Otroligt hur små människor egentligen är.

Om man tänker sig en pingisboll. Hur liten måste en organism vara på den för att jämnställas med hur liten en människa är på jorden.

Om man sedan tar pingisbollen och lägger den i ett utrymme som är lika stort som globen, och sedan fyller hela globen med pingisbollar, på en av dessa bollar så sitter en människa, som inte syns för han är så liten.

Han sitter sedan och funderar på alla de andra pingisbollarna, och om det kanske är en människa på någon av dom, men hur långt han än försöker ta sig, så kommer han inte längre än till pingisbollen som ligger bredvid.

Vad ska diskuteras?

Man kan ju filosofera fritt med utgångspunkt från att folk är väldigt små.. :P

Är vi så små då? Om du hade varit en miljon gånger större än vad du är nu, vandrandes på ett jordklot som var en miljon gånger större, där allting i förhållande till dig själv var en miljon gånger större så hade du skrivit exakt samma sak. Att vi är små.

Men jag hade ju inte vart en miljon gånger större, om allt annat var en miljon gånger större..

I förhållande till din kroppsmassa just nu, jo? Fan, nu blev jag snurrig. Det räcker med filosofi för mig idag, tror jag!

Allt är relativt.

vi är små och klena som art , enda fördel med homosapiens är den stora hjärnan . hade vi inte haft den till vårat förfogande så hade våran art inte överlevt alla rovdjur under resans gång

många nu för tiden som glömt att vi bara är en apa .......

Exakt. Jämfört med väldigt stora saker är vi minimala - och jämfört med väldigt små saker är vi gigantiska. Inte svårare än så!

Om man jämför människan med de minsta elementarpartiklarna samt det synliga universum, så kommer man fram till att vi är ganska stora. Avståndet mellan oss och det allra minsta är mycket större än avståndet mellan oss och universum.

Jag tycker det är en bra liknelse till vår situation i universum, trots att den är ganska generös gällande de avstånd som egentligen omger oss. Själv brukar jag använda mig av liknelsen med miljarders och åter miljarders sandkorn på en sandstrand. Ett av sandkornen är vår jord. Det utforskade området är 10 centimeter runt vårt eget sandkorn. Det finns liv på ett annat sandkorn, men stranden är flera kilometer lång. Nej, flera mil lång. Miljontals mil faktiskt. Nej, miljarder mil. Nej 1.000.000.000.000.000 miljarder mil lång :P ok, hur länge ska man fortsätta tills hjärnan exploderar?

Min poäng är att begreppet oändlighet är nästan omöjligt för oss människor att på riktigt ta till oss. Anledningen till det är för att vi aldrig på riktigt kommer i kontakt med oändlighet under vår livstid. Att universum är oändligt blir för oss därför ganska svårgreppbart.