Frihetsförakt..ett snävare, lyckligare samhälle

Jag börjar mer och mer tvivla på demokratin...Jag ser den inte alls lika självklar som tidigare.
Det människor behöver idag mer än någonsin är att veta sin plats, håller ni inte med? I detta kaos av information, valmöjligheter etc. håller människan på att gå under, vi behöver tydliga riktpunkter nu mer än någonsin.
Jag skulle vilja se ett betydligt snävare samhälle, liberalism och indivisualism kommer ju garanterat att ta oss till helvetet på jorden inom en snar framtid.

Ta mig fan, JAG MED ÄR EN DEKADENT, DEGENERERAD JÄVEL, bland alla andra. Kan någon klandra mig?
Hade någon plockat upp mig tidigare, sett mina talanger och placerat mig på en plats där jag kunde utvecklas och bli bra inom ett område hade jag varit bra mycket nöjdare idag.
"individen/barnet ska få bestämma själv" i helvete, individen ska först och främst gynna samhället i vilket han lever.

Nu förespråkar jag inte en återgång till kommunismen som den såg ut, jag är mer inne på Platonska tankegångar, en bildad elit (till skillnad från den obildade fårskock som idag kör landet åt helvete) som styr samhället i rätt riktning, utan eget vinstintresse och som samtidigt har noggrann uppsikt över vad som händer på marknivå.
Mycket kan sägas om den gamla kommunismen men där fanns det iaf en plan och en vision.
Jag eftersträvar inte något verklighetsfrämmande utopia, det går aldrig att uppnå, men samhället kan alltid bli bättre, det vi upplever idag är inte ett steg i rätt rikting, det är helt enkelt ingen rikting alls.

Jag inser någonstans vad individens så kallade frihet håller på att ställa till med, människor som inte klarar av pressen utbildar sig, jobbar och sjukskriver sig, bönder vill bli akademiker, alla strävar uppåt men alla förmår inte helt enkelt, allt är inte för alla.
Människor som inte hör hemma någonstans eller inte kan hitta sin plats (vem fan kan det, allt verkar mer eller mindre slumpartat idag) hamnar i svår ångest. där de tidigare åtminstone hade sin trygghet i ett dagsverke, ett minimum för att vi ska kunna känna oss nöjda med oss sjävla, finns idag en kölapp hos AMS, i bästa fall.

Vi behöver, tror jag, ett snävare samhälle, jag är inte bara klar över hur det skulle se ut än.

* Skolan måste genomgå en radikal förändring, den saken är klar. Sluta upp med daltandet och elevbestämmandet och tidigt fånga upp begåvningar. Att det idag tar 13 år av mer eller mindre värdelösa studier för att komma ut och, grattis, inte ha en blekaste jävla aning om någonting, det är ett oerhört slöseri med kunskap, tid och pengar!
Ska alla bli några slags halvdant allmänbildade knegare, varför? Sätt in dem i lärlingsplats tidigt istället.

Jag, och många andra hade som sagt gärna haft någon som taigt mig i handen och lett mig till någon slags inriktning.

ta mig tusan, idag är väl de flesta 25år innan de börjar få någon slags uppfattning om sin "rätta plats" när ett bättre skolsystem hade kunnat förkorta den tiden med bra många år.

Nej, det är ett riktigt lökigt låtsasland vi lever i. gonatt.

(Liknande debatt böljade mellan Aristotiles och Platon men den är fortfarande lika högaktuell)

Där sa du någonting mycket sant, kan inte annat än att hålla med till fullo. Det knepiga blir dock att gennomföra det. Inte direkt någonting sossarna kommer lägga fram nästa års valprogram.

Väldigt intressant. Håller med om skol- och utbildningsdelen. Väldigt många lägger ribban på tok för högt. Vissa passar bättre i kassan på Konsum än som revisorer på Ericsson. Det bästa vore kanske ett kastsystem alá Indien för 100 år sedan?

