Stämmer verkligen det här? (Förändringar och statistik)

(FB) Brå- brottsligheten minskar och tryggheten ökar. Varför påstår SD tvärtom?

I den tråden diskuteras den ökade kriminaliteten och dess orsaker. Bara-Robin påstår något jag tycker är väldigt märkligt.

Vi kan uppskatta det totala antalet brott med antalet anmälda brott. Det kanske inte är en bra uppskattning, men det är en uppskattning. Vidare kan vi även uppskatta hur mycket det totala antalet brott per år ökar genom att titta på förändringen av antal anmälda brott.

Så långt är vi överens.

Jag hävdar att man bör titta på om anmälningsbenägenheten har ökat, och att detta kan förklara en del. Bara-Robin säger att man automatiskt får en sämre beräkning av den totala brottsligheten om man väger in anmälningsbenägenheten.

Tjafset börjar ungefär här:
(FB) Brå- brottsligheten minskar och tryggheten ökar. Varför påstår SD tvärtom?

Vi diskuterar lite innan, men det är där de matematiska konstigheterna börjar.



Har Bara-Robin rätt?

Han har definitivt inte rätt. Ett exempel som visar hur stor betydelse anmälningsbenägenheten har: Sverige har blivit ett av länderna i världen med mest våldtäkter per capita. Ytterst få tror att det är en verklig förändring. Den beror på att anmälningsbenägenheten ökat.

Detta diskuteras redan i olika trådar på andra avdelningar.

Jo. Han sade dock att det där inte motsade något av hans utsagor så jag förstår inte alls vad han menar.

"Anmälningsbenägen är precis som mörkertal, inte intressanta när vi ska kolla på förändring.
Det är bara när vi vill ha reda på faktiska antal brott som det är relevant."
Detta stämmer bara om anmälningsbenägenheten el mörkertalet är samma men man måste ju givetvis undersöka detta.

Allmänt om du väger in siffror med hög osäkerhet mot något som låg osäkerhet får slutprodukten håg osäkerhet. Det B-R menar är väl att anmälningsbenägenheten är svårmätt och därför oläpligt att ta med i beräkningarna.

Detta är ju bara ett sätt att säga, "vi vet inte så vi skiter i detta". Osäkerheten på grund av ett fenomen finns fortfarande kvar även om man inte nämner det explicita fenomenet.

Absolut, men eftersom anmälningsbenägenheten är svår att mäta direkt och om man utgår från att den håller sig hyffast jämn över tid kommer ändå förändringen per år vara intressant även utan mörkertalen.

Eftersom anmälningsbenägenheten är svår att föra statistik över så kan man väl bara föra ett teoretiskt resonemang över om fallet skulle vara att den ökat? Men ja självklart spelar den faktorn roll i statistiken. Den finns där även om man inte räknar med den.

Okej, jag ska försöka klargöra så tydligt som möjligt vad det är jag menar, i ett inlägg som lämpar sig för vetenskapsdelen!

Mitt påstående är:
"Förändringen i antal brott från ett år till ett annat, mäts på mest korrekt sätt genom att jämföra antalet anmälda brott för dessa år, utan att ta hänsyn till anmälningsbenägenhet, och låta förändringen i antalet anmälda brott vara indikatorer på förändringen i den faktiska brottsligheten."

-Notera att jag inte talar om faktiska brott i siffror, utan endast förändringen utav antalet.

-Notera att jag hävdar att det är "mest korrekt", vilket inte innebär perfekt. Utan mer som i "minst fel".

-Notera att jag talar om att förhållandet mellan anmälda brott från år till år, endast är indikatorer på hur den faktiska brottsligheten från år till år. Och med indikator så menar jag inte att de har något direkt linjärt samband, eller en direkt korrelation, utan endast att det är det minst dåliga mätvärdet vi har på detta.

