Ungdomar: Har ni det lika jävla hopplöst som jag?

En sniken fackrepresentant.

Vad är det som ska vara så svårt? Jag har bara gymnasial utbildning, inga kontakter alls i arbetslivet och jag har jobbat ända sedan studenten. Visst har jag tagit skitjobb i början, men börjar man på botten så gör man. Samhället är inte skyldig er ett jävla piss, i livet så får man SKAPA sina egna chanser.

Jaha, det kunde man gett sig fan på.
Alltid när det är något dåligt för arbetstagaren är det där jävla facket som ställer till det.

Omöjligt? Det där är skitsnack, jag fixade fast heltidsjobb som budbilschaufför utan gymnasiekompetens år 2004 när jag var 20-21. Har haft många andra skitjobb efter det och tycker det aldrig varit svårt att få jobb, svårare att lyckas behålla det. Jag minns det var samma snack på den tiden på forumet här att det är omöjligt att skaffa jobb och arbetslösheten är så hög, från såna som dig.

Ett tips är att skaffa körkort, skriv bra CV och personligt brev och ring runt till firmorna efteråt så går det mycket lättare att få jobb. Klarar man inte ens av det är man bara en luffare och extremt lat. T om latare än en slacker som mig. e

Enligt min erfarenhet är det såna som säger det inte går att få jobb så söker dom inte ens jobb ELLER så ska dom ha feta glassjobbet eller inget.

There is no work, and now Norway's economy is coming t oa halt because of oil prices and depleted fields. I guess you will just have to endure.

Jag ångrar följande:
- Att jag inte sommarjobbade en tredje gång på samma arbete när de ringde efter mig.
- Att jag inte tog ett jobb på en förskola som erbjöds av en bekant.
- Att jag slutade träna.
- Att jag inte pluggade inför mina två tentor i januari utan istället installerade Dota 2 och adderade 400-500 timmar till den totalt spelade tiden.
- Att jag inte tog körkort i somras trots att jag klarade uppkörningen, struntade i omprovet, distraktionen var vid det tillfället att skapa ett spel.

Vad ska jag göra nu som en 22-åring utan livserfarenhet eller referenser? Mitt CV lär om något minska chanserna jag har att få jobb...

Men det är inte samhället, utan jag som är hopplös. Lyckas inte bryta de negativa vanor som gör att jag misslyckas med ovanstående eller undviker att ta tag i saker. Det var nog förutbestämt att jag föddes för att ta mitt liv så småningom, vissa av oss har helt enkelt inte kvalitéerna som krävs för att klara oss i denna värld.

Jag tror dom flesta har mycket att tillföra till arbetsmarknaden. Även vi outbildade.

Det viktigaste i mina ögon är som sagt inställning till arbete.

- Kunna ta skitjobb, utan att visa att man tycker det.

- Jobba sig uppåt/framåt

- Ta för sig

- Vilja utvecklas/visa intresse

- Ta på sig arbetsuppgifter/ansvar/iniativ.

- Vara flexibel/lojal samt jobba mycket när det behövs. Man får ställa upp/teamplayer.


Samt är man inte nöjd med nuvarande jobb, så kan man alltid söka jobb under tiden.

Om det ändå inte finns jobb/är svårt

- Byt bostadsort

- Byt land

- Se över personliga brev/CV

- Gå utbildningar (behöver inte vara högskola), finns komvux, Yrkesutbildning, arbetsmarknadsutbildning, privata utbildningar och distans.

- Jobba idéellt


Sen det effektivaste sättet i min erfarenhet att få intervjuer/jobberbjudanden, det är att ringa runt/spontanansöka via internet samt besöka olika företag. Då ligger man före andra med tanke på att många sitter och söker på arbetsplatsannonser enbart.

Nu förstår jag inte riktigt? Tror du jag sitter och hittar på här eller? Det är såhär det är med långtidsarbetslösa. De är värdelösa, men de känner sig inte värdelösa och alltså finns det inget som går att förbättra hos dem. De anser sig sitta fast i en ond värld som just är mot dem och allt vad dem står för. Ack och ve så synd det är om mig, alla dessa arbetsgivare som inte förstår mig och mitt skarpsinniga intellekt. Men så är det inte. Du är värdelös om du inte kan bevisa det du har. Värdet sätts inte på marknaden av vad du kan, utan det du kan bevisa.