Jag tror definitivt att du är inne på någonting. Men samtidigt tror jag inte att samhällets "lösaktighet" framgångsrikt kan åtgärdas med en försnävning.

Det som problemet bottnar i (som du även själv är inne på) är det intellektuella förfallet sedan barnsben.
Barn uppfostras inte. De lämnas på dagis för att växa upp i leran, vind för våg, skolade av sina likar.
Det finns inga förebilder, inga exempel. Barnen har inga ideal som kan hjälpa dem att ta rätt beslut i livet.
När dessa barn sedan börjar skolan måste de degraderas till samma nivå som de minst begåvade i respektive grupp. "Ingen är dum i huvudet"
Fel! Vi måste fånga upp de begåvade barnen, stimulera dem och ingjuta i dem att intelligens INTE är någonting att skämmas för.
De mindre lyckligt lottade barnen bör få den HJÄLP de behöver, fler kompetenta lärare och assistenter... Men utflykter till 4H-gården och målarböcker kommer inte att hjälpa de dumma barnen, åh nej.
Varför föraktar skolan kunskap? Varför är man rädd för läxor, förhör, betyg och prov?
Om skolsystemet kan bejaka intellektet istället för att bespotta det tror jag innerligen att vi kan vara på väg mot ett mer upplyst samhälle.
Då kommer vi inte att BEHÖVA placera individer i fack, göra livsrummet snävare, mer kontrollerat.
Nej, inte en avlägsen släkting till kommunism eller diktatur... inte ens en gnutta!
Det vi behöver är att bli av med jantelagen. Det måste bli rumsrent, accepterat, för att inte säga vackert, att vara intelligent, kultiverad, utbildad och ödmjuk.
Om det rikssträckande, socialt förankrade idealet kan bli en übermench (eller åtminstone en strävan mot denna) då tror jag, Henkko, att de problem du beskriver, magiskt kommer att lösa säg själva.

Så bra att du startade den här tråden Henkko! Jag hade annars tänkt starta en liknande, inspirerad av det vi halkade in på i kvinnorofilosofi-tråden.

Jag tror, liksom existentialisterna att vi människor är dömda till frihet. Det ligger i människans natur att söka friheten, att längta efter den, att självförverkligas genom den. Och väcker den ångest? Ja, minsann, det gör den! Och det är därför vi söker begränsningen i tillvaron. Det är en av livets stora paradoxer (i varje fall i mitt liv) att hela tiden längta efter det begränsande, men ändå alltid söka gränslösheten(friheten).
Men ångest är inte självklart av ondo. Den kan i bästa fall fungera som en trigger, en utlösande faktor till förändring. Liksom den nu tycks driva dig att skriva det där inlägget. Den leder till utveckling istället för stagnation (som ju är resultatet av liknöjdhet) och emellanåt får vi uppleva stunder av eufori, då vi lyckats uppnå det vi som fria individer valde att försöka uppnå.

Att beskära en människas frihet, är enligt mig att stympa hennes mänsklighet.
Att inte vara fri är att inte vara sant mänsklig.

Men! Detta innebär givetvis inte att vi ska lämna våra barn i gränslöshet! Som barn är vi inte redo att axla friheten och ansvaret för våra liv, utan är då i oerhört stort behov av gränssättning, tydliga regler, etc. Inom dessa ramar, måste vi sedan skola våra barn till att kunna axla ansvaret för sina egna liv och i bästa fall också medansvaret för allt levande på jorden. Föräldrars och andra uppfostrares (t ex lärares) uppgift är enligt mig precis det: Att förbereda vår uppväxande generation för friheten i sina egna liv. Att lära dem att inte vara rädda för att tänka och agera självständigt, att ifrågasätta auktoriteter, att våga skapa världen så som de vill ha den. (Den friheten innebär att varje barns egenskaper och förutsättningar blir accepterade som de är, Dvs, att inte lägga hämsko på de intellektuellt begåvade och att inte kräva akademiska poäng av de mindre intellektuellt begåvade, men att då inte heller värdera det ena som bättre och det andra som sämre).