Mitt resonemang bakom detta har flera delar. Dels så handlar det om att antalet anmälda brott, likt antalet uppklarade brott, antalet ärenden som gått vidare något steg i rättsprocessen eller liknande, alla är kvantitativa och har hög säkerhet, som i låga mörkertal.
Sedan menar jag att det finns stor anledning till att vara kritisk mot siffran som anmälningsbenägenheten har.
Även att då vi endast är intresserade utav förhållandena mellan siffror, så får vi ett svar med mindre osäkerhet om vi utesluter siffror som har hög osäkerhet. Inte per definition, utan i detta fallet då man kan argumentera för att osäkerheten i talet "anmälningsbenägenhet", är större än förändringsfaktorn från ett år till ett annat.


Först, för att få en så korrekt siffra på förändringen utav någonting vi inte kan veta, så vill vi ha så mycket data som möjligt, med så låg osäkerhet som möjligt.
Där menar jag att siffror som antalet anmälningar, och antalet uppklarade brott är siffror som har hög tillförlitlighet. Dessa vill vi alltså inkludera.

Sedan kommer vi till den stora biten, varför jag tror att det är bäst att exkludera anmälningsbenägenhet.
Då vill jag börja med att hänvisa till ett par länkar;

Rapport 2008:12 Brottsoffers benägenhet att polisanmäla brott. (BRÅ)
http://www.bra.se/download/18.cba82f7130f475a2f180006127/1311581060110/2008_12_brottsoffers_benagenhet_polisanmala_brott. pdf

Och;

Nationella trygghetsundersökningen 2014 (BRÅ)
https://www.bra.se/download/18.5e2a4a6b14ab1667599108/1421073220446/2015_1_NTU_2014.pdf

På sidan 21 i den första rapporten så står det om metoden de använder, och de hänvisar till data ifrån den andra studien i länken nedan.

Det står bland annat;
"Här kommer dessa datainsamlingar
(år 2006 och 2007) att slås ihop. Detta innebär att data kommer
att betraktas som ett enda tvärsnitt. Förfarandet är relativt vanligt
och fördelen är att det högre antalet respondenter underlättar analyser
av mer ovanliga förhållanden. "

-Jag menar att det är korrekt om man ska ha reda på antal brott som inte anmäls, men sådan typ utav data lämpar sig inte för jämföranden.

"Antalet respondenter som medverkade
i undersökningen år 2006 uppgick till 7 687 (av 10 000) och år
2007 till 14 945 (av 20 000) vilket tillsammans ger 22 632 respondenter
som utgör underlag för analyserna i denna rapport. "

-Jag menar att när vi har ca. 1 400 000 anmälda brott per år, så är ca. 10 000 personer ett alldeles för litet urval för att kunna användas för att korrigera bort effekter utav en så mycket större grupp.
För att sätta det i relation till en befolkning på 10 miljoner, så är det per år 1,4% som anmäler brott, men endast 0,1% används för att "vikta" denna statistik.

"Att jämföra självrapporterade uppgifter om utsatthet för brott (och
anmälningar) med registrerade brott i polisstatistiken är förenat med
problem. Det grundläggande problemet är att dessa datakällor fångar
upp olika delar av den verkliga brottsligheten. Ett ganska okontroversiellt
faktum inom den kriminologiska forskningen är att brottsligheten
i polisstatistiken bättre speglar grövre brott, medan många
mindre allvarliga händelser bättre beskrivs i offerstatistiken. "

-Detta menar jag talar för sig självt. Redan där har vi inneboende variabler som både kan vara positiva och negativa i värdet utav anmälningsbenägenhet i sig.
Det tyder också på att det blir en ojämn fördelning då andelen grova brott är färre än andelen mindre allvarliga händelser.

