Personlig heder

Det talas ju ibland om hederskulturer och man får nästan känslan av att heder är något fult. Det låter som om att ha en personlig hederskänsla skulle stå i motsats till att vara en kärleksfull och god människa.

Så tycker jag inte att det är. Jag menar att man bara kan vara en "god" människa, om man har en personlig integritet och en personlig heder.

Många krigarkulturer betonade visserligen detta in absurdum. Men, jag tror nog att det alltid, i alla kulturer och i alla samhällen, har funnits de som haft en personlig heder - och de som följt den rådande massans värderingar utan att tänka själva.

För mej betyder heder följande:

- Lojalitet. Ställ upp för dina vänner, dina släktningar och din grupp. Stötta dem, hjälp dem och gör det som behöver göras om de hotas av någon eller något.

- Ärlighet. Ljug inte för dina vänner. Ett brutet förtroende tar oändligt lång tid att reparera.

- Hederlighet. Stjäl inte eller lura oskyldiga.

- Ansvarsfullhet. Erkänn när du gör fel. Stå för dina misstag.

- Integritet. Stå rak när det blåser motvind. Stå för dina principer och kompromissa inte när det gäller viktiga basala värderingar. Sälj dej inte för personlig vinning.

Innebär det att jag alltid är hedersam? Nej, säkert inte. Men jag försöker.

Vad innebär heder för er? Är det något negativt eller är det något som vi fortfarande behöver ha i dagens samhälle?

Eller är man dum, naiv och osmart om man bär med sej en sådan bromskloss som hindrar en från att leva så gott och komfortabelt som möjligt?

De saker som du räknar upp är fundamenten i de flesta kulturer världen över, vilket tyder på att det är direkt mänskliga egenskaper, sannolikt gynnade rent evolutionsmässigt sen första början. Främst p.g.a att det är ett altruistiskt synsätt som andra människor alltid tycker om, eftersom de själva har mycket att tjäna på att andra människor är just altruistiska. Nu kanske detta låter brutalt, men med tjäna så menar jag även försvar mot yttre fiender och passa barnen när man har feber. Om man själv då anammar altruismen, kommer man få mottaga skydd av de likasinnade, vilket förstås är önskvärt.

Man är varken dum, osmart eller naiv om man väljer att stå fast vid dessa fem honnörsord, man kommer att ha framgångar socialt, men sannolikt inte materiellt, så länge man inte även är begåvad med en exceptionell talang av något slag.

Skulle alla följa dessa enkla regler skulle min utopiska värld uppkomma, men det räcker med att 15 inte gör det för att ett annat slags samhälle ska uppstå i askan från det första.

Dock, man får inte glömma att människan är en predator i första hand, och en humanist i andra hand. Vi är inte goda, det finns inget medfött gott i oss, utan vi gör det som gagnar våra egna syften. Egoism eller altruism är egentligen meningslösa begrepp. Skulle det plötsligt komma upp en chans att säkra din familjs säkerhet för många framtida generationer, är de allra flesta människor beredda att gå så långt som krävs för att åstadskomma detta. Nu snubblade jag kanske lite OT.

Jo, du har säkert rätt. Detta är nog ganska allmängiltiga ideal och har med all säkerhet sitt ursprung i evolutionära fördelar.

Och det är en ganska intressant fråga att spekulera kring.

Samma sak hur ett samhälle skall kunna skydda sej mot de som inte följer dessa, lagstiftning, religion etc - också väldigt spännande att diskutera.

Men, vad jag ville fokusera på i den här tråden - är den personliga aspekten.

Är detta något som någon mer än jag försöker följa - i det dagliga livet?

Eller tvingas man av det moderna samhället att kompromissa allt mer, för annars så klarar man inte att tjäna tillräckligt för att överleva?

Och är det så som du tror - att om man envisas med detta - så kan man inte göra karriär? Att företag belönar de som bryter mot detta på bekostnad av den hedersamme?

Är det så illa?

Och är det mer acceptabelt i "primitivare" kulturer att ha en heder?

OK, personligen då,

Ja, jag försöker följa alla fem kompromisslöst, åtminstone när det gäller mina basala värderingar. Det är självutvecklande för mig, således gynnas jag av det, karriärsmässigt vette fan, kan inte påstå att jag inlett någon karriär än. Och vid närmare eftertanke tänker jag inte teoritisera i det heller.

Däremot, när jag får barn och en egen familj kommer jag med största sannolikhet att rucka en aning på vissa värderingar skulle det gagna min familj. Det är lätt att vara kompromisslös när man är ung, snygg och stark. Skämt åsido, så tror jag det ligga något i det.

Som sagt - jag påstår inte att jag alltid klarar att hålla mina egna ideal, men några exempel ur vardagen kanske kan illustrera vad jag menar:

1. Om man får tillbaka för mycket pengar när man varit och handlat.

Går man tillbaka då och returnerar detta belopp?
Eller tänker man att tja, kassörskan får ju skylla sej själv - när hon slarvade så.

Jag går tillbaka.

Jag har vid ett tillfälle återlämnat ca 5000 kr som jag fick fel i en valutaväxling. Jag fick dubbla beloppet mot vad jag skulle ha. Detta upptäckte jag när jag skulle sätta in pengarna på en bank.

Jag kunde ha behållt pengarna. Jag hade ganska dåligt med kontanter då och hade hål som jag kunde ha stoppat de i.

