Citat:
Eftersom jag redan passerat min 25-årsdag så tror jag mig vara berättigad att uttala mig om hur jag kände då!
Och om jag svarat i den här tråden när jag var 19 så hade jag hävdat att jag minsann inte var någon ytlig bimbo som föll för bad boyisk-utstrålning, att jag minsann såg till människan bakom masken bla bla... Men faktum är att jag, och de flesta av mina vänner, dejtade partypojkar som åkte båge och var omnämnda i polisregistret. Och vi tog skit ingen av oss skulle göra idag, för att vi trodde att det var så det skulle vara och för att vi trodde att vi kunde "tämja" de här grabbarna bara vi fick lite tid på oss (patetiskt, jag vet). De snälla pojkarna, som var mindre spontana och adrenalinstinna, som behandlade oss med respekt och hellre satt hemma och mös i soffan än söp på krogen, ja, de tyckte vi var tråkiga. De ville vi vara vän med, inte ha sex med...
Sen åkte vi på några rediga känslomässiga snytingar och ändrade uppfattning, mellotron har sammafattat det rätt bra: Fram till ett visst livsuppvaknande kan man kosta på sig det mesta vad gäller utsvävningar och halvdestruktiva lockelser utan att fakturorna blir skyhöga i emotionell betalning. När nya insikter pockar på ens uppmärksamhet ökar tvivlet och priset men även sökandet efter något stabilt, tryggt och kontinuerligt.
Så, sammanfattningsvis tycker jag nog att klyschan om kvinnor och bad boys överensstämmer med verkligheten. Tyvärr.
(FB) Den STORA tråden om tjejer och bad-boys/farliga killar etc etc (/Mod)
Det här inlägget sammanfattar väldigt bra vad jag tycker är en motbjudande egenskap/form av sexualitet hos många kvinnor; både det tidigare beteendet och kappvändandet senare.
När de lekt av sig sin unga äventyrslusta, blivit mindre attraktiva, agerat dörrmata och fått med sig negativt bagage så duger helt plötsligt en stabil och trygg man. Då blir de respekterade och behandlas som likvärdiga när det i själva är det allra sista som de gjort sig förtjänta utav.
