Ser ni mening med livet? "You are not your fucking khakis"?

Som rubriken lyder, ser ni någon meningen med livet överhuvudtaget?

Ju äldre jag blir desto mer inser jag livets meningslöshet och vår oförmåga till att ändra något. Det faktum att du aldrig äger något, eller är fri.

Följande citat av Chuck Palahniuk, som många av er har säkert stött på, låter mer och mer förnuftigt:

“You are not your job, you're not how much money you have in the bank. You are not the car you drive. You're not the contents of your wallet. You are not your fucking khakis. You are all singing, all dancing crap of the world.”


Vad tror ni? Är vi alla "singing, all dancing crap of the world"?

Nej, det gör jag inte. Var glad att du är gammal. Själv har jag -- statistiskt sett -- många år kvar av jordevandringen. Huga...

Absolut

Ja, då var väl den diskussionen avklarad. De gustibus non est disputandum.

Fast får man fråga vad du anser ge livsmening? Ett jakande svar är ju desto mer intressant med en motivering!

Haha ja lite mer utförlig kanske jag hade kunnat varit, och självklart får man fråga det!

Skrivit några korta summeringar om det i några andra trådar senaste jag skrev var detta

(FB) "regler" för reinkarnation
(FB) "regler" för reinkarnation

Jaså, så då håller du med om att livet är meningslöst? Om din mening är trancendent (påhittad om man ska vara fräck).

När jag var yngre, framförallt när jag var barn, trodde jag med ungdomens naiva sätt att tänka att det fanns en mening med livet. Jag trodde att det fanns ett "script", att tiden löpte längs ett snöre som har en början och ett slut och att allting hade en mening. Fick jag inte flickan jag ville ha så var det inte menat att bli. Vann jag på tipset så var det meningen att jag skulle gå in i tipskiosken just den eftermiddagen. Jag trodde att jag var menad för något, att orsaken till att jag existerade berodde på att jag spelade en liten roll i den stora teateruppsättningen som livet är.

Jag vet egentligen inte vem som lurade i mig att världen fungerade på det sättet. Kanske ingen. Kanske var det bara ett naivt barns slutsatser dragna från ledtrådar inhämtade från föräldrar och skola och släkt och vänner. TV spelade säkert också in. Jag var barn på 70- och 80-talet och det var säkert mycket flum som man som liten inte hade förmågan att slå ifrån sig. Säkert fastnade en del och bidrog till den deterministiska livssynen.

Idag har jag, med den medelålders vite heterosexuelle mannens cynism i bakgrunden, insett att det inte finns något script i livet. Jag har ingen roll att spela. Jag kan givetvis försöka vara en god partner och en omtänksam son, men världen går inte under om jag inte är det. Jag har inget högre syfte. Mitt liv och min vardag har inget syfte. Det är en slump att jag sitter här nu. Om jag skulle få en hjärtinfarkt här och nu så skulle det här inlägget inte skickas, väldigt få människor skulle sakna mig och ännu färre sörja. Vi talar om en handfull individer som skulle få en jobbig vardag under ett tag, sen skulle jag blekna bort som ett minne. Om femtio år är denna handfull individer själva döda och med dem även minnet av mig. Det skulle vara som om jag aldrig levat. Om jag däremot inte får en hjärtinfarkt nu så kommer självfallet det här inlägget att postas. Jag kommer dessutom att överleva, men varandes en person som med raska kliv närmar mig åldrandet så kommer jag för varje år som går att göra ett allt mindre avtryck i min omgivning. Man orkar inte, man bryr sig inte längre om sånt som man begravde sig i för femton år sedan och man byter intressen och tempo i livet. Om femtio år är jag med stor sannolikhet död. Det är också mina nära och kära. Även då blir det som att ingen av oss funnits. Det spelar alltså ingen roll.