Men, jag vill inte göra mej till tjuv för ett sånt belopp.

Och, om det är sant eller inte, men jag har för mej att kassörskorna är själva återbetalningsskyldiga. (Snälla - diskutera inte detta i tråden, det är egentligen oväsentligt.)

Min heder förbjöd mej att ta dessa pengar.

Var jag dum då? Skulle jag ha utnyttjat tillfället?

2. Jag gjorde ett grov misstag på jobbet. Jag kunde ha skyllt ifrån mej, låtsats som om det inte var jag. Ingen hade upptäckt det eller kunnat bestrida det. Men, min heder förbjöd mej. Jag kämpade som ett djur och lyckades till slut att fixa det.

Var jag dum? Skulle jag ha besparat mej allt extra jobb?

Nota bene: Jag försöker inte utmåla mej själv som något dygdemönster här. Jag har också ljugit (men inte för någon vän), jag har stulit (kontorsmaterial på jobbet), jag har fuskat (visserligen bara en gång och jag blev upptäckt vid ett prov i skolan). Just nu sitter jag och "jobbar", dvs kostar min arbetsgivare pengar, när jag skriver det här. Det kan man också se som nån sorts stöld.

Men, vad jag vill diskutera är egentligen - är jag en idiot som försöker hålla kvar dessa ideal?

Om du söker en partner/vän, skulle du inte se punkterna du tar upp som något positivt med den personen? Om du tycker det, så söker du inte en "idiot", och du blir det inte för du eftersträvar det heller. Min åsikt iaf.

Ja, jag tycker personlig heder är något positivt. Att vara 'hederlig' gör att jag sover gott om natten. Hederskulturer blir bara ett problem när man börjar försöka överföra sin uppfattning om innebörden av heder på andra. Vill jag inte ha sex innan äktenskapet är det min ensak. Ingår det i min definition av heder - fine. Försöker jag däremot hindra någon annan att ha sex före äktenskapet pga hedersargument är jag ute på mycket tunn is.

Förvisso. Jag diskuterar enbart den egna strängt personliga hedern.

De som försöker tvinga andra anser jag inte uppträder hedervärt.

Heder, stotlhet och en stark självkänsla är kontroversiellt. Dels därför att personer med en stark moraluppfattning är svåra att kontroller och dels därför att människor med hög moral är en nagel i ögat på alla med som inte lever upp till idealen.

Jag har valt, av olika personliga skäl, att inte dricka alkohol under en tid. Detta irriterar många jag umgås med. Det verkar nästan som om de har dåligt samvete för sitt eget drickande och tror att mitt avståndstagade är kritik riktad mot dem.

Kanske är det lite så med personer som håller en, som de ser det, hög moral. Att andra uppfattar dem som självgoda och deras beteende som kritik riktad mot sin egen livsstil.

Nej, det är du Naturligtvis inte!!
Vi behöver alla kunna känna oss stolta över oss själva, annars kvävs vi snart i självförakt. Jag tror att vi människor har ett behov av att vara goda, ärliga, hjälpsamma, hederliga,lojala etc för att det ingår i vår sanna mänskliga natur. Till skillnad från någon annans inlägg här, så tror jag att människan är i grunden God och hon längtar efter att självförverkliga det goda inom sig.

Det är inte säkert att det befrämjar yrkeskarriären, men det befrämjar definitivt din utveckling som människa. Där kan ju förstås människor prioritera olika!

(Själv har jag också lämnat tillbaka en enorm (för mig) summa pengar, fast jag skulle ha behövt dem själv. Jag lämnade dem anonymt, så ägaren fick aldrig veta att det var mig han/hon hade att tacka. Detta tyckte mina vänner var vansinnigt, då jag kanske åtminstone hade kunnat få hittelön. Men jag reagerade som på instinkt. .... Och jag vet också att det VAR oerhört frestande för mig att behålla de där pengarna och jag var nog rädd att om jag inte skyndade mig på, så skulle hinna tänka på allt jag skulle kunna göra för pengarna om jag behöll dem!)

mvh
Terrieterrie

Det är viktigare nu än någonsin tidigare.
Varför?
Eftersom att vi i större utsräckning tvingas utforma våra egna levnadsregler och levnadsnormer.
Ingen etisk ståndpunkt bör dras till sin extrem (lojalitet in i döden, förutsättningslöst är dumheter) utan en balans bör infinna sig. "(misstag och botgörelse)
Den människa som känner sig sammansatt, balanserad och harmonisk behöver inte ens fundera speciellt mycket på dessa hederbegrepp, de infinner sig per automatik.

på ett sätt är den människa som blint följer dygdemönster omänskligare än den som bryter mot alla konventioner eftersom hedern är en strävan uppåt, mot gudomen.

Hedersbegreppet varierar samtidigt mellan kulturer. I Sverige ser vi det som en heder att behandla kvinnor jämlikt, i andra länder är inställningen en helt annan.
Att förena kulturers syn på hedersbegreppet är mycket svårt, därför bör kulturer hållas isär så gott det går.
Vi ser det inte längre som en heder att kriga för vårat land, snarare som ett bakslag, vi har kommit en lång väg...undrar vart den leder egentligen? Håller de allmänna hedersbegreppen på att suddas ut?

Ord ! kan hålla med om varje punkt. Men tyvärr tror jag att heder har en annan inebörd för en del.