Vad jag nog försöker säga här är att jag hellre ser ett samhälle som förbereder och rustar sina barn för ett liv i frihet, än ett samhälle som beskär friheten för alla för att få ner ångestnivån och frustrationen.
mvh
Terrieterrie

Att saker går åt helvete är jag med på, att dumhuvven utan talang utbildar sig till saker de inte klarar av är jag också med på men jag skulle föredra att helt enkelt fixa mer liberalism/induvidialism så att alla tar ansvar för sig själv. Om man själv visste att "om det här går åt helvete är det jag som betalar för det" skulle nog klokare beslut fattas, och dessutom skulle de som faktiskt lyckas slippa betala för wannabeefilosofer, genusforskare och annat löst folk.

Samtidigt vill jag hålla med om att ångest kan vara bra ibland, och även om jag kanske inte har kul varje dag så tror jag att motgångar är nödvändiga för att skapa något riktigt storslaget. Det finns liksom inga filmer (undantag typ porr/fighting och liknande som bara handlar om själva akten/fighten etc) som går ut på att allting är bra från början till slut medan karaktärerna snackar om hur jävla nöjda de är. Det är strävan, utmaningen, som gör filmen till något att se på och personligen tror jag att det är samma sak med livsödén.

Nu är jag iofs för ung för att helt ha tappat tron på männskligheten och för trött för att skriva otroligt sammanhängande men jag tror jag lyckades uttrycka min poäng, typ.

De flesta kommunistiska system enligt den modellen har havererat, nazismen ledde omedelbart till väpnade konflikter, sovjet överlevde längre men man kan nog inte säga att folket i gemen var lyckliga över att vara fångar i sitt eget land. SDu får väl växa upp som alla andra och ta eget ansvar för ditt liv. Du hamnade förmodligen olyckligt i en brytpunkt mellan det gammla sovjeysocialistiska sverige och liberal-socialistiska sverige och fick en kalldusch när inte längre myndighetspersoner fattade alla viktiga beslut åt dig mad förlamande hjälplöshet som följ, du är inte ensam om det. Men om du nu går och gömmer på oanade talanger så finns inget som hindrar dig att utveckla dem och på så vis börja din strävan att nå din fulla potential som samhällsmedborgare eller vad du tänkte på.

Skolsystemet speglar politikernas vilja, lärarutbildningen skulle hedra vilket kommunistiskt propagandaministerium som helst i sin indoktrinerande hjärntvätt av lärarstudenterna, som tur är finns motstånd till att skolan skall vara en institution till socialistisk fostran, men lärarstudenterna har en lång utbildning som består av idel återkommande ideologisk fostran där deras varje stapplande steg på den smala socilistiska stigen noga övervakas av deras lärare, ett par snedsteg och du åker ut. Detta återspeglar sig i skolan där gruppen alltid ska vänta in de som kommer sist, individen är betydelselös, gruppen är allt, demokrati är när individens vilja underkastas majoritetens.
Det allra finaste är representativ demokrati, när majoriteten väljer någon som bestämmer åt dem, som tycker åt dem....... jag måste sluta, jag mår illa nu

Ah vilken guldtråd!

Som den cyniker jag blivit tror jag heller inte på demokratin. Felet är uteslutande vårat. Politikerna anpassade sig till folkmassan i sitt röstfiske, vilket innebar en oändlig mängd barlast på den kreativa (politiska) tanken. Det som sällan framkommer i debatten är att ett demokratiskt styrsystem med stor folklig förankring kräver mycket medvetna och kunniga medborgare.

