bäst. När jag är aktiv så är det inga problem, men så fort jag sätter mig och tar det lugnt så blir jag extremt uttråkad och väldigt låg i omgångar. Det är som att jag behöver "kickar" hela tiden för att upprätthålla min egen energi.

Sen upplever jag också en förhöjd "känslighet" när folk beter sig "dåligt" i min omgivning. Reagerar väldigt starkt emotionellt på det jämfört med hur jag skulle reagerat normalt sett.

Mejl, meddelanden på svararen, Facebook som jag känner kan innebära någon form av press/krav orkar jag knappt öppna/svara på. De som är lätta att umgås med träffar jag däremot hela tiden.

Upplever mig inte deprimerad, men jag har kanske en felaktig bild av hur det är att vara deprimerad.

Har haft stressymptom från mitt jobb med tinnitus. Samtidigt har jag klarat av väldigt tuffa jobb tidigare utan några problem och jag jobbar inte mer än 40 timmar i veckan.

1. Kapa kontakten med folk som får dig att må dåligt.
2. Hitta tid där du kan koppla av mellanåt.
3. Börja meditera.
4. Sluta hänga på Facebook, mer givande att sova.
5. Sluta tänka så fruktansvärt mycket.

Tack för dina svar men det blev inte så bra. Schablonsvar funkar inte alltid.

1. Kapa kontakten med folk som får dig att må dåligt.
Redan gjort för flera år sedan! Jag överreagerar just nu på skitsaker.

2. Hitta tid där du kan koppla av mellanåt.
Har redan mängder av ledig tid!

3. Börja meditera.
Kanske, men jag tror inte att det är lösningen på mina problem.

4. Sluta hänga på Facebook, mer givande att sova.
Använder knappt Facebook alls.

5. Sluta tänka så fruktansvärt mycket.
Som jag skrev i trådstarten så tänker jag inte alls. Det är bara en våg av extrem nedstämdhet som väller över mig i omgångar.

Det låter som du är en person med ökad känslighet för livets påfrestningar.

De fetade delarna av ditt inlägg är markörer för detta. Det verkar som du har
en mildare form av depression som kan och bör behandlas.
T.ex. genom att göra lite förändringar i livsstil och kanske med någon
bra medicin, ssri-preparat tänker jag på i första hand.

Jag skulle nog gått till en vårdcentral om jag var som du. Där kan du få
en undersökning och troligen lugnande besked!

Tack för ditt svar! Jag tror att det kan ligga en del i det du säger, men jag fattar inte var det kommer ifrån eftersom jag inte haft det tidigare.

Det värsta är den oerhörda nedstämdhet jag känner när jag "slappar" själv. En dag i soffan släpper loss en mängd negativa känslor från ingenstans.

Det som är så dubbelt är att jag just nu har jag en grymt bra livssituation. Det är något jag har jobbat för att nå till. Tidigare har jag t ex jobbat som en dåre på mitt förra jobb och inte alls haft de här känslorna. Kanske verkligheten har kommit ifatt mig på något sätt och jag får nu ta smällen för struliga relationer/mycket jobb för några år sedan...

Det som är dubbelt är också att jag är extremt aktiv både socialt, intressen och vad det gäller fysisk aktivitet. Däremot har jag oerhörda koncentrationsproblem när jag ska slappa och läsa en bok. Det har jag ingen ro för...

En annan funderingar jag har är att jag nu lever ett Svenssonliv med ett Svenssonjobb. De kickar jag fick förut med mitt förra jobb och mitt ex får jag inte längre och då är det något som saknas. Jag måste hela tiden ha energikickar för att tycka att allt är meningsfullt.

Det där med att oron eller nedstämdheten kommer över en efter man har klarat
av något är mycket typiskt för depression och ångestproblematik.

Jämför för all del med Jimmie Åkesson som är ett offentligt exempel. Han berättar
att det bara gick bättre och bättre med arbetet och han hade framgångar hela tiden.
Men när han satt hemma och försökte glädja sig åt det fanns det bara tomhet.

Det är som att man håller oro och depression i schack med olika sysslor men att
man blir mer sårbar när man försöker koppla av.

Tack det visste jag inte! Vet inte så mycket om hur depression fungerar om jag ska vara ärlig.

Men jag vet att när man jobbar extremt hårt så kommer smällen när man går ner i varv. Då gäller det att vara vaksam på kroppen och skallens signaler. Därför har jag aldrig haft en sjukdag på något jobb.

Samtidigt tänker jag att jag har absolut inget att vara deppig för. Det finns inga tankar eller problem som jagar mig. Men man kanske kan vara deppig ändå?

Understimulerad har jag nog känt mig hela mitt livet från det att jag var en liten knodd när jag tänker efter. Stressen på mitt nya jobb är nog mer understimulans. Kan känna att hela min nya tillvaro med mitt nya Svenssonliv präglas av understimulans. Total brist på mål och drömmar.