"Det antas också att brottslighet inom
vissa grupper (till exempel mellan ”kriminella”) anmäls mer sällan
till polisen, samtidigt som dessa grupper inte heller kommer med i
självrapport- och offerstudier. En svårighet med offerundersökningar
är också att de överskattar antalet anmälningar. "

-Här är samma problem som nämns ovan, att det blir ojämn fördelning, men även att offerundersökningar är opålitliga då de påstår ha anmält fler brott än vad som representeras av anmälningsstatistiken på befolkningen i helhet.

"Förklaringar som
brukar anges är att offret förstod kontakten med polisen fel eller uppgav
felaktiga uppgifter i syfte att agera på ett ”socialt önskvärt” sätt
(Brå, 2008:3). "

-Här finns också ett stort problem. Om människor själva får bedöma vad som har varit brott eller ej, så blir det mindre tillförlitligt än om det sitter en polis som är utbildad inom juridik som tar en faktisk anmälan.
Det blir en väldigt hög osäkerhet i vad siffrorna visar.

"Sammantaget får detta givetvis konsekvenser för tolkning av skillnader
eller relationer mellan datakällorna. Det kan vara svårt att exakt
veta i vilken omfattning och på vilket sätt resultaten är avhängiga
dessa problem i förhållande till de teoretiska förklaringar som prövas. "

-Hög osäkerhet.

Över till den andra rapporten, som handlar mer om datainhämtandet, och kring hantering av denna.

Där står på sidan 16, metod;
" Det krävs ett stort urval för att kunna redovisa omständigheter
kring mindre vanliga brottstyper i förhållande till olika grupper i
befolkningen. Statistiska åtgärder har vidtagits för att öka precisionen i
skattningarna och för att korrigera för bortfallet. "

-Det betyder alltså att de låter annan data att påverka denna data, och sedan menar man att denna data ska påverka den förstnämnda.
De beskriver också svårigheter med att ha ett litet urval i denna typen av undersökningar.
De hänvisar även till "statistiska åtgärder", vilket inte definieras, men de hänvisar till att dessa ska korrigera bortfall. Alltså kan man anta att data som är fastställd på annat sätt, så som anmälningar eller uppklarade brott påverkar siffran i sig.

"Det är vanligare att unga väljer att inte delta i den här typen av undersökningar.
Eftersom de äldsta åldersgrupperna i undersökningen är
antalsmässigt relativt få i befolkningen riskerar de yngsta och de äldsta
i undersökningen därför att bli alltför få för att kunna studeras separat
med acceptabel precision i skattningarna. För att motverka detta har
dessa åldersgrupper översamplats4
i urvalet."

-Under "översamplats" i fotnot 4 så står det "Översampling innebär att man låter en grupp vara överrepresenterad i urvalet."
Det är alltså en ännu mindre andel ur urvalet, som ska överrepresenteras, och sedan ska man alltså använda dessa siffror till att vikta bort anmälningar som indikator på faktiska brott, genom att förklara bort anmälningar med anmälningsbenägenhet som ökat. Inte okej.

"I analyserna av materialet används ett viktningsförfarande som tar hänsyn
till överrepresentationer i urvalet och även korrigerar för bortfallet,
så att resultaten ska bli så representativa som möjligt för befolkningen
(16–79 år)."

-Jag förstår att man måste göra detta med den urvalsgruppen man har, och det ger säkert bra indikationer när man vill ta reda på faktiska antal, vilket siffran är ämnad att användas till.
Dock, när man ska dra en förändringsfaktor på denna lilla, osäkra, icke tillförlitliga, "viktade" urvalsgrupp, låta den symbolisera befolkningen i helhet, och då i sig vikta bort en avsevärt mycket större urvalsgrupp som antalet anmälda brott, så får man en snedvriden bild.
Det blir väldigt osäkert då när man ska göra jämförelser då talen har en så hög grad utav osäkerhet i sig.
När graden av osäkerhet kan bedömas vara större än förändringsfaktorn, och man dessutom skalar upp detta och låter det representera befolkningen, då blir det inte tillförlitligt.