Processen är rätt simpel faktiskt. Herbert Spencer bidrog med slutsatsen att all organisatorisk utveckling kännetecknas av hur något går från enkelt till komplext. Detta gäller i högsta grad vårt samhälle, där skilda sfärer och sektorer undergår en ständig professionaliseringsprocess (ekonomi, juridik och politik som några exempel). Professionaliseringsprocessen kräver professionella företrädare (experter) för att kunna hävda utvecklingstendenser och ana risker. Vägen för att nå överblick inom en av samhällets sektorer är ofta lång (utbildning) och dess koppling till andra relevanta sfärer är trots detta ofta höljt i dunkel. Sammantaget har detta inneburit att den gemene väljaren alienerats från politiken i och med sitt kunskapsunderläge gentemot experten. I bästa fall kan den kompetente väljaren värdera expertens slutomdöme i en fråga, renodla och se dess ideologiska utgångspunkt, och därifrån ta ställning till utlåtandet. Detta är ett stort demokratiskt problem och på intet sätt något överraskande. Robert Putnam är en tänkare som satt fingret på, och påtalat detta.

Låt mig försöka förtydliga detta ytterligare, och dra in vad som torde vara en ganska självklar hypotes. Hypotesen är följande - Förmågan till abstrakt tänkande med ett par faktorer som utgångspunkt är vad som diffrentierar väljarna. Faktorerna i hypotesen blir de individuellt rationella kalkyleringarna man placerar i det abstrakt tänkta förloppet. Exempelvis kan en kapitalägare använda sitt kapital som utgångspunkt i en abstrakt hypotes om hur kapitalet skulle påverkas av exempelvis ett EMU-inträde.

Ett faktum av betydelse för min hypotes är fenomenet att valdeltagandet tenderar att öka ju mer lokal frågan är vad som skall avgöras. I Sverige kan vi (fortfarande) se ett relativt högt valdeltagande i nationella val, i klar kontrast till val till EU-parlamentet, där valdeltagandet sjunker drastiskt (detta är ett generellt fenomen genom hela Europa). Samma fenomen är lika utpräglat i USA, ett land som brukar föraktas från europeiskt håll ur demokratisk synpunkt p.g.a. lågt valdeltagande. I lokala beslut är valdeltagandet i USA mycket högt, och lokala frågor är mycket "demokratiserade". Ur europeisk synpunkt är det ofta ganska triviala frågor som beslutas genom folkmajoritet (exempelvis skyltningar och annat). I amerikanska nationella val är däremot valdeltagandet ofta skandalöst lågt.

Alltså är en premiss för min hypotes - Ju mer lokal en fråga är, desto högre väljarstöd kommer vi se.

Nu har jag givetvis inte "forskat" på detta. Men jag är trots allt övertygad om hypotesens giltighet. Min slutsats är då följande: Människor skiljer sig i hög grad vad gäller förmågan till abstrakt tänkande med ett par faktorer som utgångspunkt. Att kunna placera sina egna resurser i en tänkt abstrakt modell och göra överväganden utifrån ett tänkt individuellt förlopp är vad som motiverar väljaren till sitt val.

Palme och Korpi har visat hur väljarsympati i högsta grad baseras på rationellt individuella kalkyleringar. Därmed får den europeiska paradoxen en förklaring, d.v.s att många länder har socialistiska regeringar, samtidigt som EU har en liberal majoritet. För kapitalägaren vars rationella kalkylering består i att öka sitt kapital (den faktor som är utgångspunkt i dennes abstrakta tänkande) kan t.ex. spekulera i hurvida en gemensam valuta innebär vinst eller förlust för denne (med faktorer som byteshandel USA - EU, valutadevalveringar o.s.v.). Dessa frågor kommer motivera denne väljare till att göra ett val.

