Hur agerar man som kille när man är mer dominant än en annan kille?

Ja.
Jag har alltid varit en kille som mobbat mig själv mentalt och aldrig tyckt att jag varit en värdefull människa att umgås och vara omkring pga vissa omständigheter. Därför har jag alltid tagit på mig en underordnad roll i relationer och interaktioner med andra män/killar.

Men på senare tid så har detta ändrats tack vare hårt jobb med självkänslan. Jag börjar bli mer naturligt dominant allt eftersom jag börjar uppskatta mig själv mycket mer.

Dock så vet jag fortfarande inte hur jag ibland ska agera och reagera vid vissa situationer när det är uppenbart att personen jag har en interaktion med har en underordnad roll mellan oss två. (Jag försöker att inte ens tänka på det men det är svårt då jag inte vet hur jag ska bete mig då jag hamnar i Incognito)
Det jag oftast brukar känna är sympati för den personen eftersom jag påminns om mig själv och hur dåligt jag själv mådde. Jag vet att det beror på att jag fortfarande inte är helt 100% klar med min utveckling. Dock vet jag inte hur jag ska göra för att sluta känna känslor av att vilja "höja" upp någon annan eftersom jag vet att det var det jag själv alltid ville när jag kände mig underlägsen.

Jag brukar fortfarande försöka "höja upp" andra ibland genom att lyssna mer intensivt, ge de bekräftelse enklare etc men jag har märkt att majoriteten av män ser detta som en svaghet hos mig och utnyttjar situationen direkt för att vara "one up" mot mig. Ibland blir de rent ut sagt arga med sitt sätt att vara. Alla försöker vara mest dominant hela tiden. Det jag inte förstår är varför män agerar så.

Vad gör jag för fel? Jag vet att jag aldrig borde ta ansvar för andras känslor men gör det ändå eftersom jag själv kommer ifrån ett tufft förflutet.
Hur släpper man taget? Är det någon som har någon typ av erfarenhet eller vet vad jag pratar om?

Jag känner igen mig.
Har dock alltid varit ganska "dominant", troligtvis pga storlek och initiativ-rikedom.
Blir allt som oftast "ledare" för en grupp, men eftersom jag vill umgås med jämlikar blir det oftast att jag överger den gruppen.
Upplevelsen att andra "tar hela handen" när jag försöker dela med mig har bara varit tydlig med två personer, som båda är småväxta och har lite av "liten aggresiv hund"-beteendet.
Det är nog bara att lägga detta fenomen i högen med "människor är förjävliga"-argument och fortsätta vaska efter de få guldkornen.

helt ärligt, testa flytta från sverige en stund. Det är inte så i hela världen. Sverige är ett pisshål. Feminiserad män som alltid försöker fälla en. Istället för att bara vara cool.

Beror nog på vart i världen man söker sig. Den ena av "småhundarna" är Östeuropé och gläfser såfort han har minsta chans att sätta sig på någon. Jag svarar när han ringer eftersom jag tycker synd om honom, men han är hopplös i större sälskap.

Dessutom är din inställning lika äcklig. Småhundar, va är det för ord på en människa. Du är fan inte bättre. Sluta försöka hävda dig så kanske världen ser annorlunda ut. Men nej det går ju inte för då attackerar alla dig... lol...

Hursomhelst, sluta umgås med idioter. Så löser det sig. Flytta från Sverige. Det är exkluderandets hemland

Det där tänket/beteendet går över när ni blivit vuxna o bottnat i er själva o inte längre har behov av att hävda revir...

När man är vuxen så hittar man sina roller o kan umgås som jämlikar utan att behöva fundera över detta...

Det verkar vara rätt vedertaget med "småhund", jag är inte den första som använt den liknelsen. I många västerländska länder är hundar mycket omtyckta för sin oerhörda lojalitet och optimism, så det är inte en sådan förolämpning som det kanske kan verka som.

Sedan är det ju just så att jag INTE försöker hävda mig, och åtminståne en idiot (socialt jobbig men oerhört lojal) skulle bli mycket ledsen om jag slutade umgås med honom.

Bekvämt inlägg, det kan man posta i nästan vilken tråd som helst.

Båda jag och de jag pratar om är långt över trettio och rätt erfarna vad gäller förhållanden, utlandsresor, arbetsliv och svåra situationer.

Jag har aldrig hävdat revir, har alltid letat efter "buddies" som jag delar allt med.

Jag tycker det har blivit lättare att analysera social situationer med åldern, troligtvis för att jag "bottnar i mig själv" och kan betrakta dem utan att bli insnärjd i dem.

Man måste skilja på boss och ledare. Exempelvis på arbetsplatser har vii chefer och de kommer i två smaker. Bossiga chefer är de extremt manipulativa, lögnaktiga, extrem utnyttjare av anställda, needy controlfreaks som måste få alllt på deras villkor, som sätter sina egna själviska behov framför hela företagets/de anställda, kräver respekt av sin anställda, skyller sina egna misstag på de anställda, kritiserar, saknar empati, destruktiv kritik. Dessa typer av chefer misslyckas ofta med sina företag men som individ går de med vinst på grund av egna intressen.

Chefer som är ledare har empati, sätter hela företagets intressen i fokus, motiverar sina anställa, utvecklar kompetens, får respekt av sina anställda, erkänner sina egna misstag, ger credit till sina anställda, konstruktiv kritik.

Vilken av de är du? Den första typen har psykopatisk drag för övrigt och är övertygad om att många av oss har kommit i kontakt med den bossiga typen som kan omvandla företaget till ett rent helvete.

Antingen har du inte bottnat i dig själv, så mkt som du tror/inte är så socialt kompetent som du tror eller också umgås du med personer som har problem med något av ovanstående eller en kombination av båda...

Jaja detsamma.

Att vara naturligt dominant i sann alfahane anda innebär att vara ödmjuk mot alla sålänge de inte försöker konkurrera ut dig. Då äter du upp dem. Annars är du snäll, du är trygg i dig själv så du kan unna andra att få ta lite plats.