" Urvalsundersökningar av det här slaget antas generellt sett
representera den vuxna befolkningen i stort, dock ej de allra mest marginaliserade
grupperna, så som hemlösa, missbrukare och grovt kriminella
(Brå 2000)."

-Icke representativt urval med andra ord.

"Datainsamlingen genomfördes av Statistiska centralbyrån, i huvudsak
genom telefonintervjuer.6
Den genomsnittliga intervjutiden var cirka 14
minuter. Till de personer i urvalet som inte gick att nå och till dem som
inte ville svara på frågorna per telefon skickades en förkortad postenkät.
Hälften av dessa personer fick även instruktioner för att kunna
besvara enkäten via internet."

-Det är också en viss typ utav människor som svarar på sånt här. Man kan inte anta att denna gruppen är representativ för resten av befolkningen.

"En analys av bortfallet visar att de svarande avviker från dem som inte
svarat. Exempelvis har kvinnor och personer födda i Norden svarat i
större utsträckning än män och utomnordiskt födda. Det är dessutom
sannolikt så att de mest marginaliserade grupperna i befolkningen, som
hemlösa, missbrukare och grovt kriminella, inte är representerade i
materialet, vilket är särskilt olyckligt då de tenderar att vara mer drabbade
av brott än andra (Brå 2000, Brå 2002, Nilsson 2002). Det finns
med andra ord anledning att reflektera över hur det externa bortfallet
påverkar undersökningens resultat både vad gäller att skatta nivåer och
följa utvecklingen över tid. "

-Styrker min kritik mot denna siffra.

"Det finns anledning att ta upp några generella begränsningar med
undersökningen. Urvalet är inte representativt för alla åldersgrupper
i befolkningen, ungdomar under 16 år eller de allra äldsta över 79 år
inkluderas inte i urvalet. Detsamma gäller för personer som vistas på
14 Se bilaga 8 i den tekniska rapporten för NTU 2014 (Brå 2015).22 BRÅ • NTU 2014 • METOD
institution (exempelvis inom sjuk- eller kriminalvård). Det är inte heller
troligt att de mest marginaliserade grupperna i befolkningen, som hemlösa,
missbrukare och grovt kriminella, är tillräckligt representerade.15
Den här typen av undersökningar anses generellt spegla förhållandena
i den vuxna befolkningen i stort (även om 16- och 17-åringar ibland
kategoriseras som barn eller ungdomar)."

"I urvalsundersökningar är mätfel ofta den felkälla som har störst betydelse.
I vilken utsträckning resultaten i undersökningen ger en korrekt
bild av verkligheten beror främst på mätfelens omfattning. Problem
orsakas huvudsakligen av frågeformulärets utformning, omständigheter
vid intervjutillfället, intervjuaren eller den svarande och kan leda till
såväl över- som underskattningar i resultaten. "


För att sammanfatta min kritik mot denna siffra lite. Man låter en icke representativ grupp människor, som valt att svara i dessa formulär, att själva uppskatta juridiska frågor.
Man viktar grupperna för att de ska representera befolkningen. Man har olika storlek på urvalsgrupperna varje år, och man ska då ta ett förändringsvärde på detta.
För att sätta det i relation lite. Om det är 1 400 000 anmälda brott per år, per 10 000 000 invånare, och det är 14 000 som svarar på detta, utav 10 000 000 invånare, så är det endast 0,14% utav befolkningen som ges utrymme att påverka 14%.
Det innebär att om dessa 0,14% kommer fram till att de anmäler oftare än vad som faktiskt representeras av de 14% av befolkningen, så kommer minsta lilla felmarginal bland dessa 0,14%, att få jättestora effekter på siffran 14%.

Med en så hög osäkerhet som siffrorna som de 0,14% innebär, när man då ska jämföra utvecklingen bland dessa varje år, få fram ett förändringsvärde, och låta detta påverka en mycket mycket större urvalsgrupp, så är det direkt felaktigt att göra så.
Den siffran behövs inte, och vi klarar oss bättre utan den.

