livet efter ett misslyckat självmordsförsök.

Jag är lite nyfiken om fler känner som jag gör efteråt. Nu är det länge sedan jag försökte ta livet av mig, det har bara varit en seriös gång för snart 8 år sedan. Jag är fortfarande deprimerad i perioder som jag var innan, skillnaden är dock att jag i mitt vanliga känsloliv är totalt avskärmad och konstant rastlös.

kort bakgrundshistoria:

som 19åring fick jag efter fler år av depressioner till slut ett sammanbrott en kväll och försökte ta livet av mig. Det ledde till en längre period på psyket och ursäkter till familj och nära. Då jag helt enkelt lovade att aldrig göra om det. Vilket jag ärligt kan säga att jag inte kommer kunna att göra efter att ha sett allas reaktioner och det dåliga samvetet jag fick av det jag gjort.
Efteråt så klarade jag inte riktigt reflektera över vad jag gjort eller vilka konsekvenser det kunde ha varit (min död med andra ord).
När jag fick gå på samtalsterapi efter sjukhusvändan kände jag helt enkelt att jag var klar med att prata.
Och har inte efteråt riktigt kunnat ta i ämnet med några känslor övht, utan mer att jag konstaterar att det var något jag verkligen ville (och nog fortfarande vill).

Nu efteråt så har jag fortfarande depressioner i perioder och har fortfarande daglig ångest, och det är något som jag lärt mig helt enkelt att leva med. Det jag mest är oroad är perioderna mellan depressionerna.

Jag är konstant rastlös:
jag sover knappt. Antingen jobbar jag dygnet runt (är egenföretagare)
Eller så drar jag ut för att träffa folk, spelar ingen roll vilken tid på dygnet eller om jag ska upp tidigt. Jag klarar helt enkelt inte av att ha en långvarig normal dygnsrytm. Har jag det så känner jag efter en stund att det "kliar i kroppen" och jag känner att jag blir deppig över tillvaron.

kan inte känna ilska: Jag har i princip tappat känslan över att bli arg. Det måste hända något väldigt extremt för att jag fler månader efter händelsen ska känna något som kan räknas som ilska. Och lika snabbt är det borta. I dagsläget händer det flertal gånger där jag "vet" att jag borde bli arg, jag kan helt enkelt inte känna det längre.

Obrydd: Jag har varit med om fler dödsfall eller saker man kan kalla som "trauman" och likvärt saker jag borde vara överlycklig över, men jag kan helt enkelt inte känna extremt åt något av dessa håll längre. Utan det blir mer ett konstaterande att jag borde känna på ett vist vis.

Relationer: Jag känner mig konstant ensam även fast jag har folk omkring mig. Och har märkt att jag söker konstant efter nya relationer, bekantskaper och vänner. Jag har väldigt svårt att behålla vänner och vet inte alls hur man längre bibehåller en vänskap. Jag har helt enkelt bara lätt för att hitta nya, hårt sätt.

med andra ord: jag lever som en robot sen dess och dom enda klara känslorna jag har är ångest och konstant rastlöshet.

Och så har det varit sen den kvällen för 8 år sen. Är det någon mer som misslyckades, som efteråt känt sig ha blivit förändrad?

(ska nog också fortydliga att jag inte har någon diagnos förutom social fobi, i tonåren, och dokumenterade depressioner)

Träna hårdare!!

Med?

Låter lite som autism i mina öron men du säger att du inte har någon diagnos så...
Hur går ditt företag? Tar det för mycket energi av dit liv? Går du på någon medecin?
Det verkar som att anledningen till att du inte tänker begå självmord är främst för att inte såra andra, detta kan vara ett bra tankesätt för att hindra en person från att begå självmord precis när han eller hon ska göra det. Men det är ingen långsiktig lösning. Du måste lära att älska dig själv. Fokusera mer på dig själv, du kan förbättra din livssituation bara du kommer i samfund med dig själv. Det finns massa med videos och bloggar på internet som behandlar detta. Hur man accepterar sig själv, jag rekommenderar att du kollar in det.

