Personlig heder

Pja, vill problematisera detta hedersbegrepp som verkar vara så kollektivt hyllat i denna tråd. Utan att för den delen kalla mig själv ohederlig, tvärtom kanske t.o.m. någon skulle säga.

Hedersbegreppets relevans idag skiljer sig från tidigare epoker utifrån en del avgörande aspekter. Nu är jag visserligen medveten om att Ruskigbuss resonemang enbart tar hänsyn till individuella föreställningar, och man kan därför tydligt se den (kristna?) moraliska grunden för dessa föreställningar. Dessa värderingar är ju grundläggande för varje individ (om än skilda betoningar beroende på kultur) och vi socialiseras in i denna föreställningsvärld. Man har t.ex. visat att mycket små barn vägrar eller gråter kraftigt (uppvisar stark ångest) inför att hälla svart färg på en docka på uppmaning.

För att heder ska bli en dimension bland människor uttöver den egna tillfredställelsen över sin hederlighet, så måste heder beaktas som ett socialt fenomen. Så är även den svenska grogrunden för vårt hedersbegrepp. Själv tycker jag att diskutera heder utan att inkludera dessa dimensioner reducerar diskussionen till att bli moraliserande och pretentiös. Med detta sagt tycker jag vi expanderar frågeställningen .

Själv vet jag inte längre. Tycker inte heder verkar vara något folk lever efter idag. Jag själv har (försöker numera sluta) levt under devisen 'Behandla andra såsom du vill bli behandlad själv' vilket jag tycker utgör essensen i hedersbegreppet. Denna devis har jag applicerat i stort som smått och låtit vara vägledande för mig när jag stått i svåra valsituationer.

Några triviala exempel, som när man bestämmer något med någon så håller man överenskommelsen. Om problem uppstår meddelar man givetvis den andre.
Man visar lojalitet gentemot vänner och bekanta. Man försöker hålla en konstant profil i sociala sammanhang, inte vända "kappan efter vinden" o.s.v.

Konstiga är att dessa värderingar verkar i allt högre grad minska i betydelse. T.ex. bland mina yngre "bekanta", dessa kan lova det ena och det andra i en situation för att i nästa totalt bryta mot det föregående löftet, med någon patetisk undanflykt. Bland yngre bekanta förekommer också att man sjukskriver sig för att man är "trött", "arbetet är tråkigt" o.s.v. Något som skulle vara fullständigt omöjligt i min föreställningsvärld. Under min gymnasietid var det vanligt förekommande att man i ena stunden agerade som kompis med en person, för att i nästa, när en ytterligare part anslutit sig till skaran, raljera och förlöjliga den tidigare "kompisen".

Nej jag har omvärderat mitt hedersbegrepp och försöker nu leva efter devisen 'Sköt dig själv och skit i andra'. Med denna devis försöker jag undvika att hamna i situationer där människor efterfrågar min hjälp/tjänster.

Att applicera heder i sociala sammanhang är för mig numera liktydigt med att visa sina fem kort i en pokermatch. Men visst, misstro har ju tyvärr blivit något av en religion för mig .

--> Ruskigbuss

Jag känner igen mig i din beskrivning - även jag har vid minst ett tillfälle återbetalat pengar när en kassörska begått ett fel (inte alls det höga belopp som du råkade ut för, men ändå..).

Men frågan är - gjorde jag det för att vara schysst mot kassörskan eller för att jag ville känna mig som en bra person?

Om vi tänker så här: Hade det kännts lika bra om du hade kunnat återföra dom 5000 kronorna utan expeditens kännedom? Dvs han/hon hade aldrig varit medveten om varken misstaget eller din hederssamma gest.

Jag är lite osäker, men jag tror att jag hade upplevt det som mindre tillfredsställande. Antagligen hade det inte stärkt min heder på samma sätt. Och i så fall tyder det på att min heder är beroende av andras tyckande.

Min status och mitt anseende (mitt ethos) är ju avhängigt omgivningens syn på mig som person - det är ju något man får på grund av den man är och det man gör. Kanske är det även så med heder.

För det första tycker jag att vi kan definiera heder tillika moral som något individuellt, det finns alltså ingen universell mall tillskriven dessa begrepp. Det medför ju att den heder vi lever efter är självskapad och på grund av vi skapat den kan vi alltså leva mer eller mindre utan både heder och moral. Dessa begrepp är således uttryck för vår individuella frihet.

Rent personlighetsmässigt är alltså heder en samling levnadsregler som vi tillämpar för att begränsa - eller om ni så önskar: minimera - våra personligheter.

Om man köper ovanstående resonemang får man automatiskt med följande på kuppen:

Heder är en av de aspekter som individualiserar våra personligheter. Den gör att vi skiljer oss från vår granne. En stark heders- och moralkod styr oss i en viss riktning; istället för att jämt och ständigt behöva vela mellan hundratals dörrar, vet vi direkt vilken vi ska gå till. Detta gör att vi snabbare kommer fram i livet utan att slösa energi och tid på oönskade saker. Men baksidan är att vi kanske går miste om diverse händelser, eftersom vi klassificerar dessa som "oönskade". Ett exempel på detta i vardagslivet kan vara Ruskigbuss upphittade 5000 kr.

Absolut kan det vara det som ligger djupast inne i en.

Men, för mej var det kanske inte en tillfredställelse över att varit "god" som var belöningen för den handligen, utan snarare att jag slapp ångesten över att varit "ond".

Jag funderade ju självklart i det läget på att behålla pengarna, men tyckte alltså att det skulle göra att jag började förakta mej själv.

Anonym var jag ju i så måtta att ingen av kassörskorna visste mitt namn.