Alltså, om vi har 1 400 000 anmälningar i år, och vi får fram i årets undersökning att antalet anmälda brott har ökat med 10% från året innan, vilket inte är orimligt alls med tanke på överskattningen, vikningarna, det icke representativa urvalet och deras egna juridiska uppfattning, då kommer en felmarginal på 1400 utav 14 000 personer, att representera 14 000 i den hela befolkningen.

Utöver detta så skriver BRÅ själva här:
https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/morkertal-och-dold-brottslighet.html

"Det största problemet när man utifrån brottsstatistiken ska dra slutsatser om den verkliga brottsligheten är att långt ifrån alla brott kommer med i statistiken. Dagligen begås en stor mängd brott som aldrig kommer till rättsväsendets kännedom, och för många brottstyper är den faktiska brottsligheten därför betydligt mer omfattande än vad som framgår av den officiella statistiken.
Det finns en dold brottslighet vid sidan av den anmälda brottsligheten. Den dolda brottslighetens storlek är okänd och varierar mellan olika brottstyper, men antas för vissa brott vara så pass omfattande att man faktiskt kan jämföra med toppen på ett isberg. Relationen mellan det faktiska antalet brott och antalet anmälda brott kallas för mörkertalet.

Förändringar i samhället påverkar mörkertalet
Mörkertalet är inte konstant. Den kan öka eller minska över tid, och den varierar dessutom mellan olika typer av brott vilket ofta gör det svårt att exakt beskriva brottslighetens struktur. Däremot har mörkertalet en mindre betydelse när man tittar på om brottsligheten ökar eller minskar under en tidsperiod av några år. I sådana fall speglar den anmälda brottslighetens utveckling den faktiska utvecklingen relativt väl, oavsett hur stort eller litet mörkertalet är. "


För att sammanfatta mitt resonemang. Det är bättre att utesluta en faktor som har en så hög grad av osäkerhet i sig att dess osäkerhet kan leda till större osäkerhet hos en större urvalsgrupp än vad denna i sig självt hade haft.
Detta gäller INTE när man pratar om faktiska tal, men när man talar om förändring, som i år, delat på förra året, så blir osäkerheten väldigt stor.
Och låter man då en stor osäkerhet hos en liten del av befolkningen att förklara variationer hos ett 100 ggr större urval, så kommer man att få missvisande data.

Alltså, det är bättre att utesluta anmälningebenägenhet helt när man ska titta på hur brottslighet har utvecklats, och de endast använda sig utav jämförelse mellan antal anmälda brott.

Fast du pratar om antal, jag pratar om förändringsfaktor. Att anmälningsbenägenheten har ökat vet man inte på ett tillförlitligt sätt. Likadant, man kan inte heller på ett tillförlitligt sätt veta hur många i antal det var utav dessa brott, eller hur många det är idag.
Däremot om man tar och jämför antalet anmälningar idag, med då, så får vi den mest korrekta indikatorn på hur mycket det har ökat.
Måttet är inte perfekt, men det är det bästa vi har. Att vikta in anmälningsbenägenhet är dåligt utav ovanstående orsaker, och vi måste även ta hänsyn till andra mörkertal, så som antalet falskanmälningar, vilket då är ett mörkertal som upphäver anmälningsbenägenheten.


Enligt BRÅ: "-Relationen mellan det faktiska antalet brott och antalet anmälda brott kallas för mörkertalet."

Även: "Mörkertalet kan påverkas av allt från förändrade attityder till brott i samhället, ändrade försäkringsregler eller prioriteringar hos rättväsendet och andra myndigheter. Exempelvis kan en strängare syn på barnmisshandel i samhället leda till att fler händelser där barn far illa uppmärksammas och anmäls till polisen, utan att det faktiska antalet barnmisshandelsbrott har ökat."

