Har surrat runt i den här delen av FB ett tag nu och tänkte dela med mig av mina tankar om religion och livsfilosofier.
Lite bakgrund. Jag växte upp i ett kristet, frikyrkligt, hem med båda sidor av släkten som troende så när som på ett syskon till min far. Jag följde med till kyrkan som barn, gick i söndagsskola osv. Men kände aldrig att jag fick ut något av det, för det mesta betydde ett besök till kyrkan en förmiddag av enorm tristess. Visst kunde man bli fascinerad av olika bibliska historier och berättelser, och det var ju lite roligt att sjunga, men där stannade min tro också. Jag kände aldrig att jag blev bönhörd, jag kände aldrig att det fanns någon "där uppe" som såg mig och förlät mig för mina synder. Jag konfirmerade mig, vilket var rätt roligt med tanke på gemenskapen, men de religiösa upplevelserna som alla andra i min konfirmationsgrupp verkade ha uteblev för min del.
När jag började gymnasiet så upptäckte jag fritänkare som Robert G Ingersoll, Helen H Gardener och Thomas Paine. De blev mina frälsare. Äntligen var jag inte ensam om att känna så som jag gjorde inför kyrkan, äntligen fanns det några som hade haft ett annat synsätt på religionen än den jag var van vid. Här kan man säga att min religiösa/spirituella/filosofiska resa började.
Jag hittade ganska så snart fram till LaVeys böcker och läror och tyckte att de beskrev min dåvarande tanke om livet och hur man ska leva rätt bra. Jag gick därefter över till att läsa om östasiatiska läror, buddhism och taoism, för att sedan rikta in mig på den mer vetenskapliga synvinkeln.
Denna resa leder mig till slutsatsen att jag är min egen gud. Jag bestämmer själv min moral och mina levnadsregler. Jag anser att vi lever i ett universum som i sin tur existerar i ett mycket större multiversum där nya universum skapas och förintas konstant. Jag förnekar inte heliga känslor men tror snarare att de framkallas av våra hjärna, kanske med hjälp av ljud, färger, ljus och lukter. Jag har ingen förutfattad mening om hur vi människor kom till eller vart vi hamnar när vi dör.
Gud eller gudar i mitt sammanhang är symboliskt, jag tror inte på någon högre makt än mig själv. Jag skapar själv mina möjligheter utifrån mina egna förutsättningar.
Anledningen till att jag skapar den här tråden är för att jag är intresserad av att se om det finns fler som tänker lika som mig. Kan även tänka mig att svara på frågor, så tillvida att de är seriösa
Lite bakgrund. Jag växte upp i ett kristet, frikyrkligt, hem med båda sidor av släkten som troende så när som på ett syskon till min far. Jag följde med till kyrkan som barn, gick i söndagsskola osv. Men kände aldrig att jag fick ut något av det, för det mesta betydde ett besök till kyrkan en förmiddag av enorm tristess. Visst kunde man bli fascinerad av olika bibliska historier och berättelser, och det var ju lite roligt att sjunga, men där stannade min tro också. Jag kände aldrig att jag blev bönhörd, jag kände aldrig att det fanns någon "där uppe" som såg mig och förlät mig för mina synder. Jag konfirmerade mig, vilket var rätt roligt med tanke på gemenskapen, men de religiösa upplevelserna som alla andra i min konfirmationsgrupp verkade ha uteblev för min del.
När jag började gymnasiet så upptäckte jag fritänkare som Robert G Ingersoll, Helen H Gardener och Thomas Paine. De blev mina frälsare. Äntligen var jag inte ensam om att känna så som jag gjorde inför kyrkan, äntligen fanns det några som hade haft ett annat synsätt på religionen än den jag var van vid. Här kan man säga att min religiösa/spirituella/filosofiska resa började.
Jag hittade ganska så snart fram till LaVeys böcker och läror och tyckte att de beskrev min dåvarande tanke om livet och hur man ska leva rätt bra. Jag gick därefter över till att läsa om östasiatiska läror, buddhism och taoism, för att sedan rikta in mig på den mer vetenskapliga synvinkeln.
Denna resa leder mig till slutsatsen att jag är min egen gud. Jag bestämmer själv min moral och mina levnadsregler. Jag anser att vi lever i ett universum som i sin tur existerar i ett mycket större multiversum där nya universum skapas och förintas konstant. Jag förnekar inte heliga känslor men tror snarare att de framkallas av våra hjärna, kanske med hjälp av ljud, färger, ljus och lukter. Jag har ingen förutfattad mening om hur vi människor kom till eller vart vi hamnar när vi dör.
Gud eller gudar i mitt sammanhang är symboliskt, jag tror inte på någon högre makt än mig själv. Jag skapar själv mina möjligheter utifrån mina egna förutsättningar.
Anledningen till att jag skapar den här tråden är för att jag är intresserad av att se om det finns fler som tänker lika som mig. Kan även tänka mig att svara på frågor, så tillvida att de är seriösa
skämt åsido, jag tror många skulle må bra av att se sig själv med mer respekt, som något lite "heligare" om man så vill. Utan att för den skull bli odräglig.