Citat:
För 20 år sedan kunde vem som helst få jobb var som helst om man inte var totalpucko. Att du behövde göra 25 förfrågningar för att få ett vaktmästarjobb i aktiv ålder ser jag som bra kämpat men ingen stor framgång.Inte för fem öre tycker jag synd om dem.
Jo förresten! De som har hamnat i ett bidragsberoende p.g.a. en svår sjukdom.
Det händer ju att folk får cancer och annan jävla skit och ekonomin slås sönder fullständigt, det finns ju t.ex. folk som har fått se sina blomstrande företag slås sönder fullständigt på grund av sådana situationer. Att hamna i ett bidragsberoende mot sin egen vilja är bara tragiskt och jag hoppas att ingen skulle behöva hamna i sådana situationer.
Men om jag bortser från detta. Många av de som befinner sig i ett bidragsberoende skulle kunna ta sig ur detta om dom bara försökte, men flertalet av de som befinner sig där försöker inte ens ta sig ur situationen, i vissa fall så vill dom nog inte ens?
Deras största förhoppningar för att ta sig ur bidragsberoendet är att skrapa fram tre tv-apparater på en trisslott eller att Postkodlotteriet ska ringa på dörren.
De tror sig sällan vara kapabla att förändra sin situation på egen hand, de vill gärna förlita sig på att andra ska göra jobbet åt dem.
Oftast är dom storrökare och överviktiga och skyller på kroppslig värk, de har inga planer på att gå ned i vikt eller sluta röka, de förlitar sig på att arbetsförmedlingen ska skaffa fram ett lämpligt jobb åt dem, det är ju därför arbetsförmedlingen finns…
Jag har själv levt på soc. under tre-fyra månader när jag var 21 år (20 år sedan), det gick visserligen ingen nöd på mig, men jag tänkte direkt att så här kan jag ju inte ha det och gick ut och sökte jobb på varenda industri i hela kommunen. Efter 25-30 talet förfrågningar och en hel del tjat så fick jag napp till ett underbetalt vaktmästarjobb, men vafan, det var ju ett jobb och ett slut på bidragslevernet.
Skulle jag mot all förmodan hamna i en liknande situation igen så skulle jag inte tveka en sekund på att t.ex. gå och krypa för ett jobb på MC Donalds eller vad fan som helst.
Jo förresten! De som har hamnat i ett bidragsberoende p.g.a. en svår sjukdom.
Det händer ju att folk får cancer och annan jävla skit och ekonomin slås sönder fullständigt, det finns ju t.ex. folk som har fått se sina blomstrande företag slås sönder fullständigt på grund av sådana situationer. Att hamna i ett bidragsberoende mot sin egen vilja är bara tragiskt och jag hoppas att ingen skulle behöva hamna i sådana situationer.
Men om jag bortser från detta. Många av de som befinner sig i ett bidragsberoende skulle kunna ta sig ur detta om dom bara försökte, men flertalet av de som befinner sig där försöker inte ens ta sig ur situationen, i vissa fall så vill dom nog inte ens?
Deras största förhoppningar för att ta sig ur bidragsberoendet är att skrapa fram tre tv-apparater på en trisslott eller att Postkodlotteriet ska ringa på dörren.
De tror sig sällan vara kapabla att förändra sin situation på egen hand, de vill gärna förlita sig på att andra ska göra jobbet åt dem.
Oftast är dom storrökare och överviktiga och skyller på kroppslig värk, de har inga planer på att gå ned i vikt eller sluta röka, de förlitar sig på att arbetsförmedlingen ska skaffa fram ett lämpligt jobb åt dem, det är ju därför arbetsförmedlingen finns…
Jag har själv levt på soc. under tre-fyra månader när jag var 21 år (20 år sedan), det gick visserligen ingen nöd på mig, men jag tänkte direkt att så här kan jag ju inte ha det och gick ut och sökte jobb på varenda industri i hela kommunen. Efter 25-30 talet förfrågningar och en hel del tjat så fick jag napp till ett underbetalt vaktmästarjobb, men vafan, det var ju ett jobb och ett slut på bidragslevernet.
Skulle jag mot all förmodan hamna i en liknande situation igen så skulle jag inte tveka en sekund på att t.ex. gå och krypa för ett jobb på MC Donalds eller vad fan som helst.
Vänta bara tills du blir 60 då kan du börja söka jobb på allvar, det är då din kompetens behövs
Jag tycker synd om dom som det är synd om alltså allvarligt sjuka personer. Personer med funktionsnedsättning som får för lite pengar. Eller personer som anstränger sig för att få ett jobb. Dom är det faktiskt synd om. 
Jag tycker inte ett dugg synd om personer som väljer att gå på bidrag istället för att jobba för att man är slö eller nått sånt. Eller invandrare som kommer hit och kammar ihop alla bidrag som går att få istället för att jobba. Det avskyr jag.
Jag tycker inte ett dugg synd om personer som väljer att gå på bidrag istället för att jobba för att man är slö eller nått sånt. Eller invandrare som kommer hit och kammar ihop alla bidrag som går att få istället för att jobba. Det avskyr jag.
__________________
Senast redigerad av UlfGulliver 2015-01-18 kl. 22:54.
Senast redigerad av UlfGulliver 2015-01-18 kl. 22:54.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