För att få dessa nollor att inse att de måste bevisa det för att lyckas är just det sättet att slänga in dörren i ansiktet på dem och det så jävla hårt att näsan knäcks. Dock finns det en del som satsar på något och är arbetslösa utav den anledningen att de har ett eget projekt de förbereder sig inför, men som de inte kan uttala sig om förrns det är klart, då samhället inte har särskilt blida ögon på "stämpelfuskare". Dessa behöver inte ta åt sig, de har ett mål och en riktning klara för sig. Men trampa så mycket du kan på latmaskarna tills de är fromma som lamm, sen hjälp dem av hela ditt hjärta att hitta tillbaka till ljuset.

Vad det gäller medborgarlön vet jag inte om det är en bra ide, men jag säger inte heller att den är dålig.

Du behöver inte ångra någonting av detta, du är 22 år och har hela livet framför dig. Ta körkort, låna från päronen eller en annan släkting, det är det första jag kan rekommendera dig till. Du har ambitioner inom spelutveckling, se inte det som något negativt, där har du mycket drivkraft att hämta om det är något du verkligen vill. Det där med spelandet, skit i det och börja söka jobb, du klarar det om du verkligen vill ge dig fan på förändring. Lägg upp det hela som en tävling, är du en person som håller dina löften, så lova då dig själv att om du inte håller detta löfte att sluta spela och börja räta ut livet så ska du göra något så jobbigt och förnedrande mot dig själv att du aldrig ens skulle komma på tanken att inte hålla ditt löfte. Det blir en morot att mata dig med varje gång du sneglar mot datorn och dotaboxen. Plåga dig själv i några år nu och var lycklig ett helt liv.

Jag har inte ens gått ut gymnasiet, och aldrig varit arbetslös under min ca 4 år på arbetsmarknaden...
Förstår inte hur du kan ha det så mycket svårare än en loser som mig?

Sök 100 jobb om dagen när det inte finns några mer att söka på nätet så ger du dig ut till diverse affärer/andra ställen som kan erbjuda jobb och lämnar CV och frågar efter jobb.

Var inte kräsen man måste börja någonstans, sen får man jobba sig upp eller söka "bättre" jobb under tiden man jobbar.


Mvh

Trams. Det är inte en kvantitetsfråga, spelar ingen roll hur många jobb du söker. Har du inte rätt kompetens, utbildning och ålder blir det inget jobb. Du ska vara kreativ, dynamisk, stresstålig, utåtriktad, ha god fysik och "gilla att hålla många bollar i luften". Hittar inte företagen den "talang" de söker låter de hellre bli att anställa.

Finns jobb så länge man vill. Det är underbemmannat i många sektioner inom kommunen. Främst inom vård, på äldreboenden och på förskola. Om ni anser att ni är för fina för sådana jobb så kan ni skaffa er en utbildning. I Sverige kostar det ingenting att läsa på KOMVUX för att få upp betyg, och det kostar heller inte att läsa på universitet, du får till och med bidrag (+lån) för att du ska kunna möjliggöra dina studier.

Just nu finns det tusentals jobb ute på arbetsförmedlingen som ni är välkomna att söka. Dock är det konkurrens om jobben och självklart går dem till de mest kvalificerade. Det kan även vara viktigt att tillägga att bara 12% av jobben som existerar annonseras ut på arbetsförmedlingen. Ta tag i er själva, gå och dela ut cvn och gör spontanansökningar till olika företag. Det är så de flesta människor får sina jobb.

Och sedan så har jag sett flera inlägg i den här tråden som är nedlåtande mot personer mot statusjobb. Jag anser inte att ni har rätten att klanka ner på någon annan människa och kalla den "född med silversked i mun". Personer med statusyrken eller vi som läser på högre ansedda utbildningar har kämpat för att få betygen som krävs för att komma in på dessa och klarat av kurser som faktiskt ger kompetens.

Det är inte lätt, men det är snarare ni som ber om silversked i mun. Ni har precis samma förutsättningar som alla andra. Jag har själv kämpat med mina betyg under svåra depressioner och livsförhållanden, betalat för att läsa in kurser helt på egen hand och slutligen kommit in på juristprogrammet i Uppsala.

Kan även tillägga att de jobben jag har haft har jag ordnat helt själv, genom att ringa runt. Det finns jobb och möjligheter om man bara anstränger sig.