Tycker ni synd om människor som lever på bidrag?

Det finns gott om människor i vårt land som finansierar sitt leverne med bidrag.
Detta är ju ingen dans på rosor, men lägenhet har de, oftast en äldre bil att åka med osv
Oftast röker de o dricker, iaf de jag känner till.

Jag har på sistonde tänkt lite extra på detta. Jag arbetar och drar in en lön vilket gör att jag alltid får betala för mig , ta tex tandvård... Någon stackars bidragsmänniska gick ut med en snyftare i media att denne behövde hjälp av folktandvården men inte fick det pga en skuld på 10k där, oj vad konstigt ?

Även ansvarsfrågor , våra grannar lever på bidrag och man hör dem ofta kasta saker och skrika i lägenheten , vem betalar alla skador när de flyttar? De har ju inga pengar och går på bidrag men om mitt barn t ex skulle repa vårt golv så får jag betala detta.

Är det värt att slita varje vardag? Har svensk medellön (30k brutto)
Vad leder det till? En utlandssemester / år , spara pengar på kontot , finare bil och roligare teknikprylar i hemmet (ps4, ipad , datorer tv osv)

Tycker ni synd om snyfthistorikerna ? Dessa människor är lediga när vi andra jobbar och drar in till deras uppehälle och sedan vill de ha ännu mer

Ja, jag tycker synd om dem. Helt enkelt för att jag levde på aktivitetsstöd tre månader efter att jag tog studenten; en period på sex månader som var ett helvete för mig då jag inte hade något att göra. Jag tror att du överskattar ledigheten. Jag är idag bara vän med en kille som lever på bidrag och det har han gjort i flera år. Hans dag går ut på att röka sig stenad/supa sig full och somna på kvällen. Jag kan inte ens beskriva hur jobbigt jag hade tyckt att det hade varit om jag behövt spendera flera år så.

Sen tycker jag att du underskattar resor. Förra året åkte jag och min sambo på fyra resor (3-5-dagars resor, förvisso), och jag tycker fan synd om folk som inte får uppleva andra städer, kontinenter och kulturer för att de sitter på soc.

Att du kan spela PS4 och se på film på en stor plattskärm betyder jättemycket också. Om det är vad du gillar dvs och spenderar dina pengar på. Gillar man att sy så betyder det mycket att man har råd med en stor och fin symaskin. Så ja, det är värt att slita varje vardag trots att det suger lite grann när man behöver stå för sin egen tandvård.

Har du någonsin levt på bidrag?

Procentuellt, hur många tror du får hjälp med käftis tack vare media?

Man undrar bara hur de klarar sig genom sitt liv utan att aldrig arbeta eller betala för sig.
Jag känner arbetande människor som inte har råd att gå till tandläkaren, men dessa människor betalar och gör rätt för sig.. Men denna människa som inte gör något öht ska tydligen ha det gratis som andra inte har råd med?

Jag levde på a-kassa i ett år, hade räkningar på 12k och ut ca10-11
Klarade mig pga en sparad buffert och återhållsamhet .

Synd om din kompis, tragiskt vardag har han.

Resor gör vi ibland till storstäder och ligger på dyra hotell (2k / natt)
Men ca 1 utlandssemester / år, brukar gå på 30k då.

Hotell i Sverige lägger jag ca 10k / år

Okej. Hur spenderade du dina dagar då?

Ändrade lite där uppe nu.. Gjorde saker som var gratis , löpning, träning med egna redskap , redde ut min framtid... Mådde dock skit pga pengabristen och känslan av att inte tillhöra de arbetande.

Nej jag tycker inte synd om lata människor som blir försöjda av staten.

Jag tycker inte synd om den av ekonomiska skäl, socbidrag kan man i mitt tycke ha en helt okej standard på.

däremot är det ju synd om dem som hamnat utanför arbetsmarknaden pga sjukdom, slump, eller vadfan som helst och inte vill befinna sig där.

Ja fy tusan vad jag hade mått kass om jag stått utanför. Dem beklagar jag verkligen.

Sen ska man ha klart för sig att om vi inte haft ett bidragssamhälle så hade vi haft enormt mycket större problem som drabbat alla arbetande laglydiga människor. Tänk dig husbykravaller x 100. Det är inte bara bra för de som går på bidrag att de får bidrag, det är bra även för oss som inte gör det, för bidragen håller nere brottsstatistiken.

Du behöver inte tycka synd om lata människor som blir försörjda av staten.
Däremot kan du se lite på hur samhället fungerar som stöd för de som efter ett helt arbetsliv blir avpolletterade som icke önskvärd arbetskraft några år före pension och jagas på förnedrande villkor pga sin oduglighet att skaffa sig ett nytt jobb.

Inte för fem öre tycker jag synd om dem.

Jo förresten! De som har hamnat i ett bidragsberoende p.g.a. en svår sjukdom.
Det händer ju att folk får cancer och annan jävla skit och ekonomin slås sönder fullständigt, det finns ju t.ex. folk som har fått se sina blomstrande företag slås sönder fullständigt på grund av sådana situationer. Att hamna i ett bidragsberoende mot sin egen vilja är bara tragiskt och jag hoppas att ingen skulle behöva hamna i sådana situationer.

Men om jag bortser från detta. Många av de som befinner sig i ett bidragsberoende skulle kunna ta sig ur detta om dom bara försökte, men flertalet av de som befinner sig där försöker inte ens ta sig ur situationen, i vissa fall så vill dom nog inte ens?
Deras största förhoppningar för att ta sig ur bidragsberoendet är att skrapa fram tre tv-apparater på en trisslott eller att Postkodlotteriet ska ringa på dörren.
De tror sig sällan vara kapabla att förändra sin situation på egen hand, de vill gärna förlita sig på att andra ska göra jobbet åt dem.
Oftast är dom storrökare och överviktiga och skyller på kroppslig värk, de har inga planer på att gå ned i vikt eller sluta röka, de förlitar sig på att arbetsförmedlingen ska skaffa fram ett lämpligt jobb åt dem, det är ju därför arbetsförmedlingen finns…

Jag har själv levt på soc. under tre-fyra månader när jag var 21 år (20 år sedan), det gick visserligen ingen nöd på mig, men jag tänkte direkt att så här kan jag ju inte ha det och gick ut och sökte jobb på varenda industri i hela kommunen. Efter 25-30 talet förfrågningar och en hel del tjat så fick jag napp till ett underbetalt vaktmästarjobb, men vafan, det var ju ett jobb och ett slut på bidragslevernet.

Skulle jag mot all förmodan hamna i en liknande situation igen så skulle jag inte tveka en sekund på att t.ex. gå och krypa för ett jobb på MC Donalds eller vad fan som helst.