Tristess är den värsta känslan

Jo, men en upplyst person har lämnat samsara och då borde lidandet upphöra. För någon som gjort sig av med sitt ego lär inte relativa saker finnas, utan endast absoluta. Jag nådde efter många års meditation en nivå som var nästan "gudalik". Jag var i detta tillstånd utan brister och insåg även att allt jag gjorde och brydde mig om i mitt vardagsliv, var helt meningslöst. Insåg långt efteråt att detta var det perfekterade jaget, gudalikt men ändå personligt. Uppnådde oftast endast detta under meditation, men kom efter en lång kris lite längre. Jag vill inte berätta för mycket om detta men bara nämna att jag känner mig lite desillusionerad. Mitt lidande är trots mina andliga uppnåenden inte över...

Fast jag har det i bagaget att jag vet att alla saker folk bryr sig om och lägger huvuddelen av sin tid på, egentligen är meningslösa.

En upplyst människa kan fortfarande uppleva lidande efter att en älskad går bort.
I ditt fall låter det lite som Chogyam Trungpa Rinpoche skriver i sin bok 'We can deceive ourselves into thinking we are developing spirituality when instead we are strengthening our egocentricity through spiritual techniques', för en upplyst människa är nuet perfektion, att tvätta kläder, laga mat, äta, gå, sträcka på sig, allting har sin mening i livet och är det som anses vara magin. Sen ska vi inte underskatta Kundalini hos en person som inte var redo för det, har du upplevt det? var det påtvingat ifrån dig? om du upplevt det, är du säker på att alla dina chakran var öppna? Jag vet att Kundalini vid fel tillfälle kan ge med sig dessa problem du halvt berättar om.

Jag uppnådde efter en lång kris en nivå som påminde om samadhi. Sen misstar du dig om du tror att jag stärkte min självcentrering istället för att bli mer upplyst. Jag höll mig mest inom den västerländska esoteriska traditionen, trots jag började meditera långt innan jag valde någon inriktning/väg.

Den nivå jag då uppnådde under meditation motsvaras inom kabbalah av Tiferet, solens sfär. Den är inte opersonlig, den är jag men ändå inte. Hur det känns att vara på den nivån, är som att vara Gud. Det finns i varje fall inget annat ord som kan beskriva det, eller upplevelsen är bortom ord. Bortom den finns det absoluta men för att uppnå det måste solen drunkna i västerns hav. Jag är ingen buddhist/hindu så därför förstår du kanske inte helt vad jag talar om.

Kan slutligen nämna att man måste fullända sitt jag, nå förening med Gud och balansera det manliga och det kvinnliga inom sig själv. Det kan ses som delar av själen men brukar precis som arketyperna kallas anima/animus. Efter det kommer den mindre trevliga delen jag inte vill skriva om här. Det är dock så att oavsett vilken väg man väljer, måste man genomgå mörka perioder som nigredo inom alkemi. Man kan aldrig nå ljuset utan att gå genom mörkret. New age-flummare och andra som tror att andlighet bara är något glatt och trevligt, misstar sig kraftigt.

Fyfan. Känner fruktansvärd tristess igen. Hjälper nog knappast att återuppliva denna tråden, men gör ingen skada heller. Har inte känt så på länge vad jag tänkt på men nu slog det till.

Min tristess beror nog till viss del på att jag är en extrovert person som ständigt behöver (yttre) intryck och upplevelser. Utöver det är jag hyfsat smart så jag tröttnar snabbt på saker. Märker att det kommer ofta då jag fått mycket feedback eller intryck ett tag och det sen försvinner...

Känner tristess igen... Analyserar man känslan på djupet är det nog egentligen en sorts irritation. Man vill att saker just nu ska vara roliga och när de inte är det blir man irriterad. Irritation är så vitt jag förstått en lägre form av smärta så inte konstigt tristess kan kännas ganska otäckt. Att tristess kopplas till irritation innebär också att man tvingas göra något för att ta sig ur den.

Detta är också fruktansvärt tråkigt. Klarar inte mer just nu

Personer med antisocial personlighetsstörning upplever en onormalt stor tristess.

Vet du med dig att du har diagnos?

Jag vill inte vara en sådan men detta är vad som händer när man inte skaffar en familj rent biologiskt. Efter att ha snabbt läst tråden så värkar det som att ditt liv går ut på ett ''mission'' när du känner dig färdig med detta mission eller ledsnar och underminerar du dig själv.

Rådet

Sluta skriv dikter på flashback skriv mer avancerade saker. Börjar gör musik. Du måste göra något av ditt ''mission'' annars kommer du bli galen eller något utav att vara för nöjd med dig själv.

Har diagnos men inte den. Jag upplever det också så starkt bara ibland men måste å andra sIdan göra saker/underhålla mig hela tiden.

Du har rätt att jag inte har skaffat familj. Ja, jag har kanske någon sorts mission jag ständigt håller på med.


Du har kanske rätt men har just nu också saker jag kämpar emot och måste överkomma. När det gäller skrivande så borde jag avsluta fler noveller och publicera. Håller också på med konst men har inom det skapat/slutfört för lite. En del av detta kan relateras till min natur men annars också till det problem jag nämnde som utgörs av yttre saker och är inte mitt fel.

Jag känner igen mig när jag kan byta ut ordet "tristess" emot "ångest".

Kronisk djävla ångest som jag måste stimulera mig själv för att undvika.

Jag har ''mått dåligt på riktigt'' och jag väljer det alla dagar framför ennui.