Tjenare!
Du och jag verkar ha väldigt lik historia.
Det var också 7-8 år sedan jag försökte mig på ett gedigert självmord. Dvs Jag skulle dött om jag inte blivit hittad inom några minuter.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, dock inte allt.
Såhär 7 år senare går jag fortfarande på SSRI medicin i form av Esertia, dock just nu inne på den verkligen minsta dosen man kan ha.

Jag känner mig väl som en robot ibland, är också egen företagare. Dock har jag kärlek runt omkring mig. Depressioner kommer väl ibland men inte så mycket, kan bli lite irriterad ibland och känna mig uttråkad.

Samma sak vad gäller med familjen, jag fick dyrt och heligt lova att ALDRIG göra det igen.
Och likt dig efter att ha sett familjen så ledsna och farsan gråta för första gången, räckte det för mig att aldrig försöka mig på det igen.

Skillnaden är väl att jag mår så mycket bättre nu än jag gjorde då. Vände livet på något sätt.

Du vet väl att elden blir boningen för de som tar livet av sig.

Om Jesus Kristus bestämt att du skulle bli 87 år gammal och du tar ditt liv när du är 21 år, innebär det att du får vänta ut de resterande 66 åren i helvetets avgrund som heter Limbo.
Detta är en avdelning för helvetets lite yngre invånare.

Gör därför inte om det, såvida du inte gillar eld och smärta.

Jag ber dig i Jesu Kristi namn att inte göra om det.
Du kan pma mig ditt telnr så kan vi pratas per telefon så kan jag be för din själ.

Har alltid nyfiket velat prata med en präst, men måste säga att du avskräckte mig något.

Kunde du inte föreställa dig deras sorg innan själva självmordsförsöket? Jag skäms oerhört bara av tanken på sorgen som skulle infinna sig i min familj vid mitt eventuella bortfall, dock eggar tanken att ingen utanför familjen hade brytt sig nämnvärt, med undantag för kanske 1. ... Vad säger jag? Ursäkta min självcentrering.

Särskilt det sista tillfället för några år sedan fick mig snarast att inse att jag ändå ville ge behandlingen en ärlig chans (jag är bipolär så det finns en del mediciner att testa). Det gick inte spikrakt efter det, men har blivit allt bättre. En viktig faktor är att mitt sociala liv med familj och vänner är riktigt bra. Tycker också att det hjälpte oväntat mycket att nyligen prata om självmordsförsöken med en bra terapeut, bara ett par enstaka samtal men det var något som släppte. Jag kommer aldrig kunna luta mig tillbaka och tro att jag är trygg, men jag låter det inte ta upp alltför mycket av mina tankar.

Hur fick du reda på att du var bipolär? Hur uttrycker sig symptomen hos dig? Hur fungerar behandlingen?

Jag har perioder i mitt liv där jag t.ex. spelar spel eller programmerar 24/7, för att sedan bli deprimerad, avinstallera spelen och gömma mig från världen. Efter några veckor börjar jag må bättre och tar sakta men säkert tag i min situation igen. Detta har skett kanske 4-5 gånger de senaste 5 åren, där det tydligt saboterade mitt liv. Sen om det skett fler gånger i mildare utsträckning är svårt att säga.

Tar du medicin när du får en "livskris" eller hur fungerar det?

Ovanstående kan också vara ett invant beteende - så vet inte om det är en sjukdom direkt.

Det har väl varit en lång process - jag började bli sjuk i övre tonåren. Först blev jag deprimerad i ett par månader i gymnasiet, ville i princip bara ligga i sängen hela dagarna och skolkade massor. Sedan fick jag min första speedade period strax efter gymnasiet.

När det gäller bipolär sjukdom finns det många varianter så folk kan uppleva det mycket olika - dels kan man ha kraftiga maniska perioder där i värsta fall kan tappa verklighetsuppfattningen, kanske tror att man är en berömd person eller har uppfunnit boten mot cancer (fast man inte ens är forskare) och risken finns att man blir inlåst på psyket. Man kan också ha den lindrigare varianten, hypomani, då man fortfarande kan fungera någorlunda, men kan ha mycket mer energi, minskat sömnbehov, impulsivitet, bli social, kreativ och antingen känna eufori eller vara lättirriterad. Det går ingen tydlig gräns mellan dessa tillstånd, det är samma symtom, bara en gradskillnad.