(Forex har ju två som kollar att allt varit rätt, och de vägrade först låta mej betala tillbaka. Först när jag insisterade så såg de att jag hade rätt. DÅ blev de glada.)

Visst - ofta kan heder kanske vara att man undviker att bli stämplad som buse, eller att man får ett gott rykte. Men, det jag försöker komma åt är den inre personliga hederskänslan.

Skall man göra gott även om ingen vet, eller är man dum som inte tar chansen när ingen kan komma på en?

När jag var liten så hade jag heder
Jag skvallrade t.ex. aldrig på någon av mina äldre bröder när de råkade ha sönder en kruka eller ngt, skvallrade aldrig på klasskamrater etc. Detta för att jag tyckte att det var äckligt att sätta dit människor på det sättet. Om man ska göra upp så gör man det man mot man inte som en ynkligt skvallrande fegt kräk. Tyvärr så hade inte miljön omkring mig denna "heder" vilket gjorde att jag blev frustrerad och arg.
Trots att mina äldre bröder som jag än idag hatar skvallrade på allt jag gjorde så gjorde jag aldrig det mot dem.

Allt efter som tiden gick och jag blev äldre så tappade jag allt mer och mer av min heder eftersom samhället jag växte upp i saknade detta totalt.

Erkänn - visst hade varit skönt om dom insisterat hårdnackat och bestämt!! Då hade du kunnat tagit stålarna med vetskap om att du gjorde vad du kunde.

Men jag håller med dig - det är inte känslan av att vara god man är ute efter - utan känslan av att inte ha handlat fel. Ett ganska sympatiskt drag som jag tror, och hoppas, att de flesta har.



Jag återkommer gärna till det jag var inne på tidigare: Om ingen vet om att man har gjort något gott - förnimmer man då samma tillfredsställelse?

Låt säga att du beslutar dig för att skänka 10000:- till en fond för cancersjuka barn. Du gör det och du får en kvittens på att gåvan är emottagen. Lite senare publiceras det ett stort tack från fondförvaltaren i DN. Under tacktexten radar man upp namnen på alla de som bidragit med större summor - men du finns inte med! Uppenbarligen har dom missat att skriva in ditt namn. Skulle det då kännas som att du har blivit "blåst" på en del av hedern eftersom ingen fick reda på att du varit en så hyvens kille? Eller räcker det med vetskapen om vad du har gjort?

Känner igen mig. Har som du varit naiv och blåögd när jag var "mindre". (Är ju bara barnet ännu så)

Persnolig heder, vill jag bara tillämpa ifall det gagnar mig.

Människor som sviker mig/uppför sig dåligt mot mig osv. Så bryr jag mig inte alls om dom till en viss grad. Jag kan mer än gjärna mobba, reta, förstöra för dom, skratta ifall dom mår dåligt osv utan dåligt samvete.

Men människor jag har respekt för/inte känner så använder jag ruskigbuss Heders mall med några få ändringar/tillägg.

Heder är ju ett rätt vitt begrepp, dvs. det som är hedersamt för mig är inte det för någon annan. Det har vi ju sett prov på de senaste åren med bl.a. sk. "hedersmord".
Min heder att man försöker vara ärlig och schysst, självklart talar om om man har fått fel tillbaka i kassan (åt båda hållen) överlag, man försöker leva ett liv där man är hedersam och känner att man gör rätt för sig.

Fast det finns ju andra regler i andra kulturer som jag personligen har svårare att acceptera. Då blir ju heder genast ett vidare begrepp, vems heder är mest värd på något sätt. Vem säger att min (eller din) heder är mer värd än någon annans som grundar sin heder på andra saker än vad jag/du gör?

Hur mycket är en heder värd om den bryter mot landets lagar och är hedern egentligen värd någonting alls överhuvudtaget?

Jag vet inte.

Jag skulle ha gjort likadant och av samma skäl. Dels är det samvetet som spelar in tror jag - jag vill inte ha på mitt samvete att ha tagit något som inte var mitt, dels (och de överlappar varandra) är det empatin med personen som jag eventuellt åsamkar obehag. Det bidrar till ångest att veta att jag gör någon annan person illa.

Vad man har för moralbegrepp och hur väl man följer dem menar psykoanalytiker (om jag förstått saken rätt) beror mycket på vad man lärt sig av föräldrarna och andra vuxna under barndomsåren. Till att börja med styrs man nästan uteslutande av impulser (detet). Förmaningar om vad som är rätt och fel kommer utifrån från föräldrar och andra vuxna. Efterhand introjiceras vissa moralbegrepp i det egna samvetet (överjaget). Sedan går det medvetna jaget en balansgång mellan detets och överjagets önskningar och behov. Vissa personer ger mer utrymme åt överjaget och vissa åt detet. Tydligen menar psykoanalytiker att denna blandning blir ganska befäst i tidiga år, därför är det svårt att ändra moraluppfattning eller "hedersbegrepp" i vuxen ålder.

De exemplen du beskrev är sådana många jag känner - inklkusive jag själv - tycker det är naturligt att följa. Likaså att inte försöka lura människor eller medvetet ljuga.
Sedan tror jag att heders/moralbegreppen ställs på ända om man t ex är riktigt fattig. Vill man att de egna barnen ska undgå att svälta är det kanske mer hedersamt att stjäla eller lura sig till pengar? Jag var nyligen i Kina där alla västerlänningar bombarderades av kineser som med alla medel försökte lura av dem pengar. Det första jag tänkte var "har de inget samvete?" när jag hörde uppenbara lögner som att "Denna Rolexklocka är äkta! 100% äkta! Jag är god, jag är god. Du får den för 40 kr". Men som sagt... Jag personligen har råd att inte försöka luras. Alla har inte den möjligheten.