Filosofiska funderingar om universum

I tråden "astronomi och rymdfart" kan man få reda på mycket intressanta ting om universum. Allt verkar härstamma från Big-bang som i sig inte kan förklaras med sunt förnuft utan man skall tydligen finna ev. svar i matematiken i form av singulariteter m.m som man ändå har begränsad kunskap om. Faktiskt verkar man ha begränsad kunskap om mycket i universum. Bortåt 90 procent av det väldiga universum verkar man inte veta vad det består av. Nu är jag nyfiken på om det finns några filosofiska tankar om det här. Bland annat kan man ju anta att universum är ofattbart stort, ja förmodligen mycket större ändå och allt verkar bestå av stjärnor och dess byggnadsmaterial varav mycket måste ha blivit till planeter runt stjärnorna. Varför denna enorma mängd stjärnor och galaxer egentligen. Är det möjligen någon tanke bakom denna mångfald. Skulle vara intressant att få ta del av några filosofiska funderingar om sånt här. Kanske har universum skapats utan singulariteter och matematik rent av, eller..

Det hade varit skönt om du hade styckindelat texten. Men ändå.

Kika i ett mikroskop nån gång. Titta på ett stycke alger tex.
Titta på hur det ser ut. Ser det inte ut, lite som universum ändå?
Dra slutsatser.

Matematiken? Så allt är matematik då, 3,14.........

Vi är ett experiment där universum skådar sig själv. Varför? För att observera sig själv & sprida kärlek?

Det mesta i universum är tomrum, inte stjärnor.

& där tomrummet tycks öka hela tiden..

Jag förundrades i mitt inlägg över mångfalden av stjärnor och galaxer och om det fanns någon anledning till denna mångfald.
Vad jag kan tänka mig själv är att slumpmässig uppkomst av liv och särskilt intelligent sådant är så pass osannolikt att det fordrar ett ännu osannolikare antal solsystem för att lyckas. Nu verkar ju i vart fall ett system ha lyckats. Men med den här lilla funderingen kan man ju misstänka en avsiktlig tanke, eller..

Nej.


Nej.

Det är bara slump. Sedan vet ingen om det är Big Bang eller om universum alltid har funnits och om det i så fall är oändligt stort.

Det finns en enkel anledning till att det är obegripligt: universum existerar inte p.g.a. någon orsak. Hjärnan kan omöjligtvis förstå relationer som inte bygger på orsak-verkan.

Du påstår att ” slumpmässig uppkomst av liv och särskilt intelligent sådant är så pass osannolikt att det fordrar ett ännu osannolikare antal solsystem för att lyckas”. På vad baserar du en sådan sannolikhetskalkyl på? För att över huvud taget kunna göra någon form av sannolikhetskalkyl måste man känna till processen (eller processerna) hur liv uppkommer, antalet fall då processen/processerna inträffar och antalet möjliga utfall då processen/processerna inträffar, och detta i hela universum (och ifall vi lever i ett multiversum måste vi även inräkna alla andra universa). Inget av detta är mig veterligen känt då det gäller livets uppkomst, vi kan inte än sin gång beräkna sannolikheten för att livet uppkommer på en "jordliknande" planet, så hur kan du då dra en sådan slutsats?

Så nej, livets existens betyder inte i sig själv att det finns en avsiktlig tanke bakom.

Jag utgår ifrån att universum bara har skapats en (1) gång. Och om det inte var Gud som skapade allt fix och färdigt får man väl tänka sig att en annan process måste ha ägt rum. Vad jag förstår skapades i stort sett bara Väte ur den händelsen.
Jag tror mig också förstått att något annat egentligen inte behövdes då det hela sedan har utvecklat sig självt till stjärnor och galaxer med enbart Väte som ingrediens.
Jag tror faktiskt ingenting alls konkurrerade mot stjärnbildningen, och kanske var det tur då det till slut ledde fram till oss. Nästan anpassat för det, eller..

Vad för slutsatser? Att man tycker alger och storskaliga strukturer i universum liknar varandra? Vad mer kan man sluta sig till?


Varför då?

Fatar inte vad som frågan är?
Uneversum kommer från Big bang.Flera milioner år sedan. kan inte allt om ditalierna.

Big bang initierade universum.