Tycker ni synd om människor som lever på bidrag?

+1

Jag har nästan alltid haft arbete sedan jag fyllde 18. Har diffat på någon månad här och där på grund av nytt jobb.
Det jag personligen upplevde när jag fick bidrag var ångest,psykiskt illamående och alla dessa "lär-dig-tänka-positivt" kurser som man var tvungen att gå på. Mycket deprimerande.

För min del kändes det ju fan som mycket lättare att arbeta än att gå på dessa otroligt fåniga åtgärder som socialen + arbetsförmedlingen tvingar en att gå på.

Akut tandvård får man betalt för. Akut tandvård= t.ex. rotfyllning, avbruten tand som gör akut ont.
20 hål i tänderna som inte gör ont får vara.

Nej, jag tycker inte synd om alla som lever på bidrag. Åtminstone inte för just den saken. Däremot tycker jag synd om dem som har svåra situationer och därför måste söka någon typ av bidrag.

Du skriver: "Dessa människor är lediga när vi andra jobbar och drar in till deras uppehälle och sedan vill de ha ännu mer."

Man måste tyvärr inte sällan kämpa för att ens kunna få bidrag - särskilt om man är sjuk. Jag hade såklart hellre arbetat än levt med den begränsande kroniska smärta och ekonomiska utsatthet jag har idag. Jag skulle inte påstå att det handlar om att vilja ha "ännu mer", utan att det handlar om att kunna ha en trygghet i livet och inte vara rädd för att förlora sitt hem och eventuellt behöva svälta i framtiden. För övrigt kan det vara ganska tråkigt att bara ha en massa "ledighet" och ofta inte ha något mål med sitt liv.

Jag gillar mitt arbete? Det är ett otroligt bra utlopp för mig som är rätt energisk. Just nu arbetar jag bara deltid (mycket helger) så jag ska läsa en kurs i mars, för att jag har tid och lär behöva den i framtiden.

Att leva på soc eller a-kassa är lika med försämrad livskvalitet. Jag tjänar 6.5-7k mer och det är ungefär den summan jag lägger undan på sparkontot en schysst månad.

Har varit arbetslös i max tre månader sedan studenten och då levde jag på sparpengar. Har betat av 5 jobb på 10 år. Sommarjobbat från 15 års ålder.

Det finns nog inte mycket som jag föraktar mer än de som drygar sig över oss stackare som tvingas förnedra oss på olika sätt och leva på bidrag. Fan, man har ju ansträngt sig och skaffat diverse utbildningar och gjort bra ifrån sig när man väl har fått chansen. Problemet synes bara vara att man har utbildat sig inom FEL sektorer, där efterfrågan är alldeles för låg i dag = civilekonom + journalist.

Finns det verkligen idioter som tror att man spenderar dagarna på en sysselsättningsplats och uppbär aktivitetsstöd för att det är ROLIGT???

Ja, arroganta moderatjävlar = fascister gör väl en sport i att häckla oss som hamnat i detta helvete.

Vi är väldigt naiva i detta landet vilket gör att vi tar saker och ting för givet.
Enligt mig så är det inte hållbart att staten kan försörja mig i längden, detta gäller också ålderspension.

Att vara beroende av någon typ av utbetalning från staten är inte sunt, det är en dålig affär. Jag tycker synd om socialbidragstagare på samma vis som jag tycker synd om andra i samhället som går "all in" på osäkra kort.

När mattan dras undan deras fötter kommer hela deras omvärld ruskas om och då är det för sent att ändra på saker och ting.

Folk som går på bidrag åker på jorden runt resor och äter hummer till middag det vet vi allihopa!


När jag var ung så tänkte jag att folk som gick på bidrag bara var lata men har insett att det stämmer oftast inte.
Ingen vill leva på existensminimum och aldrig få gå på nöjen/köpa nya kläder. Men antar att många i tråden är för unga i sinnet för att förstå det.

Förstår du att det finns gråzoner bland även de som lever på bidrag?

Jag kan berätta min historia. Är 28 år gammal och växte upp med missbrukande föräldrar som nästintill vanvårdade mig, eller för att vara mer specifik inte vårdade öht i de flesta fallen. Socialtjänsten var inkopplade under större delen av barndomen och jag önskar i efterhand inget hellre än att de hade fråntagit mina föräldrar vårdnaden och placerat mig i någon fosterfamilj. Så blev aldrig fallet, socialtjänsten tittade mer eller mindre bara på misären utan aktioner.

Jag har ingen kontakt med mina föräldrar idag, så de kan underförstått aldrig hjälpa mig med ekonomin när det krisar. Ibland har det krisat på så vis att jag febrilt sökt arbete utan napp. Jag tror inte att den utbredda bristen på arbeten i Sverige är någon nyhet för någon. Jag har inte varit berättigad till A-kassa, ej heller haft några besparingar. Mellan olika kortare vikariat och anställningar har jag ibland, oerhört skamset, mot min vilja blivit tvungen att söka socialbidrag, såkallat försörjningsstöd för att kunna överleva/betala hyran/räkningar. Det har tack gode gud aldrig behövt bli längre perioder jag levt på detta bidrag, men som sagt någon månad här och där under min livsstid har jag blivit illa tvungen att ansöka om bidrag. Som du beskriver; mycket ledigtid när ni andra arbetar. Ja, men ofrivilligt ledig. Plågsamt mycket dötid. Nu studerar jag dock, men kommer för alltid vara evigt tacksam välfärdssamhället för att det mer eller mindre hjälpt mig, -en ordentlig, arbetsvillig människa att slippa bli hemlös.

Borde jag skämmas?

^^This!^^

Det värsta som finns är äckliga svin som KRÄVER att andra hederliga människor ska försörja dessa vidriga tingestar hela deras liv. Finns inga värre äckel och egoister än bidragstagare.

Det enda som värmer mitt hjärta är att jag VET att dessa omänskliga djur lever i misär, det gör mig lite glad i alla fall även om jag helst skulle se att de fick svälta ihjäl i något fattighus.

Tacka gud att vi snart är där där alla får klara sig själva igen! Efter nästa finanscrash kommer det inte gå att betala för alla svartingar och bidragstagare längre!

http://politikfakta.se/wp-content/up...ehal_citat.png