Nu kanske någon som läser detta känner meningslösheten skölja över sig. Om allting bara är en slump, vad spelar det då för roll om jag går till jobbet imorgon? Nej, egentligen ingen som helst. Möjligen för dig, men annars inte. Jag kan känna en stor trygghet i detta, snarare än hopplöshet. Kraven försvinner. Det spelar ingen roll om jag är omtyckt eller hatad, duktig eller usel på något. Om femtio år är alla inblandade döda och med oss även våra åsikter om varandra, våra skills och våra gräl. Det är lite som att stå helt ensam på en centralstation mitt i en världsmetropol, omgiven av främlingar. Det är en enorm trygghet i det. Kravlösheten. Anonymiteten. Friheten att man kan göra vad man vill av sitt liv eftersom den enda man kan göra besviken är sig själv. För, tänk vad hemskt det skulle vara om det verkligen fanns ett script, en djupare mening. En förutbestämd roll. Och så lever inte jag upp till den. Det hade varit ännu värre.

ja jag ser en mening i livet , och det är att jag själv ska njuta av det jag tycker om med livet så länge man kan , för i slutet så kommer alla att vara väldigt ensamma och då är det bra att kunna ha lite bra och roliga minnen av livet som piggar upp i tanken

Varför frågar du mig någonting som jag redan har svarat på?
Kanske du är trött då klockan är sent och därför så kanske ditt minne sviker dig, men som jag sa tidigare i tråden så ser jag en mening med livet, det kan ju även vara som så att du faktiskt kommer ihåg det jag skrev först, och att du helt enkelt trodde att jag hade ändrat min åsikt om det hela under dessa 2 timmar+ som har passerat sen jag skrev att jag absolut ser en mening med livet, men för att klargöra det hela så har jag inte ändrat mig, kanske du kommer känna ett behov av att imorgon fråga mig samma sak än en gång, men jag kan redan nu säga att jag imorgon inte heller kommer ha ändrat min åsikt om det hela, så nu vet du det och på så vis har jag sparat dig tid om det nu skulle vara som så att du än en gång skulle känna ett behov av att fråga mig samma sak igen, då du nu vet att svaret ej kommer ha ändrats imorgon bitti heller, så nu vet du alltså att du inte behöver fråga mig samma sak igen och på så vis har jag isf sparat dig tid, snällt va?

Det jag skrev är alltså det som jag tror vara meningen med livet, och på så sätt så ger det alltså mig en mening med livet, det jag skrev är något som för mig känns logiskt, uppenbarligen så gäller inte det samma dig vilket såklart är helt okej, men det betyder inte att jag för den sakens skull inte ser en mening med livet.

För jag, personligen ser en mening med livet i allra högsta grad.

Jag är ung precis som du, du finner det jobbigt men det gör inte jag. Eftersom att jag är ung så har jag en lång tid kvar att leva, en tid som jag kommer spendera med att försöka lära mig så mycket som jag kan, då det jag lär mig i detta livet kommer bidra till evolutionen av mitt medvetna, som inte kommer att gå förlorad då det även kommer följa med mig till nästa liv, där jag än en gång kommer kunna fortsätta bygga vidare på det hela och på så vis utvecklas än mer, som då jag tror vara meningen med livet, evolutionen av medvetandet dvs.

Min poäng var måhända otydlig. Det jag menar är att om din livsmening bygger på metafysiska föreställningar så håller du i sak med mig om att detta livet faktiskt är meningslöst.

Dock lägger du till ett syfte i det transcendenta -- något som leder dig till en annan slutsats än min.

HUR många gånger ska jag behöva säga det? ÄN EN GÅNG, nej jag håller inte med dig om att livet är meningslöst, är det så extremt, jävla svårt att fatta?

Tycker du att livet är meningslöst så är det din åsikt och jag har inga som helst problem med det, och om jag inte finner livet meningslöst så är det min åsikt, vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå?

Utifrån ett tungt sinne ses en mörk värld. Utifrån ett lätt sinne ses en ljus värld.

Det tyngsta sinnet ser inte mening någonstans. Det lättaste sinnet ser det överallt.


offtopic:
Den mörka själen har en ljus framtid. Den ljusa själen har ett mörkt förflutet. Därmed är inte den mörka själen olyckligt lottad och inte heller den ljusa själen lyckligt lottad, för på det stora hela så går det jämt ut.

Men sen så är det ju inte säkert att man är en själ och att själar utvecklas från mörker till ljus -åtminstone är det inte säkert för den som är i mörker.