Kolla upp HSP (highly sensitive person). Man kan se det i hjärnan på folk, och jag tror det är en fjärdedel av befolkningen eller så som "lider" av det i olika grad. Jag bland annat.

https://www.youtube.com/watch?v=FQLBnUBKggY

Hmm. Mycket typiskt att folk som får sådana här problem är just pliktmänniskor!

Jobbet går för hälsan, saker och ting skall ordnas, vila får man göra när plikterna är klara o.s.v.
För en del människor kan sådant bli tvångsmässigt och det är aldrig bra.

Det kan mycket väl vara så att du levt på ett sätt som kroppen och själen inte
riktigt klarar av. Ett tydligt bevis är ju att du inte mår bra. Du kan behöva tala
med någon som känner till sånt här. Har du tillgång till företagshälsovård har de
säkert beteendevetare eller psykologer tillgängliga.

Stort tack för att du tog dig tid att svara, mycket snällt! Din feedback fick mig att bottna lite mer kring vad det är som händer.

Men jag känner inte igen mig i din beskrivning/diagnos:

Låter det här som en deprimerad person?
Under gårdagen så gick jag upp och tog en lång å skön frukost med tidning, espresso, rostad bröd, jordgubbar. Sen drog jag igång ett par maskiner tvätt. Bar ner vinterdäcken i källaren. Storhandlade och åkte sedan vidare och köpte lite goa ostar. Förberedde Bostadsrättsföreningens vårstädning. Åkte till IKEA och åt lunch och handlade lite. Tog en långpromenad i den sköna solen. Satt och mös i soffan till hockeyn. Ringde en kompis för att boka lunch senare i veckan. Kollade en film och chattade med en tjej på en dejtingsajt som jag fick en dejt med. Idag har jag jobbat och dragit iväg på en 3 milarunda med cykeln. Sådana här saker ger mig grym energi. Inte mycket är gjort av tvång eller olust.

Men min bild av en deprimerad person kanske är fel. En orkeslös person som sitter i soffan och funderar över livet. Människor med utmattningsdepression har jag träffat och de orkar ingenting av förståeliga skäl. Tanken är slut.

Men vad är detta?
Igår kände jag efter lite mer. Jag är inte ledsen, men en enorm våg av trötthet sköljer av mig ibland när jag slappnar av. Det kommer inifrån och löser ut så fruktansvärt mycket energi att jag nästan börjar gråta. Det känns som melankoli och är oerhört starkt. Men det är ingen ångest. Det hade jag när jag jobbade skiten ur mig. Det är ett energiutsläpp som påminner om känslan efter ett brutalt fyspass. Det är en dubbel känsla. Jag får energi av att göra saker, men samtidigt säger kroppen att jag kanske behöver vila. Tröttheten gör mig väldigt känslig också. Men samtidigt har jag gott om energi.

Kan man vara deprimerad av att vara understimulerad?
Mitt arbete är så in i helvete segt och ostimulerande. Likaså många av mina arbetskamrater.

Ett problem med depression är att det kan smyga sig på, t.ex. med plötsliga olustkänslor.
Det är bara en del som får storstilade sammanbrott, "Går i väggen" eller insjuknar hastigt
och är permanent ledsna.

När du skriver om en våg av trötthet och sorg som kommer nästan som ett "anfall"
så tänker jag direkt att det är fråga om en mildare form av panikattack. Just att det
känns som ett energiutsläpp tyder på det.

Som lekman skulle jag vilja påstå att du har en lätt depression med inslag av ångest.

Den goda nyheten är att det är fullt behandlingsbart. Kanske t.o.m. utan medicinering.
Du bör dock tala med en läkare snarast så att de kan ta prover och se att du
inte har någon fysisk åkomma som orsakar dina problem. Jag tänker på sådant
som blodtryck, blodsocker m.m.

Sedan kan läkaren rekommendera behandling, kanske remiss till en bra psykolog
eller någon medicin, eller kanske båda delarna.

Som sagt stort tack!

Lekman eller inte så har du ändå en god kunskap som jag tar till mig. Det har varit oerhört värdefullt för mig att få bolla med dig. Jag har avvaktat att svara några dagar eftersom jag har velat reflektera över dina svar och känna efter ordentligt.

Det kan mycket väl vara så att det är som du säger att jag har någon form av depression som smyger sig på mig utan att jag har förstått det själv. Men mycket talar för att jag inte har en vanlig depression. Jag sover bra, är aktiv, social. Har inga djupa/mörka tankar. Är inte speciellt belastad på jobbet eller privat. Har inte gått igenom någon form av sorg det senaste.

Om jag är så bekymmerslös så kan man fråga sig varför jag ställer frågan. Det är nog att jag känner mig så uttråkad. Jag ramlar aldrig ner i något sorts svart hål mentalt, men jag kommer aldrig heller upp i några ljusa höjder. Det är som en beige transportsträcka hela skiten.

Det är möjligt att jag har någon form av vinterdepression. Ska läsa på lite mer om det, men jag har märkt en markant förändring under de senaste veckorna när ljuset kommit lite mer. Jag är klart stabilare i humöret.