Varför klagar folk på allt och alla?

Ja, kan komma på mig själv här också ibland, man klagar på personer och saker som egentligen är obetydliga, man kommer på sig själv och tänker, wtf... varför ens lägga ner tankekraften på det obefintliga problemet.

Man försöker tänka i positiva banor, mitt liv är positivt egentligen, jag har allt jag kan begära och lite till, men ändock så kommer man in i dessa negativa tankar....

Det kan handla om småsaker, lång kö på ica, att det är söndag, att man har lite ont i huvudet, att man har mycket att göra på jobbet osv...

Jag har en person på jobbet som ALDRIG är positiv till något, och då menar jag ALDRIG.
Ska en kollega resa iväg så säger personen ifråga "Nej, du åker väl inte dit? det är ju skit där".
Dessa personer får en lätt att falla in i den negativa tankebanan, det liksom smittar av sig...

Hur gör ni andra? Vad är bra i era liv just nu? Hur många procent är negativt?
Hur mycket negativt fabricerar vi som inte existerar?

Att klaga på andra handlar många gånger om egna tillkortakommanden.

De som klagar på allt och alla är i regel missnöjda med hur det egna livet ser ut, enligt mina erfarenheter.

Jag är nog obotlig optimist,försöker alltid va positiv och är nog alltid det egentligen.
Energi tjuvar som klagar på allt och alla är ju bara jobbiga.

hade väll varit en tråkig värld om alla var likadana.

alla är olika

Väldigt mycket.

T.ex. är ju invandringskritik något fullt normalt, sunt och bra, men pk-eliten har stämplat det som ondska och extremism, helt i onödan.

Dumt att klaga på saker man inte förstår, och som inte angår en.

Somliga klagar så mycket på en att man därför beslutar sig för att aldrig mer träffa dem, det har hänt mig flera gånger.

Håller med!

Man klagar för att man vill ha det bättre, även om man redan har det bra.

"You can tell the size of a man by the size of things that bother him".

Så, det apelsinhimlen skriver stämmer mycket väl.

För en kille på jobbet är äcklig går och visar ändan och grymtar.

Jag var ihop med en tjej med ADHD i flera år. Hon låste helt och hållet på det negativa. Hon blev liksom tyst och ångestladdad om hon inte hade något eller någon att klaga på. Det blev ju att man hängde på gnällandet och klagandet lite för husfridens skull. Om man berömde någon, eller sa att något hade varit bra, så blev hon mest irriterad och tyckte att man var en mes.

När vi gjorde slut så var det som om någon stängde av en fläkt någonstans. Plötsligen kunde man höra sig själv tänka, och jag vågade så sakta bli mer positiv igen, vilket jag till naturen är (trots att jag är en surfitta på Flashback för det mesta).

Jag gör helt enkelt inte det. Och tenderar att hålla mig borta från människor som endast ska klaga. Tacksamhet och att uppmärksamma vad som är bra är en viktig del av att uppskatta livet.

Negativt jag fabricerar som inte existerar. Jag har ju en tendens att hellre anta det värsta som ett sätt att försöka skydda mig ifall det kommer. Genom att ha sysslat med försäkringskassan så känner jag ju att där har funnits flera hot. De flesta av mina farhågor har inte skett skönt nog.
Jag har ännu deltidsstöd av försäkringskassan och det får jag vara tacksam för, för det var inte lätt att få!

Haha, jag får hålla med dig om att du låter som en surfitta på fb för det mesta. Trevligt att det oftast känns gott! Det kan kosta lite på energin om man umgås mycket med någon som har högt behov av att uppmärksamma det negativa.