Hur reagerar ni/man glädje om man är ledsen?

När ni ser någon person som har mycket glädje och du är nerstämd hur reagerar du på detta då?

Kan glädje verkligen göra en annan ledsen person glad?
Hur fungerar det för dig?

Är glädje överskattat?

Jag fejkar ofta glädje tyvärr. Förmycket svik i kroppen ofta.

Jag reagerar inte så mycket på det.

Varför inte?

För att den glada ger sken av att ha det rätt bra på egen hand, vilket gör att jag kan ignorera vederbörande -- som ju bara var någon man såg på håll -- och fokusera på att själv bli avhjälpt i min nedstämdhet.

Det finns ett stadium där den som är glad gör den som är ledsen lednsare eller förbannad. Sedan finns det ytterligare ett stadium där den som är ledsen är så uppgiven att ingenting påverkar honom längre.

Nils Ferlin har skrivit en dikt om de allra fattigaste, där det bland annat står:

"Där kan man ingenting hämta och där kan man ingenting ge"

En djupt deprimerad person fungerar just så.

När jag är ledsen/arg på allvar så hatar jag personer, i synnerhet de som är glada. Jag förstår inte hur fan de kan vara så jävla glada. Det är nästan så att jag vill kväva dem med en kudde så att jag kan känna hur livet rinner ur dem. Världen behöver inte deras glada humör när jag är ledsen.

Jag kände så i yngre dagar men orkar inte bry mig längre. Dessutom är de som alltid skrattar och ler de mest patetiska av alla. Barn och mentalt efterblivna skrattar och ler alltid.

Beror på orsaken till nedstämdheten. Är det att något tragiskt hänt i min familj eller bland nära vänner så skulle jag inte bli förbannad eller mer ledsen för att andra är glada. Är jag allmänt deprimerad och less på livet och min egen existens så kanske jag börjar vända på hela mitt livsperspektiv där det istället är helt "meningslöst att vara glad när det ändå inte finns någon mening med detta skitliv" eller liknande. Men jag spekulerar bara.

Men finns det verkligen människor som för det mesta är glada jämt? Eller kan det vara så att det finns människor som helt enkelt klistrar på ett leende i vardagen för att det känns bäst även om man på insidan egentligen mår skit medan andra väljer att vara mer uppriktiga med hur de mår?

Men jag brukar också tycka det är jobbigt med folk som jämt är glad och som aldrig kan "acceptera" att andra mår dåligt eller bara inte orkar skratta och le hela tiden. Det har väl mycket med personlighet att göra kanske.

De är ju också äckliga idioter, fast på ett annat sätt. De är inte tillräckligt dumma för att vara glada hela tiden men de är samtidigt inte tillräckligt självständiga för att våga sticka ut. Konformistbögar med andra ord.
De som inte kan acceptera att människor är olyckliga borde styckas och tvångsmatas till likasinnade.

Att andra är omotiverat glada rör mig inte i ryggen så länge jag slipper klistra på egen munterhet -- fastän det är för mig obegripligt hur man kan vara alltför "hurtig" i en värld präglad av lidande.

Däremot blir jag matt av människans sämre egenskaper; en känsla som bäst beskrivs genom denna gestaltning i form av Harry Brown:

https://www.youtube.com/watch?v=JpN0f2GWIu4

Ett genuint leende påverkar dig. Fejkat eller överdrivet leende, förmodligen inte.

Ett genuint leende aktiverar vissa muskler runt ögonen. Din hjärna läser av ansiktsuttryck. Därefter imiterar du motpartens ansiktsuttryck. Om det är ett genuint leende, så kommer du att le genuint, vilket i sin tur aktiverar delar i hjärnan förknippade med glädje.