Jag tolkar det som ett mörkertal. Det är visserligen en siffra som påverkar antalet anmälningar, men det är oändligt med siffror som påverkar antalet anmälningar, och dessa är mörkertal, så att så bör även anmälningsbenägenhet vara.
Ett annat mörkertal är antalet falskanmälningar. Detta eftersom det har att göra med relationen mellan anmälda brott och antalet faktiska brott.


Ja, precis. Och även att man av ett svårmätt tal, tar ut en förändringsfaktor som man låter påverka en betydligt större urvalsgrupp.


Tyvärr så vet vet vi ju inte det faktiska antalet brott, så vi kan omöjligt veta hur mycket brottslighet har ökat.
Jag påstår inte att man kan det, utan jag påstår att jämförelse mellan antal anmälningar mellan olika år är det bästa verktyget för att få en indikation på hur mycket den kan ha ökat.


Ja precis, ditt första stycke är viktigt. Är anmälningsbenägenheten konstant, så spelar den 0 roll i en division när vi ska ta reda på förändringsfaktor.
Om den varierar kraftigt, som den lättare gör i mindre urvalsgrupper, så får den en större förändringsfaktor.
Och att då låta en osäker förändringsfaktor påverka en större, då blir det ännu mer fel.

Det är just teoretiska resonemang BRÅ själva för. Men förklaringen av ökad brottslighet som ett resultat utav ökad anmälningsbenägenhet är någonting som politiker anammade och började lura folk med, för att kunna dölja att de misslyckas med brottspolitiken.

Och det sista du säger, den spelar roll i statistiken. Dock mindre när man jämför brottsutveckling över tid. Då har vi redan bättre indikatorer, som klarar sig utan denna osäkra faktorn. Och ska vi ta med den faktorn, då måste vi ha med massor mer data, som antalet falskanmälningar. Och urvalsgruppen kan inte vara självvalda, så liten, och så orepresentativ.
Man måste även ta hänsyn till att anmälningsbenägenheten ser olika ut för varje brott och målgrupp.

Jag menar att man kommer mest nära ett korrekt svar om man utelämnar detta talet.

För att vara en statistik fråga i ett matematik/vetenskaps forum så ser jag oväntat lite beräkningar. Är det svårt att skatta anmälningsbenägenheten? Ja skulle nog de flesta säga. Är det därför rimligt att anta att den är konstant? Nej skulle nog de flesta säga. Så vad gör man? Statistik! Och i alla fall modern statistik innebär inte att hävda sin egen metods överlägsenhet utan några som helst beräkningar. Här inte tid att gå igenom brå pdferna nu men att rakt uppochner strunta i anmälningsbenägenheten när det tydligen verkar finnas indikationer (?) på att den ändrats verkar tramsigt och kräver bättre motivering än att det blir svårt. Nyhet: ingen har påstått att uppskatta förändringen i antalet brott var lätt.

Det finns idiktationer på en förändring i anmälningsbenägenheten, men osäkerheten i det värdet är så högt att man kan argumentera för att felmarginalen är större än förändringen, och att urvalet är för litet och för dåligt representerat för att vara tillförlitligt.
I min mening så är det mer än fråga om kvalitet på data än direkt statistik.

Har vi ett ojämnt urval på 50 personer som ska viktas och svara på frågor via formulär, så är det ovetenskapligt att manipulera denna data, jämföra den med lika dålig data från tidigare, och skala upp resultaten och applicera det på en långt mycket större urvalsgrupp.
Indikationen i anmälningsbenägenhet har ett för stort mått av slump i sig för att man ska vilja använda den på säkerhetställd data.

Och att sedan som politiker att förklara bort anmälda brott som att det inte skulle bero på fler faktiska brott, utan som ett resultat ifrån siffror som kommer i från de närmast slumpmässiga fluktuationerna i de små urvalsgrupperna, är fel.