Tristess är den värsta känslan

Fyfan för tristess. Jag hatar skiten.

Kan tillägga att för mig är det "bättre" att kanske bara ha det neutralt hela tiden. Händer intressanta saker så kommer tristess direkt när det upphör. Inte alltid men ibland och då känns det illa...

Det är därför kanske egentligen bättre att sova och slippa allt.

Människor som är tråkiga också. Fyfan... Jag menar de som aldrig vill göra något roligt. En del människor lever en tillvaro i ständig och dödlig tristess, men klarar av det.

Visst är det jobbigt, men de gångerna då jag har upplevt dödsångest är enligt mina erfarenheter betydligt jobbigare.

Ja, riktig ångest är förstås värre även om jag upplevt det sällan. Fast då känner man ändå att det är viktigt, att något akut händer. Så det känns illa såklart och man vill undvika det, men ändå är det mer intressant än tristess.

Fast jag känner det mest eller kanske t.o.m. bara i samband med forum eller ännu oftare med sociala nätverk. Där händer en massa och man interagerar med folk, men sen blir det en svacka. Typ man förväntar sig något roligt, men det kommer inte. Saker som verkligen sänkt mig dock var att vara ensam på min födelsedag. Ingen jag kände kunde fira på den dagen... Så jag skrev en berättelse om en tjej och en lycklig dag i skolan. Sen blev jag fruktansvärt deppad och bara grät.

I am a very good at it and I will be a record like it was a couple of years ago and I will be a record like it was a couple of years ago and I will be a record like it was a couple of years ago and I will be a record like it was a couple of years ago and I will be a record like it was a couple of years ago and I will be a record like it was a couple of years ago and I will be a record like it was a couple of years ago

Problemet med tristess är väl snarare att man börjar fundera över varför ens liv är så tråkigt? Då kommer man fram till, exempelvis i mitt fall, att det i grund och botten är ganska innehållslöst med varken förhållande, barn eller några framtidsmål(ej heller förhoppningar om att något av dessa tre ska infinna sig senare i livet). Så länge man har saker att sysselsätta hjärnan med så dyker ju inte dessa tankar upp- lika lätt iaf.

Däremot tar jag ju hellre tristess framför existentiell ångest, åldrande, dödsångest osv.

Det låter lite som att du är deprimerad. Världen är helt sprängfylld med mer intressanta grejer än man hinner med att utforska! De gånger jag blir ointresserad av engagera mig i något är jag oftast nere av någon anledning.

Vi upplever generellt tristess som något smärtsamt som måste undvikas till varje pris. Från barndomen utvecklar vi vanan att omedelbart leta efter någon aktivitet att döda känslan. Men denna verksamhet , om de upprepas tillräckligt ofta , blir också tråkigt. Så vi måste under hela vårt liv söka och söka efter nya nöjen, nya vänner, nya trender att haka på, nya former av underhållning, nya religioner eller orsaker att tro på. Denna sökning kan leda oss att ändra våra karriärer och ställa oss på en väg slingrande hit och dit , på jakt efter något att bedöva känslan. Men i alla dessa fall så är roten till problemet inte tristess i sig själv, utan vårt förhållande till tristess.

Försök att se på tristess ur ett motsatt perspektiv, som en uppmaning till dig att sakta ner, att sluta söka efter oändliga distraktioner. Detta kan innebära att du tvingar dig själv att spendera tid ensam, övervinna din barnsliga oförmåga att sitta still. När du går igenom en sådan självpåtagen tristess så hittar du att det 'klickar till' och nya oväntade tankar kommer till dig för att fylla tomrummet.För att känna inspiration så måste du först uppleva ett ögonblick av tomhet. Använda sådana ögonblick att bedöma dagen som gått och att mäta där du är på väg. Det är en lättnad att inte känna att ständigt behov av utanför underhållning.

Jo, man kan bli deppad om man tänker på det trista i tillvaron. Visst är någon form av distraktion eller eskapism något som hjälper.

Jag är dock en andlig person som höll på med bl.a. meditation under många år. Efter lång tid så kom en insikt till mig om mitt vardagliga liv (och alla andras). Det var att vad jag gör till vardags egentligen saknar betydelse. Det var alltså vad jag insåg under meditationen, men man kan såklart inte leva efter det. Fast man kan ha lite distans till tillvaron och inte dras in för mycket i drama och trams en del håller på med. Världen är full av idioter tyvärr och dem kan man inte hjälpa. Lev i världen men var inte en del av den, är ett råd värt att begrunda.

Jo, och jag gör detta konstant och försöker lära mig mera. Vissa saker jag vet om människor, livet och världen är insikter som kommit till mig. Jag är dock i en situation som är plågsam för mig och har utsatts för onödig skit av andra. Det har jag all rätt att vara sur över. Att mitt sinnesstämning ska påverkas av idioter till personer är en ren skymf, och absolut ovärdigt mig.

Ja, du har verkligen rätt. I perioder har jag dock klarat mig med mycket lite underhållning. Jag är dock extrovert så till viss del måste jag hela tiden matas med intryck. Får jag för lite av det kan jag må ren skit. Fast i det förflutna har jag mediterat för att helt komma undan alla intryck. Att bara lyssna på inre tystnad och att bara vara i stillhet. Så jag har i stort sett gjort och provat allt.