Motsatsen till denne, vanligtvis vänsteranhängaren eller socialdemokraten kommer inte göra ett aktivt val. Denne saknar förmågan att placera sina ideologiska frågor (faktorerna) i samma abstrakta modell och göra en utvärdering. I och med att denne inte förmår se de abstrakta relationerna mellan olika faktorer, så väljer denne att muttra något i stil med "Jävla Bryssel, allt de beslutar om är hurvida gurkor skall vara böjda eller inte". En annan vanlig utsaga är ju också (framförallt bland de "kvarvarande" glesbygdsborna) "Det är ju så långt till Stockholm, nu ska makten flyttas ännu längre, till Bryssel". Dessa förmår att tänka i lokala frågor, se hurvida t.ex. byggandet av en bro innebär en fördel/nackdel för dem själva. Det abstrakta tänkandet (frågans betydelse) är lokalt förankrat och därmed "betydelsefullt" för dem. Däremot förmår de inte göra samma kalkylering i en fråga om t.ex. EMU, för relationerna i den abstrakta modellen är såpass svåröverblickbara att de helt enkelt väljer att inte välja (är inte lätt nog). Detta trots att frågan har stor indirekt betydelse för dem.

Vidare tenderar ju mycket mer färdigtuggad intellektuell föda passa dessa människors tankemässiga smaklökar (Ber om ursäkt, nu kommer nog mitt folk-förakt fram). Tidningar med enkla, svartvita budskap, där nöjessektionen innehar 50 % av innehållet är vad som efterfrågas. Teve används först och främst för att hålla sig uppdaterad i doku-såpornas värld, där fokus ligger på hurvida Caroline har silikon i brösten och/eller har hånglat med Markus som har tvättbräda och tribal-tatuering.

Detta är ju en urgammal strategi, formerad redan under romartiden. Lynchmobben (folket) skall förledas med hjälp av bröd och teater. Inte konstigt att vi sitter framför dokusåpan och håller på och äta ihjäl oss .

Oj, ser att jag fördjupat mig i vad som utifrån Er horisont kanske kan tyckas vara en detalj i Henkkos inlägg. Topic är ju löst definierad så jag hoppas jag klarar mig . Valde dock att fördjupa mig i utsagan om "En bildad elit som styr samhället i rätt riktning".

Jag vill påtala den paradoxala utvecklingen vi undergår. Alla sfärer professionaliseras vilket samtidigt betyder att individen alieneras. Vi renodlas till att bli konsumtionsvarelser utan egentlig makt/överblick. Ta exempelvis barnuppforstran som tagits upp tidigare i denna tråd. Barn har uppfostrats så länge människan existerar. Nu plötsligt vet inte föräldrar hur man hanterar barn!? På teve får vi professionella "Nanny" tips hur man ska handskas med små vildar. Det skrivs böcker av experter för att utbilda mödrar och fäder. I värsta fall får vi ta vår lilla unge till en terapeut som kan komma med sitt utbildade professionella omdöme och beteendekorrigera den lille varelsen. I livet står vi valhänta och förblir "ungdomar" fram till 35 med ångest över att vi inte vet vad vi ska göra. Vi saknar överblick över vårt sammanhang vilket leder till ångest. Med denna ångest går vi till terapeuten/psykiatrikern och ber om stöd och hjälp alt. piller.

Gemensamt är ju att vi förutsätts konsumera den hjälp vi plötsligt "behöver". Hjulen spinner vidare i takt med att vi öser pengar för att täcka våra tillkortakommanden.

Oj undrar om någon orkar läsa allt detta? Hoppas jag inte gick alltför OT, tyckte dock frågans vaga utgångspunkt kunde legitimera mitt inlägg.

