Att uttala bokstaven "i" mer som ett "j"

Alla har säkert hört att vissa svenskar uttalar ord innehållandes i, som om det nästan var ett j med i leken. Som till exempel om de ska säga att "du är fin" så blir det mer som "du är fijn" eller till och med som om hela bokstaven i ersätts med ett j, d.v.s. "du är fjn" eller att "vj ska äta fjkon"

När man diskuterar detta med folk så hör man ofta att det ska ha någon dialektal koppling till vissa delar av Stockholm, men jag tror inte att det stämmer. Detta kan man nämligen höra även på västkusten och i vissa fall även i Skåne och säkert på fler ställen. Jag tror snarare att det skulle kunna ha en koppling till ekonomisk klass. Jag tror definitivt fler med övre medel- eller överklassbakgrund har detta j-uttal på sina i:n än folk från t.ex. arbetarklassen.

Vad tror ni? Någon som sitter inne med fakta om detta språkliga fenomen, eller har egna teorier?

Känner igen fenomenet och det är överklassrelaterat, sedan finns det folk som inte är överklass men som gärna vill vara det och därför förändrar sin vokabulär i detta och flera andra fall.

Riktigt patetiskt att höra "i" som blir "j" samtidigt som näsan pekar upp i vädret.

Tror det ofta handlar om personer som vill vara förmer vanliga människor.

Det är inte lätt att veta exakt vad du menar men jag gissar att det är vanliga "lidingö-in" det handlar om?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Viby-i

Det finns två saker TS skulle kunna syfta på. Dels Viby- och Lidingö-i. Dels fenomenet att /i/ i de flesta former av centralsvenska tenderar att bli en diftong. /i/ uttalas alltså ofta [ij]. Samma sak gäller /y/ som ofta uttalas [yj].

Fast då finns ju ingen överklasskoppling likt den TS talar om.

Fast går man till SAOB så ser man stavningen fijn från 1600-talet. Om den stavningen är en indikation på hur ordet uttalades så är det långt innan Viby-i uppstod i dialekter vilket sägs vara på 1800-talet.

Det verkar vara precis dessa Viby-i:n jag syftar på. Wikipedia-artikeln tar även upp kopplingen till ekonomisk klass, som jag for efter.

Nej, men vi vet ju inte om TS gör en överklasskoppling till andra uttal också. Att beskriva Lidingö-i:et som ett [j]-uttal känns inte heller självklart.

Redigering: Här ovanför fick vi precis en precisering.

Tycker nästan alla svenska (ej nysvenska) unga tjejer här i Stockholm har hakat på den trenden. Tidigare var det överklass, men är numera inget tydligt kännetecken. Var man än är, och det kommer in ett tjejgäng i 15-20-årsåldern pratas det övertydligt om "viij som ska dricka viijn".

När tog "iijandet" över egentligen? Stod och tittade på tyger medan en tjej med dålig mottagning i telefonen försökte förklara var hon var någonstans: "Yjag är på Ohlssons tyyjger. Neyj alltså, Ohlssons tyyyjger. Ohlssons tyyyyyyjger!"
När jag vände mig om hade jag liksom förväntat mig att det skulle vara en tyyjpisk östermalmstjej. Men döm om min förvåning, tjejen som stod och yyjlade var snarare en södermalmstjej med dammiga loppisfynd till kläder.

På den tiden stavade man, likt modern nederländska, långa I-ljud som antingen ij eller bara j. Det fanns ännu ingen skillnad mellan I och J. Man skrev iagh när vi tycker det borde vara J istället.

Eftersom jag har släkt på Orust och Tjörn samt Lysekil så vet jag därifrån att det inte är överklass, utan det är fiskare och lantbrukare som haft den typen av i. Fredrik Lindström förde fram en teori att detta i:et snappades upp av sommargäster på västkusten. Har inte sett något konkret stöd för det dock av språkforskare.

Frågan är om inte detta är en sen företelse i språket för "överklassen" men i Viiby och västkusten är av längre anor bland icke överklass.

Så är det sannolikt, i så fall!