Jag får hypomanier, så jag blir inte uppenbart helgalen, även fast de som känner mig tydligt ser skillnaden. Det var de djupa depressionerna som kom efter dessa uppåtperioder som jag själv tyckte var jobbiga. Ändå tog det av olika skäl en hel del år innan jag sökte vård. Under tiden blev sjukdomen mer intensiv, och det händer ibland om man går länge med obehandlad bipolär sjukdom. Istället för 1-2 episoder per år blev det 4-6 episoder per år. Nu kan det variera enormt mellan personer. Det finns bipolära som bara har några få enstaka episoder under hela livet, men en sån episod kan vara i ett år eller t.o.m. mer. Det finns bipolära som svänger upp och ner varje vecka eller kanske varje dag. Så det är lite komplicerat och något man behöver reda ut med en läkare.

När jag till slut kom till vården pratade jag mest om jobbiga händelser jag varit med om så de inriktade behandlingen rätt mycket på psykoterapi, det tog flera år innan en läkare kopplade att jag var bipolär också. Sedan har det tagit några år till att prova ut medicineringen. Tyvärr är det ju så med psykmediciner är det kan vara svårt att hundraprocentigt förutspå vilken effekt ett visst piller kommer att ha på en viss person, även om man kan ha en uppfattning om vilka typ av fall det brukar funka på. Sedan ska inte biverkningarna bli för överjävliga heller. För mig var det inte så att jag fick ett piller och så var allt bra, utan jag har bit för bit testat mig fram med olika kombinationer. Men nu mår jag väldigt mycket bättre.

Eftersom bipolär sjukdom är så varierande finns det folk som kör på olika sätt när det gäller medicineringen, men det vanligaste är att ta den hela tiden. Jag gör det, mina episoder kommer med väldigt lite förvarning (ofta vaknar jag bara på morgonen och är helt plötsligt speedad eller deprimerad) och behöver dessutom inga speciella händelser för att triggas, så jag kan inte veta att "nu ska jag börja med mina piller för om två veckor kommer jag att bli dålig".

Med sysselsättningar som att spela eller programmera kan det kanske vara lite svårt att säga om det är ett direkt psykiskt problem som ligger bakom att man går helt upp i det, det är ju också saker som starkt kan fånga ens intresse oavsett.

Nä på något konstigt sätt trodde jag att det skulle vara bättre för alla, 1 mindre att tänka på.
Var dock väldigt påverkad vid tillfället, 20 sömntabletter i kroppen.

varit lite dålig på att svara i min egen tråd, startade den för att jag var så trött på att känna mig så avskalad i alla andra känslor än ångest. Och självklart kickade min sociala fobi in efter jag startat tråden så inte riktigt vågat gå in och kolla haha.

Ang autism så kan jag definitivt inte känna igen mig, utan dom här känslorna kom efter självmordsförsöket. innan var jag väldigt mycket av en känslomänniska, även utåt sätt med personer jag kände mig trygg med. Hade även problem med ilska i perioder, då jag kunde explodera för småsaker.

Om företaget så tar det i princip all min vakna tid, men har inte haft företag så himla länge. runt 1,5 år. Fast även innan företaget så jobbade jag med 3 olika jobb samtidigt. Har alltid jobbat väldigt mycket, ofta för att hålla sociala fobin under kontroll.

Det jag nog menar med tråden är att jag insett att jag nog aldrig bearbetat att jag vaknade upp morgonen efter och jag sen dess bara gått runt och....lidit. Jag tror att ngt i mig faktiskt dog den kvällen. Och jag kan (vill?) inte hitta tillbaka till personen jag var innan. Utan nu är jag bara. förutom när ångesten kickar in, vilket den gör ofta. luddigt skrivet och har inte riktigt hajjat med hur man citerar flera.