Det var en mycket klar analys du gjorde, som åtminstone jag läste från början till slut! Jag instämmer både i din hypotes och din slutsats. Men det skulle vara roligt att höra om du har en idé om hur det borde vara istället då? Tycker du att det finns ett alternativ till demokrati i ett modernt samhälle? Eller borde vi istället bli bättre på att ta hand om vår demokrati (=ökat medborgaransvar)? Själv kan jag inte inte annat än bejaka demokratin, eftersom jag tror på människans natur som fritänkande varelse. Låt vara att många inte alls vill utnyttja denna frihet, och att många inte ens mår särskilt bra av den ... men vi är inte satta på jorden för att leva i nåt Doku'såpadrogat lyckorus.
mvh
Terrieterrie

Väldigt bra respons från samtliga! Hinner inte replikera på allt nu men ska försöka senare

Motsatsen till ett snävare samhälle hade väl varit att folk hade börjat tänka lite mer självständigt?

Några utdrag från mina tankar om demokrati:
( http://www.nic.fi/~jlindell/samhalle.html / Demokrati, läs också andra avsnitt!)
Med demokrati menas i allmänhet skötandet av gemensamma saker genom för detta ändamål fritt valda personer. Skötandet av dessa angelägenheter kallas också ”politik”. Demokrati och politik är i princip behövlig, t.o.m. oundviklig också ur kristen synpunkt. Annars skulle uppstå anarki.
.......
Men varför har sedan politiken blivit ”smutsig”?
Det beror på att denna i synd fallna värld, våra politiker och sist och slutligen vi alla behärskas i mindre eller högre grad av de ”rötter”, vilka ledde till syndafallet: stolthet, själviskhet, maktlystnad och olydnad gentemot Gud.

När många lämnar de tidigare nämnda principerna åsido, börjar de söka ”luckor” i lagstiftningen för att tillfredsställa sina själviska syften. Detta leder till allt mera detaljerad lagstiftning. Till slut hamnar man in i en total djungel av paragrafer, ur vilken knappast ens experter hittar utvägar. Uppstår småningom sådan byråkrati, där den enskilda människan blir en ”spelbricka” i byråkraternas ofta så godtyckliga övervakningssystem. (Egentligen borde man uppmana de byråkrater, vilka försöker lösa någon människas klagomål i någon sak, svara på frågan: ”Vilket skulle lösningen vara, ifall rollerna skulle vara de motsatta?”) Säkert vore det i många situationer för oss alla en lärorik tankelek! Jag ville påstå, att dylik byråkrati inte borde få finnas i verklig demokrati. Enligt mitt förmenande vore den enda lösningen, att återgå till de bibliska principerna. Men vad skall man göra, när dylika principer inte kan fås att funktionera i dagens samhälle genom demokratiska beslut? De föds i människors hjärtan – ifall de föds! Här finns ”nötter” tillräckligt för alla att knäckas.

Kanske det mest iögonfallande draget är maktkampen. Det är klart, att var och en har frihet och t.o.m. skyldighet, att motivera sina åsikter, ty i olika saker finns oftast många alternativ, av vilka inget är ”överlägset”. Men när detta leder enbart till gräl och långt gående rättsprocesser och man bryter tidigare nämnda principer, då tycker jag, att någonting har gått ”åt skogen”. Ofta motsätter man sig vissa planer av ”princip” utan att ha godtagbara alternativ. Politikerna smutskastar ofta de styrande motståndarna för saker, som de själva gjort eller skulle göra om de skulle få makten.

Ett negativt drag i mångparti- / månggrupperingssystem är att man är tvungen att ”fiska röster”. Detta gör, att man ofta måste hålla sig på en mycket populistisk nivå. Därvid kan långsiktiga goda förslag förkastas, därför att de på kort sikt i övergångsstadiet medför vissa olägenheter, vilka hänsynslöst utnyttjas av motståndarna. Jag tycker, att här ligger en väsentlig svaghet i nuvarande system. Men kan bättre system i praktiken fås till stånd? Trenderna tycker jag är ganska oroväckande. Dessutom ”förstärker” medierna dessa oenigheter på ett sätt, som inte är till fördel för landets bästa. Men tyvärr är medierna ofta ute efter braskande nyheter och i synnerhet skandaler och sensationer.
.........